Larvigt skapa konflikter mellan generationer - tiden räcker till oss alla

En annan tidsfråga....

Och sedan går Amelia Adamo ut i pressen nyligen för att kritisera och göra sig lite lustig på bekostnad av en yngre generation, 80-talisterna, och kalla dem för "lata" och "arbetsskygga".
Denna "fight" är helt ointressant för den är en schimär. Det finns ingen konflikt mellan generationer i sig.
Det finns konflikter inom och mellan människor överlag, det är vi vana vid, men det är en annan sak.

Att blåsa upp konflikter massmedialt är dessutom extra lågvatten. En person med inflytande, viss makt (iaf massmedialt), och kanske lite sunt förnuft bör inte skapa konflikter dessutom!

Gustav Fridolin, tidigare aktiv inom miljöpartiet och 80-talist, har skrivit en bok där han ger en helt annan bild av 80-talisternas situation. Den heter ”Blåsta! – Nedskärningsåren som formade en generation” och där vill han slå hål på myten om sin generation som bortskämda valpar. Allt beror i stället på nedskärningarna under 90-talet, menar han.



Vem som har rätt eller fel, är ointressant, det råder alltid en viss tidspress mellan generationerna i skiften. De yngre vill få ta plats och komma till sin rätt. De äldre vill inte glömmas bort och helst undvika att stirra sig blinda på ålderdomen. Det är naturligt på sitt sätt.

Detta är dock inte den verkliga ansträngningen i sig, som jag ser det, utan det skifte som mänskligheten överlag står mitt uppe i. Där skulle generationerna kunna ha glädje och nytta av varann snarare, samarbeta kring erfarenheterna istället...

Med lite hjälp av mina vänner...vår högre själskontakt

Vänner...en underbar sak. Jag fick just en gammal fin låt i huvudet (se nedan för video). ibland kommer låtar som små "tankar" eller intryck. Inget speciellt i sig kanske, ändå ofta som en liten påminnelse om något som kan betraktas eller reflektera över.
Kopplingen vardag-det högre, finns alltid, finns alltid, finns alltid...

Så talande med denna text i låten. Det är något speciellt med vänskap. Och jag pratade med en av min äldsta vänner här precis, fint. Vår familj är också en underbar källa till vänskap.

Men jag tänker faktiskt först o främst på "vännerna däruppe". Jag tänker på vår egen själsinkoppling. Lyssna på orden i sången och byt ut kopplingen från horisontell till vertikal, alltså uppåt.
Den kommunikationen. Den längtan. Den samhörigheten. Den erkänslan. Den kontakten.

Den finns alltid där, även om vi inte vet om det. Själen kanske inte är så intresserad av allt vi gör som personligheter, ofta aningen vilsna i våra mer mondäna och materiella funderingar och åtaganden. Men det är inget problem. Processen går ständigt vidare. Vi är levande, alltid.

Nu menar jag inte kontakt med de avlida eller mystiska andar eller något sådant. Utan helt enkelt med vårt eget högre livsursprung, som också finns inom oss, hjärtat, huvudet, den stora kanalen...
Också alla de "själsvänner" som hjälper oss i vårt värv, med stöd, med kärlek, med energier, med god kraft.
Jag tänker på de "vägledare" vi alla har på ett eller annat sätt, även om vi inte behöver ha personlig kontakt med dem.



Jag tror alla människor i första hand är knutna till sin egen själ. Ja så måste det ju vara, för vi är ju egentligen vår själ.
Och själen är inte bara "en själ", utan snarast ett högre gemensamt tillstånd som vi alla delar. Alla är del av denna högre värld. En enorm visdom och kärlek. Så ser jag det.

Många människor tror att när själen kommer på tal så handlar det om något religiöst, ofta kristet. Eller de som ofta säger att när någon mår dåligt (kanske de själva) så är det "själen" som lider. Frågan är om detta är själen? Inte som jag ser det iaf. Själen för mig är mitt eget "högre jag", även om det begreppet också är aningen missvisande.

