Stå upp för dig - Drillbit Taylor gör det

Drillbit Taylor sitter och pratar med en av sina tonåriga lärlingar, som samtidigt också är en av hans uppdragsgivare:

- Be your best. Be all that you can be. What is it the army always says? ´Have it your way´"
(- Gör ditt bästa. Bli allt du kan. Vad är det man säger i armén?: ´Få det på ditt sätt´)

- Uhhh, I think that´s Burger King?
(- Hmmm, jag tror det är Burger King? (som säger det))

- Where do you think they got it from?
(- Var tror de fick det ifrån?)


Från filmen Drillbit Taylor med Owen Wilson som spelar desertör från något mellanösternkrig. Som så ofta i sina roller spelar han en lite udda karaktär som är utanför samhället men som samtidigt står för något som många söker; en godhet och värme, glädje, kanske också på sitt sätt en viss sorts "frihet".
Med sin varmhjärtade, charmiga stil blir han inhyrd av tre killar som lågbudget body-guard för att komma till rätta med några översittare i skolan. Drillbit kommer snart att jobba som lärarvikarie och träffa en helt rätt tjej, och allt tar en hel ny vändning i hans tidigare ganska sunkiga liv.
Underbar komedi där Wilson är suverän som så ofta (alltid?), även killarna Nate Heartly och Troy Gentile m fl.

Stå upp för dig själv. Låt ingen mobbare trycka ner dig - på jobbet, i skolan, i affären, på utflykten, med hunden, på brandstationen, vid övergångsstället, i bilen (osv.....)

År 2012 och jordens uppstigning; Siriusporten o andra perspektiv i tiden som både smalnar av och expanderar...

Ja, många tycks undra kring detta årtal 2012. På nätet florerar olika rykten, något jag inte kände till pågick i den omfattningen förrän jag hörde det från flera håll för ett tag sedan.
För min del har detta kommit mer i bakgrunden under många år, även om detta varit med mig länge. Jag har haft och har fortfarande tanken att just detta årtal i sig tycks vara en människoskapad händelse i första hand, men som samtidigt används för högre syften. Jag kan dock inte säga att jag vet, utan håller mig öppen inför olika möjligheter.
Jag ser det som en "uppstigning" överlag, som pågått under en längre tid. För min egen del, som jag kunnat ta del av detta mer medvetet och aktivt, har det pågått tydligt sedan 80-talet, men innan dess har förstås andra perioder pågått med sina höjningar och förnyelseprocesser.

Förmodligen startade mycket av denna process under slutet av 1800-talet, då det också sägs att många utvecklade individer (samtidigt i grupp) från högre livsnivåer började en ny inkarnationsserie för att stötta denna tids övergång. Och planerna för en större förnyelse inom mänskligheten har egentligen med hela vårt planetväsen att göra, som jag förstått det, och pågått under flera hundra år innan enligt planen för denna planets utveckling. Det är egentligen inte bara en mänsklig angelägenhet med andra ord.

Jag känner mig dock ofta främmande för den näranog "frälsande" anda som vissa uttalar sig med, om hur mycket som ska hända detta årtal 2012. En del tror att många människor kommer "stiga upp" i en högre form (eteriskt eller på andra sätt) helt plötsligt. Och att världen kommer förändras över en natt i ett "stort ljus".
De personerna kanske vet något inom sig som kanske gäller just dem, tänker jag ibland. Eller så är det en spegling av hur det kollektiva medvetandet tar dessa steg på högre nivåer, men att effekterna av detta i fast fysisk form sedan kommer ta längre tid.

Andra tolkningar, att "tiden tar slut" och "domedagen är nära" känns ännu mer främmande och oriktiga. Samtidigt kan sådana upplevelser vara högst förståeliga, tycker jag, inte minst för att de kan återspegla ett kollektivt skede i vår mänskliga värld. Denna äldre tid som haft ett främst materiellt perspektiv som fokus når nu sin definitiva höjdpunkt, men också vändpunkt. Allt det elände som mänskligheten frossat i under årtusenden (som vi känner till) och en äldre historia, håller sakta, men ändå snabbt, på att renas. Den högre kontakten med högre världar och livvärden återinkopplas igen.
Vi byter helt enkelt tidsfokus, egentligen. Detta kan också ses i ett mer förklarat esoteriskt perspektiv, men jag går inte in på det nu.

Dessa årtal och deras förebådanden (2012, ibland även 2013, 2014) dök upp först med Maya-hypotesen som jag mötte runt 1987 med José Argüelles, som forskat i detta. Sedan kom andra att träda fram.
Idén är att mayafolket skulle på något sätt ha räknat ut hur en "kosmisk" era får sitt slut då. Mayafolket som tydligen älskade att räkna ut saker och ting, kanske snarast att de hade med sig en sådan äldre kunskap från äldre tider. Traditionella maya-forskare bestrider tydligen detta rent faktiskt, att siffrorna som anges i dessa nytänkande sammanhang inte stämmer överens. Som alltid, olika sätt att räkna på.

Jag är inte insatt i dessa teorier mer exakt och upplever inte behov av det i sig heller. Jag minns att jag gillade Argüelles sätt att skriva på då, som ungdom, lite amerikanskt fartigt, inte så tungt eller analyserande, men ändå med ett tydligt enkelt budskap: Allt är på väg att förändras!
Jag vet inte, men tror Argüelles snarast uttryckte sin inkoppling och kanske mer använde maya-profetian som en sorts väv där han kunde lägga fram dessa idéer.
Argüelles sägs vara en av de bakomliggande initiativtagarna till "Harmonic convergence" augusti 1987, som firades och manifesterades världen runt vid denna tid. Men detta var inte baserat bara på maya, utan på flera andra indian- och ursprungsbefolkningars profetior. För min del skedde inkopplingen genom egna energiupplevelser, som sedan fick en sorts ytterligare nivå genom Hopi-indianernas profetior kring detta. "Regnbågsormen" var ett slags tema här, även för andra indianfolk.
Budskapet var att vid detta skede började jorden få en helt ny riktning. Mänskligheten skulle börja vakna upp ur sin långa Törnrosa-sömn och inse sitt andliga ursprung allt mer.

Det var förstås många fler krafter som skapade detta initiativ. Förmodligen stod en större innebörd bakom dessa globalt förmedlade intryck, som miljontals människor svarade an till.
Vissa av oss som var med då och upplevde detta även konkret i energin - och som egentligen startade redan året innan, 1986 för mig och många andra - fick kopplingar bland annat till Sirius. Detta upplevde jag spontant under dessa viktiga år. Det var också en direkt fortsättning på de starka energihändelser som pågått längre tid innan.
Jag tror det senare var Marina Munk som kallade detta för "Siriusportens öppnande" - att då började Siriusenergier på ett helt nytt sätt nå mänskligheten. En "kosmisk dörr" hade öppnats!

Vi tog upp detta bland annat i den första boken med Marina Munk, Det stora uppdraget, som vi gav ut 1993, vars första upplaga sålde slut på 9 månader. (Den finns fortfarande att få tag på genom Herkules Förlag och vanliga bokhandlar som AdLibris, Bokus osv). Många människor fick mycket starka upplevelser av denna bok, Det var som informationen och också energin här kunde förmedlas väldigt synkront, dvs många läsare var i den fas att de mycket direkt kunde ta emot denna kontakt.

Vi jobbade med detta tema - jordens "uppstigning" och mänsklighetens nya medvetenhet från 1986 fram till 1996, då ett nytt skede tog plats. Det var dels genom böcker, sedan från 1990 också genom kurser och föredrag. (Jag återkommer kanske senare till detta). Detta var grunden för hela "själskontakts-arbetet", som sedan från 2004 ledde till SoulWork-formen.


© CMM Nya tiden, maj 2009.

2012 (del 2) - Mayafolkets bakgrund och en större historiebild.