De som är mer bevandrade i sin andliga utveckling tolkar i vissa sammanhang själen som det personliga jaget, dvs "det inkarnerade jaget". Den del av själen som tar form, som föds, genomgår erfarenheter i den mänskliga världen, lär sig, gör misstag osv, och sedan lämnar denna form igen.
En del filosofier, t ex Steiners läror, påstår tydligen har jag hört från många antoposofer som tagit del av våra utbildningar etc, flera som jag också räknar som mina vänner, att själen är det emotionella (känslomedvetandet, känslokroppen, emotionalhöljet) jaget. Så ser inte jag det.

Som jag upplever det och genom de kunskaper jag tagit del av under många år, mkt genom en tibetansk stor lärare (Tibetanen och hans undervisning) så är själen dels vår egen högre mentala förmåga, "det högre sinnet". Det är också lite högre upp vår sanna intuition (inte bara mag-känslan). Det är också vår kärleks-visdoms energi. Sedan finns fler nivåer och aspekter, men detta räcker bra för många av oss.

Själsmedvetandet är den förmedlande, mittersta delen. Den tar plats mellan vår högre aspekt "anden" och den lägre, "personligheten". Själen är mottagande från högre livsnivåer (en del kallar det för "atman", de "atmiska planen, och även ännu högre upp). Och samtidigt är själen förmedlande till sitt "instrument" dvs den del som är i inkarnation, som är i formen.
I treenigheten blir själsmedvetandet lika med "Sonen".

Jag återkommer till det här. Men tänk lite på det. Själen ser allt, vet allt, hör allt. Samtidigt är själen aldrig dömande. Inte otålig. Inte lidande.
Själsmedvetandet är vår egen naturliga högre livsinkoppling, som vi långsamt realiserar och stegvis blir upplysta genom. På så sätt ger vi också till världen av detta ljus, av denna kärlek.

Att vara "iakttagaren" är en gammal andlig teknik för att få mer mental själslig inkoppling. Den frigör oss från äldre låsningar och hindrande mönster. Vi blir mer "opersonliga" i bemärkelsen som en högre kvalitet; fria, sanna, öppna, obundna.

Här kommer låten... (gamla fina klassiker - men tänk på själen/högre inkoppling istället)



© Nya tiden, apr 2009

Ökad misstro mot förlegad barnsyn - att återinföra aga, skambegrepp och straff är inte rätt väg

Ett exempel på back-lash och denna tids upp-och-ned-vända yttringar, sker inom barn- och skolvärlden. Vissa partiströmningar ställer sig i förgrunden och basunerar ut rön om "hårdare tag", "återinför skamvrås-pedagogiken igen" osv. Folkpartiet har fått en stark gestaltning där, tydligen hämtad från den mer neo-klassisistiska liberala ådran. Den social-tillvända liberala formen har slängts i soprummet.

Det är inte liberalismens fel i sig förmodligen, utan förstås de krafter som utnyttjar detta parti och dess uttryck. Det är viktigt komma ihåg att alla ideologier och mänskliga former, är alltid resultat av olika mänskliga krafters val. Det är också utslag av deras utvecklingsnivå, individers och gruppmässigt.
Jag är själv inte politiskt nära liberalismen i sig, men ser ändå en viss fara i att "döma ut" hela tankegångar. Däremot är den nya liberalismen verkligen ute i gränszonerna för demokratiskt tänkande när man lämnar det tidigare socialliberala ansvaret som präglade äldre generationer inom denna åskådning.

"Yngre själar" som man ibland kallar det för, dessa individer med regelboken i hand, som ofta tyvärr ganska inskränkt och andefattigt betonar det mer egoistiska sinnelaget. Dessa vill gärna pådyvla andra sina budskap genom att vädja till rädslan. Man målar upp hotbilder. Är det inte terrorism så är det laglöshet och våld.
Det är förstås bra att motverka våld, det vill alla sunda människor. Men på vilka sätt? Genom förnedring av barn och en tillbakgång till 1800-talets tidsenliga metoder med aga och bestraffning.