Min teori är att att det var kanske inte mayafolket i sig som åstadkom denna andliga medvetenhet, utan att den skapades genom detta folk med inflytande från andra högre livsnivåer. Detta i alla fall vad gäller den äldre (tidigare) maya-kulturen. Om dessa inflytanden i sin tur ska räknas till utomjordisk art eller helt enkelt härstammar från vår egen planets krets av högre invigda som gav vissa nycklar, vet jag inte.
Mycket tyder på att maya-folket i senare skeden använde blodsoffer, som förstås inte är tecken på en mer utvecklad kultur. Snarast verkar det vara så att man var en blandad form av både väldigt utvecklad och outvecklad nivå. Utvecklade former av matematik och kosmologi, även handel (som så många av dessa äldre kulturer visar spår av på en mer omfattande nivå än vad vetenskapen ännu riktigt vill erkänna) hade sin plats, men förmodligen i ett äldre skede.

Förklaringen till detta är "enkel", men ännu inte förstådd av dagens vetenskap. Ofta är det så att högre utvecklade grupper inkarnerar i en civilisation för att starta en ny fas i den mänskliga världen. Sedan lämnas plats för "yngre själar" som river ner det som byggts upp. Samtidigt fortsätter dessa arv eller frön från äldre tider att verka och återkommer senare i historien med bestämda cykler och återskapar då dessa impulser men med ännu mer omfattande effekter på sikt.
Så skedde t ex i Grekland under 1000-talet fKr med många högstående som tog plats och präglade kulturen, som sedan därefter mer eller mindre förföll. Arvet levde dock vidare och påverkade hela västerlandets tänkande. Likadant har skett t ex inom den egyptiska kulturen, där många högt invigda tog plats i dess början (efter Atlantis sista fall).

Detta gäller också många framstående historiska monument, t ex pyramiderna inom maya och i den egyptiska kulturen. Att de som byggde dessa framstående verk, ofta med högre andliga innebörder och beräkningar, inte var kvar när efterkommande klaner inom samma civilisation tog över. Dessa efterkommande var ofta mindre utvecklade och använde därför samma monument på ett helt annat sätt, t ex som gravplatser. Därav att dagens forskning ofta tror att dessa framstående platser endast var till för att "vörda de döda" etc.
Att "Cheops pyramiden" bär sitt namn t ex, är ett resultat av detta. Cheops var en långt senare farao än de som verkligen skapade detta verk. En esoterisk forskare menar att Cheops är minst 20 000 år gammal. Därav också att man aldrig fann någon kropp i den väldiga sarkofag som upptäcktes i Cheops pyramiden från början.

Det är därför otydligt vilken epok man menar när man talar om "maya". Den traditionella maya-epoken tog plats från cirka 2000 fKr in på 1200-talet i Mexico och Centralamerika, men dess äldre härstamning med de större inflytandena går kanske längre tillbaks i historien.
Det få tycks känna till, är att enligt den mer omfattande esoteriska historiebeskrivningen, härstammar alla indianfolk från den stora folkgruppen Toltekerna, som var kontinenten och civilisationen Atlantis tredje stora ras och den som dominerade denna civilisation. Dessa är indianernas förfäder och egentliga grund.
Arkeologen och historikern Charles Étienne Brasseur de Bourbourg hade tydligen med detta perspektiv på slutet av sin forskarbana, något intressant jag råkade hitta på nätet (http://www.crystalinks.com/mayanism309.html). Där anges också att Sir Thomas Moore i sitt verk Utopia från 1600-talet ska nämna Mayainflytandet. Hur detta tas upp vet jag inte.
"Despite its name, Mayanism tends to conflate traditions of many different indigenous groups of the Americas, including non-Maya groups such as the Hopi, the Aztec, and Inca."


© CMM Nya Tiden, maj 2009

2012 (del 3) - Resan fortsätter uppåt i spiralen av högre medvetenhet. Och trycket ökar...

Att resa i den "kosmiska spiralen" av ny tid och högre ljus innebär att vi får kollektiv kontakt med högre livsnivåer (ibland kallade "högre dimensioner"). Det gäller framförallt kontakten med vårt eget ökade själsinflöde (även om många rubricerar det som andra, mer omfattande begrepp). Själen, vårt "eget" högre jag, är det närmaste gudomliga centrum vi har kontakt med och som samordnar, styr och vet allt i förhållande till sin manifesterade form, människan i inkarnation.

Personligheten är egentligen en förlängning av sitt högre medvetande och de livsnivåerna överlag, för att göra erfarenheter för "jaget" i och genom formen. Samtidigt ska också jaget i formen också frigöra sig från lägre världars inflytanden och uppnå högre nivåer av medvetenhet.
Detta kallar vi "andlig utveckling". Men egentligen ingår allt i våra liv i denna utveckling. Allt som överlag är utveckling, oavsett vad vi vill kalla det för, är med detta perspektiv egentligen "andligt".

Innebörden av denna händelse som många kallar för "steget 2012" handlar det om att "tiden smalnar av". Det är som en födelse. Och en omvandling.
Vi genomgår "nålsögat", men i flera faser, inte bara en gång. Kanske inte alla människor, inte alls. Men de som kan och vill följa med i den uppsnabbade processen av utveckling, som redan är där i sin själsliga fas, välkomnar detta mer aktivt eller helt enkelt vaknar upp i detta flöde. Det gäller miljontals människor överlag, men många kanske inte tänker i de här banorna. De kanske har en egen tro, tillhör en religion eller någon sorts grupp, eller är ateister eller tror på livets goda på ett väldigt allmänt sätt.

Bakgrunden spelar nog ingen större roll i sig. Det viktiga är att öka förståelsen för:
- att detta sker på en global nivå
- att det är inget hokus-pokus påfund som startats av någon speciell grupp eller riktning
- att alla människor är med i denna omvandling och förnyelse, hur man än väljer att uttrycka det
- att jorden kommer inte gå under, det handlar inte om någon "domedag"
- att all mänsklighet ökar sin livskontakt med livskällan, sin själ och med högre nivåer

Många har också passerat genom en eller flera av dessa födelsepassager (som medvetandeexpansioner, uppvaknanden) i sina "egna" processer under dessa år. eller är precis på väg in i dem just nu. Eller kanske har detta bakom sig, och förstår det konkret på andra sätt.
De kan upplevas som individuella, och det är de också på sitt sätt, i individens perspektiv, sett från det vardagliga jagets synvinkel. Då dras man uppåt, går genom spiralen av ljus, och når med sitt medvetande högre inkopplingar. Sedan kommer man tillbaks, mer eller mindre förändrad. Och därefter tilltar arbetet med den egna integreringen, att rena, höja, förnya, verka (tjäna) och anpassa de nya medvetandenivåerna med vardagen, som man ju inte hoppar över eller lämnar på något sätt.
Samtidigt är detta en global process.

Det tycks vara många missförstånd kring detta, åt olika håll. En del tror att världen kommer att gå under. Var helt lugn, det är inte planen.
Vissa krafter kanske kommer att försöka använda sig av denna situation för att skapa rädsla eller för att försöka skapa ökad terror (inte minst psykiskt). Men överlag är dessa reaktioner också utslag av att trycket ökar på hela vår planet.
Det är ju inget nytt i sig, men kan eskalera under dessa år. Samtidigt är de krafter som nu verkar för en mer fredlig och ljusfylld övergång så starka inom mänskligheten och inte minst på högre plan, som verkar med mänskligheten,
Andra tror att mänskligheten kommer förändras över en natt och de flesta bli mer eller mindre upplysta.
Nja, en fin tanke kanske, men utvecklingen tycks inte göra såna väldiga skutt på noll-tid. Men mycket nytt kommer nog hända ändå! Det är redan på väg. Och i många fall har det redan hänt, på en högre livsnivå. Och att det är på väg att manifesteras, ta form mer fysiskt allteftersom.