Många forskare inom pedagogik, lärare, föräldrar är överens om det minst sagt vanskliga i dessa förtryckar-metoder. Läkaren och debattören Lars H Gustafsson har tagit tydlig ställning t ex.
Samtidigt visar också statistik från BRÅ (Brottsförebyggande rådet) varje år att våldet inte ökar generellt sett. Man menar att massmedia (och förmodligen andra krafter) blåser upp denna hotbild.

Detta hör också ihop med hur den svenska skolan monterats ned. Hela denna politik (som ju också fördes tidigare av socialdemokraterna vad gäller skolans vanvård) är kontraproduktiv i sig, det säger sig själv. Om det är något samhället ska satsa på är det förstås skolan och utbildning. Men inte genom att återinföra gammelmodiga regelsystem.
Ingen mår bra av detta, inte barnen, inte heller de som ska utföra den nya straffdisciplinen med skamvrår (som numer kallas "time-out") och betygshets från början av skolgången.

Många vuxna, föräldrar och lärare, ångrar sig senare i livet att de utfört aggressionshandlingar mot barn.
Även om dessa lärare och personal på dagis och föräldrar inte använder fysiskt våld så kan dessa typer av bestraffningar räknas som ett slags psykiskt våld. Att degradera barn och unga människor skapar inte självtillit, inte heller tillit till omvärlden. Detta skapar ofta frustration, känslor av vanmakt och utanförskap. Detta ökar inte demokratiutvecklingen i samhället.
Och det är väl inget folkpartiet, moderaterna och andra borgerliga vill bidra till?



Här kan man läsa om ett spontant initiativ till protest mot dessa vindar:
http://sites.google.com/site/barnuppropet/reaktioner-paa-uppropet

Barns rättigheter - Sverige ligger långt framme där. I England o i många andra lädner agas barn fortfarande till vardags. England förbjöd detta helt nyligen.
http://www.barnombudsmannen.se/Adfinity.aspx?pageid=55

Långsamt stiger våren fram...

Värmen kommer långsamt i vårt nordliga land. Ibland är det lätt att tro att Sverige skulle vara ett helt "normalt" land vad gäller klimatet, dvs när våren kommer så kommer den. Så är det inte riktigt här. Här tar allting extra lång tid. Isen ligger kvar ett bra tag (även om den är borta nu), krokusarna kommer upp snabbt på vissa ställen, men också mkt långsamt på andra mer skuggiga ställen.



Fåglarna sjunger dock tappert trots nordanvind, och solen lyser starkt!
Detta skapar förstås en viss anda hos detta nordiska folk. Uthållighet, tålmodighet, saktmod, inga dumma egenskaper. Men också ibland saknad av spontanitet, glädje och vitalitet.

Men vi "jobbar" på det - glädje, glädje, glädje - det finns plats för oss alla

Den nya tidsåldern uppstigande - den levande Kristus

Idag när vi alltmer tydligt lämnar den zodiakperiod som kallas "Fiskarnas tidsålder" som Jesus (och Kristus) var ett starkt uttryck för under 2500 år, lämnar vi samtidigt den kvalitet som förmedlats under denna period genom den så kallade "sjätte strålens energi", hängivenhetens kvalitet.
Den tidlösa visdomen berättar om att varje zodiakperiod, både kortare och längre, styrs av en av de sju strålarnas energier. Den sjätte strålen lämnar nu sitt inflytande och den sjunde tar alltmer plats. Detta är en (bland flera) förklarande bakgrund till det stora skifte vi idag upplever.
Mycket dogmatism, missbruk och fanatism, inte minst genom religionernas misstolkningar som mänsklighetens mer negativa gensvar på denna energityp, skapades under denna tidsperiod. Samtidigt måste man också komma ihåg de väldigt många goda uttryck, t ex steget för många in i en mystisk-andlig utvecklingsfas.
Ett annat uttryck var också Kristus-impulsen att "offra det lägre för det högre". Detta utan någon egentlig bindning till någon religion, även om kristendomen kom att se sig som "patentinnehavaren".