Mycket tyder på att perspektivet stramas åt; i världen, i samhället, i tidsandan. Det sker å ena sidan ett alltmer begränsande uttryck där mer konservativa och/eller alltmer direkt destruktiva uttryck kommer i dagen genom mer ensidig maktstyrning. Den andra riktningen står för ett mer frisinnat tankesätt där verkligheten tillåter ökad tolerans och mår bra av att olika synsätt kan samsas.

Tiden rinner ut.... och samtidigt.... den högre tidsporten (i högre nivåer av ljus) öppnar sig!
och vi är fortfarande fullt verksamma i den här världen!


© CMM Nya Tiden, maj 2009.

"Själens visdom" - om tidlös visdom och själens perspektiv; en ny blogg

Som en del av denna sidas läsare redan sett förmodar jag, så har jag startat en till "blogg". Denna är dock ännu mindre en traditionell blogg än vad denna sida är. På denna kommer jag lägga ut längre artiklar som mer direkt och konkret berör själsliga ämnen sett från "den tidlösa visdomens" perspektiv.

Denna visdom är som jag uppfattar det "tidlös" därför den inte kommer från någon mänsklig nivå i sig. Den är till för mänskligheten, som redskap att utvecklas med, men dess bakgrund och verkan har ett större omfång än våra tolkningar. Därav namnet förstås.
Vissa kan kanske tro att denna kunskap är en sorts filosofi skapad av en person i historien, eller utgör en specifik "mystisk tradition". Eller är en sorts "religion" eller trosåskådning med efterföljare.
Detta stämmer dock inte. Denna kunskap har ingen ledare, ingen person som "guru" och heller ingen sådan önskan eller vilja att skapa detta. Det finns ingen speciell uttalad grupp med sin orden eller vad det nu kan vara. Det finns istället fristående individer och grupper som tolkar och tillämpar denna kunskap, helt under eget ansvar.

Ibland kallas denna kunskap också för "esoterik". Det namnet har blivit missbrukat en hel del redan och är ofta missförstått. Man menar med esoterik inte något "hemligt" i bemärkelsen "exklusiv", "främmande", att verka "mystisk" eller världsfrånvänd.
Tvärtom är denna kunskap högst praktisk. Den handlar om människans utvecklingsväg genom olika stadier av tillblivelse. Den är på sätt och vis bakgrunden till människans psykologi och tänkande. Den visar människans mål på olika nivåer och hur hon enklast kan lära sig förstå och tillämpa livets och sin egen själs lagar. Detta är med andra ord egentligen en väldigt konkret andlig, avskalad olika former av mystik och självcentrering.


Alla religioner, trosformer, sökande och skapande uttryck återfinns egentligen i denna kunskap, därför denna tycks vara av ett äldre datum i sitt ursprung än människan själv. Denna kunskap tillämpas på en rad olika sätt i världens olika kulturer, men dess kärna går igen i alla tider, ofta dold, men vissa perioder också öppen och tillgänglig för alla som söker och finner den.

Basen i denna kunskap är att människan i sin essens är ett uttryck för ett högre varande, en del av högre världar med dess högre medvetenhet och energiformer. Människan är i sin högre form en "själ", som deltar i en större enhet. Denna enhet uttrycks genom det vi kallar kärlek och visdom.
Detta enkla påstående rymmer dock så oändligt mycket mer. Där finns alla högre kvaliteter vi önskar och strävar efter. Där återfinns gemensamheten där all ensamhet inte längre existerar. Där finns lösningen på alla våra mänskliga livsproblem.
Av detta följer därför att det är denna kontakt och dess förverkligande inom oss som fysiska, mänskliga varelser som vi vill uppnå. Vi gör det genom att praktisera dessa "tidlösa sanningar" inom oss, bl a genom själsmeditation, högre mental träning, urskillning, opersonlighet, grupptänkande, tjänande av enheten, livet, det växande inom allt och alla.

Människan som person är snarast ett samlat uttryck av själens "ålder". Dvs ju mer vi har utvecklats, desto längre har vi också levt i ett själsligt perspektiv (haft fler inkarnationer). Och tvärtom, ju mer vi utvecklas i vårt pågående liv, desto lättare är det för oss att erinra oss själens visdom i framtiden.
Själen är ett mycket luddigt begrepp för många, eftersom man lätt kan tolka det som ett kristet uttryck. Andra tolkar det som något enligt sin egen lära, t ex utifrån en österländsk syn med olika advaita eller veda-inslag. Där har man inte med något riktigt konkret själsbegrepp, utan snarare ser det som att personen (människan) kan bli förvandlad och uppgå i "nirvana" eller "atman" bara genom att lämna "illusionen".

Inget fel med en sådan tro, inte alls! Jag tycker denna åskådan (och andra) är värda all respekt. Grunden i dessa tankar är djupt sanna. Och det har inte heller med människor i sig att göra, att bedöma "bättre-sämre", som vissa kan tro ibland.
Utan det handlar om olika möjligheter att se och kunna tillämpa fler perspektiv.
Det som advaita, många skolor i Indien med en guru osv, vill lära ut, har sitt berättigande, det är steg på vägen. Men det verkar inte vara hela sanningen.
Det är väldigt stora steg på en gång, förklarar esoteriken, som snarare visar på hur många fler stadier existerar och behövs bemästras innan en människa når "upplysning". Fler behov av förnyelse, omvandling och införlivanden på vägen behöver ta plats och i en viss ordning som sträcker sig under mycket lång tid.
Detta är också vad många inser helt spontant, oavsett vad de läst eller tror på innan, när de själva går igenom olika uppväcknings- och omvandlingsfaser i sina liv.

Eftersom jag gjort detta själv till viss del - något som uppstått spontant med olika rytm och intervall under flera år sedan jag var i tonåren och som jag till viss del försökt beskriva i en del av mina böcker - har jag för min del kunnat undersöka och finna ut hur den tidlösa visdomen snarast ger klarhet i dessa processer.
För min del började jag alltså inte studera dessa kunskaper och började "tro" på dem, utan jag genomgick en hel del omvandling i mig själv, och i efterhand kunde (i olika faser) konstatera att det som här lärdes ut var mycket matnyttigt och inspirerande. Inte bara en gång, utan om och om igen, på olika nivåer.

Det verkar vara så att vår själsliga intution (högre mental och sedan på sikt ännu högre nivåer) tränas och öppnas genom att använda denna kunskap. Dels genom att vi genom vår mentala aktivitet, vårt eget tänkande, aktiverar dessa typer av materieslag i våra höljen (en del säger "kroppar" eller medvetandefunktioner). Dels genom att förstå och praktisera dessa kunskaper så gott vi kan, där vi befinner oss i vår utveckling.


Ju mer vi förstår spontant, av denna kunskap och av vårt inre liv, livsfrågor på olika nivåer, desto mer visar det att vi har med oss detta latent. När vi tar del av t ex denna kunskap (eller andra former) väcks dessa gamla insikter långsamt eller ibland väldigt snabbt till liv igen. Så är det med allt vi gör; det vi har lätt för har vi praktiserat och tränat förr. Det som är svårt och oförstått, är mer nytt och otränat.

Allt är en gåva från högre livsnivåer till lägre nivåer. Från de som gått före mänskligheten, som bidrar och stöttar den att växa. Genom att lära människor förstå genom sin egen själskontakt; vem är jag i en större verklighet. Att jag kan och ska ta eget ansvar för all min aktivitet i "mitt" medvetande (jagets uttryck genom tanke, känsla, handling).


@ CMM Nya Tiden, maj 2009.

Denna underbara tid

Nu är kanske den bästa tiden på året, det tycker nog många med mig. Det är så vackert, så "fullt", allt det växande, så rikt...
Häggen är otrolig, dignande, så vällustigt doftande.