De övergripande tendenserna som Fiskarnas energier förmedlar handlade också om ”offer och död” (Plutos inflytande i Fiskarna för den mer utvecklade mänskligheten, tillsammans med sjätte strålen. Detta tillsammans med Neptunus "mystiska" inflytande, egentligen något mer oförstått).
Fiskarna står esoteriskt för devisen ”Jag lämnar Fadershuset och på vägen åter frälser jag”. Dessa ord markerar ett stort utvecklingsförlopp, ingen personlig ”tro”.
”Frälsningen” här anger processen av omvandling inom varje människa när den tiden kommer. Alla aktiva ”ljusbärare”, oavset "tro" eller inriktning, uttrycker och följer denna process på en själslig nivå och bidrar därmed till omvandlingen av den mänskliga fysiska och psykiska världen.
Dessa ord uttrycker också Världslärarens roll på ett mycket mer omfattande plan. Denne såg vi träda fram i denna epok, för 2000 år sedan, som kom att symboliseras genom just ”fisken”, Kristus och den tidiga kristendomens tecken. "Fisken" är också kopplad till "gudinnan" dvs materiens liv. Detta syns i den stående fisk-symbolen, "vesica piscis".





Kristus roll i denna period krävde ett drama av ”offer”. Delvis skedde detta som en stor kollektiv undervisning, för att ge mänskligheten ett outplånligt minne av hur en människa kan ”offra” sig för en större sak. Samtidigt som detta skedde förankrades och spreds för första gången enligt den tidlösa visdomen de opersonliga Kärlekens energier på ett helt nytt sätt jämfört med tidigare i mänsklighetens historia.
Kristus blev därför ”Kärlekens budbärare”, en Kärlekens vägbanare, Fridsfursten. Han kom både med Visdom och med Kärlek. Att han också långsamt kunnat bygga upp kontakten med Shamballa, ”Faderns hus”, genom sin närvaro, visar hur stor hans uppgift varit, och är fortfarande. Genom Kristus och genom planetens vägledande råd och de så kallade "uppstigna mästarna" förankras så också Viljeenergin, det planetära syftet, i mänskligheten alltmer.
Det visar också hur framgångsrik denna tid trots allt lidande och elände ändå varit. Annars skulle mänskligheten inte kunnat börja ta emot denna väldiga energi som kallas för ”Viljan”, där den planetära Planen” är ett avgörande uttryck.

Detta drama – och denna enorma energihändelse som fortfarande påverkar oss - handlar om hela mänsklighetens utveckling. Den då nyfödda kristna religionen byggdes upp mycket kring detta, från början med en sann, god tanke. Men den förvanskades och förföll till stora delar, som många andra goda stora insatser och förmedlade upplysningar (t ex som Buddhas insikt om ”allt är lidande” vilket inte avsåg att ta avstånd från livet eller glädje, kärlek, njutning i sig, utan att se igenom illusionen om vad som skapade lidande).
Men det är inte hela historien. Denna händelse visade också något högst konkret och påtagligt genom Kristus energier och Jesus ”lidande, död och återuppståndelse”.

En intressant och belysande aspekt av detta tar Alice Bailey upp i sin egna bok Jesu invigningar, där hon också refererar till Annie Besant, att hela denna händelse egentligen inte var ny i sig. Tidigare kulturer och äldre så kallade ”solgudar/-hjältar” genomgick samma lidande och återuppståndelse tema. Som exempel nämns Herkules (som är en mycket äldre gestalt än vad som återges genom den grekiska myten), Balder (nord. myt.), Mithra, Bacchus (som senare kom att förvanskas till en ”vingud”, liksom Dionysos), Osiris (egypt.).