Häromdagen på promenad vid havet såg vi en stor ejderfamilj. Enligt min fru är det mycket sällsynt. Jag har inget minne heller av att ha sett dessa fåglar på så nära håll. De hade minst 15 ungar som kvackade högljutt.


Sedan såg vi igår en sångsvan lyfta precis över oss när vi kom åkandes. Även detta var något mycket sällsynt, menade min fru.


Och därefter såg vi...en flamingo på verandan!

Nejdå. Men däremot verkar ett par svart-vita flugsnappare ha flyttat in i holken. Vi trodde länge den var tagen av det "gamla" paret talgoxe, som bott där flera säsonger. Men de verkar ha flyttat (till ngt bättre, får man hoppas). Kanske katten skrämde dem. Vi är hur som helst jätteglada för flugsnapparna, som också är en ganska ny bekanstskap för oss på så nära håll iaf.

Och näktergalen sjunger dag och kvällen sen... Den ser väldigt alldaglig ut denna trastfågel, men vilken sångröst med alla knirkanden, saltomortaler och jubel!

Knak, knak... Växande genom Familjekonstellationer (del 3)

En person som mådde mycket dåligt mötte vi en dag på ett ställe hemma hos några bekanta för ett tag sedan. Det som hade utlöst detta var en sorts fysisk problematik där personen fått vissa svårigheter efteråt. Det var hur som helst ingen fara på något sätt, men kvinnan fick plötsligt en väldig djup ångest. Hon upplevde att det var fara för hennes liv. Hon hade kommit in i någon sorts svår kris där hon inte kom tillbaks till sig själv riktigt, sade hon.

Sånt här händer oss då och då, förutom de människor som vi jobbar med genom kurser och enskild terapi/soulcoaching. Vi har haft långa perioder förr i tiden, speciellt på 90-talet då väldigt mycket omvandling uppstod för många (första och andra vågen) då folk dök upp ibland med sina svårigheter mer spontant. Oftast ringde de och behövde stöd och råd. Ibland var folk utom sig av olika händelser eller processer. Ofta hade dessa händelser del av energiprocesser som tog plats väldigt plötsligt och väldigt starkt. Folk förstod inte vad som hände helt enkelt.
Eftersom vi själva genomgått flera sådana längre faser på flera år per gång har vi nog kunnat förstå många av dessa symtom.

Men tillbaks till den här personen på festen. Eftersom hon pratade så mkt om sin familj och olika svårigheter, frågade min fru om hon ville göra en familjeuppställning. Det var uppenbart att det handlade om en inre omvandling som startats också, men ofta har vi märkt att familjeförhållanden och saker i det omedvetna kan påverka. Även inre förlopp som kan vara själsliga kan få stöd av detta.
Sagt och gjort. Fram på golvet där olika kuddar lades ut. Festen tog en annan vändning, men det var inga problem. Det var ingen stor fest, och alla kunde följa med i detta som var intresserade. Andra var i andra rum. Att använda kuddar är ett av sätten att jobba med en familjeuppställning på. Varje kudde (eller ngn annan sak) får representera en person som är aktuell i uppställningen.

När man arbetar med denna metod i grupp använder man deltagare som får gestalta de aktuella personerna. Det handlar inte om rollspel eller att försöka "leva sig in i" de olika karaktärerna och deras behov, utan detta visar sig så gott som alltid helt spontant. Det går också lika bra att använda denna metod i form av inre visualisering, något jag ofta gör i själsterapi/soulcoaching.
Man arbetar oftast med en linje i taget, på mammans eller pappans sida. Man tar in flera led av generationer. Principen med Familjekonstellationer är att man ser till vem eller vilka personer som inte fick eller kunde ta sin plats i livet. De kanske dog väldigt tidigt, och lämnade efter sig en "tom plats" på det sättet som någon annan i efterkommande led försökt fylla upp. Eller de kanske inte kunde vara närvarande pga olika skäl. De kanske hade problem med alkohol eller hade blivit bortlämnade som "oäkta" barn. Det finns en rad andra omständigheter som också tas med som faktiska händelser. Det är dessa som används som utgångspunkter snarare än att analysera människors förflutna.