Druiderna liksom många andra äldre andliga traditioner kände till och praktiserade de bevarade hemligheterna inom ”solmysteriet” som gestaltades kring vårdagjämnings-punkten, då ”mörkret omvandlas av det frambrytande ljuset”. Dessa olika kulturer och tidsepoker hade sina invigningsmysterier där neophyten fick genomgå ”döden” och vakna upp i det högre ljuset, och ta med sig denna kontakt med den odödliga källan tillbaks till det fysiska livet – som en ”återuppstånden”.
Detta markerar alltså egentligen inte på något sätt kristendomens tro i sig, och visar det omöjliga i att man skulle kunna ”ta patent” på Jesus eller Kristus eller på denna händelse i sig.


Det är snarare en allmänmänsklig erfarenhet på den andliga upplysningens väg! Den visar oss hur vi kan ”dö” från det lägres inflytande, egot, våra begräns-ningar, personlighetens hinder och dess materierformer, för att återanknyta på sikt mer och mer med vårt odödliga sanna jag, till sist övervinna den fysiska dödens uttryck.

Jesus roll för mänskligheten. De odödliga temana av ”offer” och ”återuppståndelse”

Debatten om "vem var Jesus" fortsätter. Gardells nya bok kan ses ett slags inlägg (som jag tog upp tidigare här), ett försök att "skaka om" i de gamla förstenade tankeformerna. Så långt är det inte dumt. Men sättet tycks övermaga, att utnämna sig till en sorts "akademisk expert", en historiker. Inte för att det ska bara vara förbehållet akademiskt pålästa, inte alls. Men det känns aningen sammanblandat.
Också att grunden behöver vara att alla har sin egen tro, alla har sin egen upplevelse av denna kraft, inom sig.
Det handlar egentligen knappast om den yttre Jesus i första hand, tycker jag. Utan om vad som denna lärare/mästare/ förmedlare står för inom oss, vad vi nu än vill kalla det för. Vad var budskapet? "Himmelriket finns inom eder"
Thomas Di Leva sjunger på sitt tokroliga sätt "Everyone is Jesus". Det ligger något i det (och är en bra låt dessutom), även om det är en ganska lång resa att förverkliga innebörden av det.

Jag skriver om detta på olika håll, att vår syn på Jesus egentligen är så ofullständig som den bara kan bli. Fortfarande, trots all forskning, all tro, alla golgata-resenärer, alla påskfirare, alla kristna uttolkare och stridshästar, alla andra troende, inte minst new-ageare...
Uppenbarligen är det så att vi talar om helt olika innebörder av Jesus. Att det till och med kan ha funnits "flera Jesus-personer"? Dvs att det fanns en verklig förmedlare, den individ vi menar som ursprunget till denna historia. Men historien har skrivits om flera gånger. Den har också haft olika syften.
Den gnostiska bakgrunden, där de "invigdas lära" stod bakom en väldig plan kring detta framträdande. Att Jesus (eller Jeshu) också förmedlade en ännu högre invigds energi, visdom och kärlek; Kristus.

Vi finner många som talar om den traditionellt historiske upprorsmakaren, rebellen, den som Gardell (och många andra) ser och samtidigt blandar ihop med en kristen frontfigur.Vi hör om den klassiske bibliske gestalten, som ett slags ideal som skapades för mänskligheten då och för framtiden att använda som en uppväckande och förnyande förebild.
Mycket av detta är skapade symboler, men som också har sin grund på olika sätt i en större sanning, men utgör ändå en berättelse för det kollektiva. Denna grund skapades genom gnostiken, förlagan till kristendomen, säger många.
Sedan har de olika kristna lärorna tolkat, ofta misstolkat, och blandat samman, allt från de judiska så omfattande och grova missförstånden kring att de skulle vara det "utvalda folket" och den gamla stamguden som kräver blodsoffer för att bli vördad, annars utdelas straff. Till Jesus som den ende "Guds Son", som de kristna, inte misnt katolicismen udner många århundraden gjorde till sin egen utvalda lära och alla andra var kättare.

När det finns så många invigda genom tiderna, så många mästare som trätt fram och iklätt sig denna förmedlande roll, i olika tider, i olika kulturer...Det är där den "Kosmiske Kristus" träder fram, genom sitt sändebud och sin lärjunge Jesus vid den tiden, men också allade övriga som verkade samman i detta drama.
Här har vi den mer omfattande och så gott som helt oförstådda bakgrunden. Jeshu som den gnostiske och egentligen planetäre invigde som har en mycket större bakgrund än vad som är historiskt känt ännu. Som företrädare för ett mer medvetet högre kollektiv av "vis vägledning och gudomligt förnuft" som del av en större plan för vår planets utveckling.

Vi har också symbolen för olika grupper, t ex den idag mer "moderna" bilden av Jesus med ett förhållande med en kvinna. Om det nu är med en japansk kvinna, som vissa hävdar (och det finns en hel by i Japan med dess historia som talar om Jesus liv här efter korsfästelsen). Eller om det är med Maria Magdalena (som har sin egen "mytologi" med södra Frankrike, katarerna och mycket annat intressant) är på sitt sätt ovidkommande (även om det är spännande).
Båda och kanske också andra alternativ är upprörande för den traditionella kyrkan, kanske speciellt den katolska, men också till synes förvirrande för de flesta, eftersom ingen tycks kunna föra fram mer en mer exakt bild.

Vad detta kan handla om, på ett själsligt-psykologiskt plan, som dock samtidigt har starka och konkreta energimässiga innebörder både för individer men överlag för hela mänskligheten - är en förening av det manligas och det kvinnligas poler. Men också flera ett större innebörder av detta "bröllop".

Påsken – att omvandla lidandet, frigöra sig och ”återuppstå”

Denna påsk är det solens högtid, både fysiskt sett (härligt!) och i det inre. Kan solen lysa inuti? Självklart!
Jag märkte av att Långfredagen var aningen tung på morgonen. Nej, mer "tom" kanske. Frågade min fru vad som var på gång, om hon hade någon koppling. Det hade hon. "Det är ju långfredag, du kanske får in det kollektiva". Så sant, hade glömt det.
Därmed var det lättare att urskilja vad som var vad. Sedan lättade det. Och jag kunde jobba bra.

Överlag har denna påsks energier varit relativt lugna tycker jag. Det är intensivt, mkt också på grund av Vädurens fullmåne strax innan. (Förstår inte det som vissa får det till, att vi nu skulle befinna oss i Vågens fullmåne, alltså tvärs över zodiaken? Baseras på...? Känns som en konstruktion).
Det är samtidigt en hel del aktivering av "gamla mysterier" nu, som Påsken tycks inbjuda till i sig. Influenser av det vi kallar "tidigare liv" (på ett eller annat sätt, beroende på hur vi själva ser på detta) kan bli mer påtagliga och återaktiverade. Det är också olika kollektiva minnen kring "gamla tider", hur vi kan ha levt för vår "tro" (inte bara i "religiösa" termer, snarare andligt livsmässiga) och vår inre kontakt som kan komma att bli mer belysta i denna period.
Kanske detta helt enkelt beror på att dessa energier, både Vädurens som går djupt in i våra liv, också rent fysiskt, och med Påsken, intensifierar ihopkoppling och klargöranden.

Under Påsktiden möter människan mysteriet med livets ”mysterier”, ”döden”, och kanske också dess omvandling.
Traditionellt sett står påsken mycket för ”Kristus lidande”. Denna fokusering på lidandet i sig, den händelse som här symboliseras av ”kors-fästelsen”, har följt oss under de senaste 2000 åren. Men egentligen har denna väldiga händelse en mycket större innebörd, som visas genom ”uppståndelsen”.
På ett sätt har fokuset på lidandet skett som en direkt återspegling av allt det elände som mänskligheten ägnat sig åt. Detta också med ett starkt drag av skapat miss-förstånd och utnyttjande från destruktiva krafter.
Inom religionerna som kristendomen och katolska kyrkan har det lidande inslaget tagit upp för stor plats. Människans roll var aldrig menad som lidande! Och Kristus hänger inte på något kors!

Detta överdrivna lidande har väldigt många människor reagerat på, och därmed tagit avstånd från kyrkan. Därmed har många också avsagt sig kontakt med all slags andlighet överlag.
Vi lever i en sekulariserad tid, på gott och ont. Det är bra för vi har frigjort oss till viss del från de gamla religiösa dogmerna och påbuden som styrde mänskligheten på ett negativt sätt. Det är mindre bra då ”allt” av högre existentiella värden sopats bort från den västerländska samhällsformen.

Samtidigt ökar det många kallar för ”privatandlighet”, dvs att man skapar eller ”bygger” sin egen tro. Det är egentligen en fråga om livsåskådning, något som de flesta människor ändå har en uppfattning om i sitt eget liv, även om man kanske inte direkt praktiserar den.
Definitionen av ”andlighet” är som jag ser det, att välja att utvecklas mer medvetet. En stor lärare säger att detta inbegriper egentligen utveckling oavsett vilken nivå man befinner sig på. Önskan och viljan att röra sig i en riktning som skapar utveckling kan alltså uppfattas som ”andlighet” egentligen.

Därför har också människors eget sökande och uttryckande av andlighet kommit alltmer i fokus i denna tid. Detta är inte bara ett uttryck av ”vilsenhet” och ersättning, som en del forskare, akademiker och psykologer etc tror sig kunna utröna och dogmatiskt fastställa (som del av ett nytt slags livsbegränsande ”prästerskap”?) utan att själva ha upplevt något av denna verklighet.

Denna rörelse av uppvaknande sträcker sig förbi och även transformerar i snabb takt tidigare former av religion och tro på en rad olika sätt inom mänskligheten. Ser vi på förståelsen för lidande och möjligheten att omvandla lidande till en kraft istället för ett förlamande ok, har samhällsutvecklingens många goda frukter också samtidigt bidragit med starka tendenser att försöka dölja det mänskliga, ”naturliga” lidandet, t ex i döden.
Istället har vi till stor del i mänsklighetens officiella rum, mycket genom medier och underhållningsbranschen, fått en ”meningslöshetskultur” där det tillfälliga, exploaterade, fördummande, förnedrande sätts i första hand. Och så talar man om att ”andlighet” vill förslava människor!

Det vi kan se är att mänskligheten på många sätt frigjort sig från vissa bojor, men ännu mer kämpar för att inte gå vilse igen!
Detta speglas också hos många uttryck av ”new-age” där människor gjort uppror mot samhällets och tidens socialt förtryckande tendenser på olika sätt genom att välja andra sätt att leva både i det yttre och inom sig. Samtidigt tycks man ibland lite förenklat försöka ”hoppa över” lidandet eller svåra utmaningar. Självcentreringen i att enbart nå ”den egna lyckliga utvecklingen” har fått stå i fokus.
Detta förändras alltmer under senare år. För många följs denna fas av ett mer omfattande, mer genuint själsligt uppvaknande.
Där intar också en djupare insikt plats vad gäller mänsklighetens behov, en större väg. Vi kan inte isolera oss i vår egen utveckling, utan snarast dela den.

(Material hämtat ur ett av Herkules Nyhetsbrev Påsken 2005, uppdatering påsken 2008 och påsken 2009)