Genom att gå runt de olika inblandade personerna och låta de mötas igen och skapa nya band, nås ofta en frigörelse. Då kan plötsligt den kärleksström som tidigare varit dold eller till synes helt avstängd (och därmed snarast fylld med olika känslor av motsatsen) kopplas på igen. Detta sker oftast helt spontant, när kontakten upprättas igen.
Här tog denna vändning plats helt odramatisk, med lugn och befrielse inuti. Kvinnan satte sig ner och sade bara "Nu känner jag mig helt lugn - och trött. Nu kan jag gå hem och sova".

Senare fick min fru höra hur det hade gått genom vår vän som hade festen. Hon berättade att kvinnan hade nått ett helt nytt lugn inom sig där hon kunde se saker och ting tydligare. Hon hade börjat ta hand om sin stora trädgård där de bodde som tidigare hade varit alldeles vild. Hon hade också fått bättre kontakt med sina barn.
Samtidigt hade hennes man blivit väldigt orolig av det här. I början hade han sagt att han ville bara att allt skulle bli "normalt" igen och bara varit ute och spela golf. Det är förstås förståeligt på sitt sätt, utan tvekan. Det kan vara mycket omskakande att bara "se på" när någon närstående till oss förändras snabbt, kanske får upp starka känslor eller andra reaktioner som vi inte känner igen.

Samtidigt blev han så orolig att han själv gick ner och sov i källaren. Senare när kvinnan blev lugn och började hitta en ny balans, kom han i sin tur att få upp sina egna känslor, som kom fram genom denna händelse. Han kanske insåg sambandet, jag vet inte, men hoppas det.
Ofta får vi våra känslor och inre tillstånd speglade av våra nära relationer, om vi har ett förhållande t ex av vår partner, eller av våra barn.
Har vi en gång börjat inse hur dessa kopplingar fungerar, kan vi lära oss av detta och på så sätt utvecklas fortare och tydligare.

Tydligen kan vad som helst utlösa en inre process hos oss människor, bara vi är där i vår medvetenhet. Med det menar jag att oavsett det yttre skeendet, så sker något mer omfattande när vi är redo för det.
I det här fallet var det något som hände för kvinnan på ett mer fysiskt plan, men som ändå utlöste en rad existentiella förlopp. Bakom detta kan stå ett djupare förlopp, något vi ofta får se, som vi kallar för "själens signal" eller en energi som väcker upp, som tar tag i och ibland ruskar om.

Många som t ex genomgår utmattningsymtom och utbrändhetsproblem kan ha dessa bakomliggande själsliga faktorer som påverkar. Det är egentligen en inre rening som tar plats, det sker inte bara på grund av yttre händelser i sig.
Det kan förstås hänga samman med att personen helt enkelt är på "fel plats" i sitt liv. Hon/han kanske tror att hon "måste" göra karriär på ett mer traditionellt sätt, tror att hon "måste" bevisa sin duktighet, sitt värde osv.

Många av dessa falska roller och spel faller idag ihop omkring oss hos människor som plötsligt vaknar upp. de ruskas om, de kastas upp i luften, virvlar runt ett tag, och kommer sedan ner på backen. Det gör ofta ont, men det kan vara så befriande också.
Det kan också leda till djupare förändringar, som snarast är inre transformationer.


© CMM Nya tiden, maj 2009

Människor växer så det knakar – uppvaknande (del 2)

Människor förändras fort i den här tiden. Ibland talas om att det är olika ”vågor” av kollektiva medvetandeförändringar som tar plats. Inte bara hos enskilda individer, utan större rörelser.
Idag handlar det om den ”tredje vågen”, menar många som har olika sorters högre kontakter. Detta är bara ett slags namn som inte säger så mycket, men ändå är ett försök att beskriva något av dessa kollektiva uppgraderingar.

Ibland får människor olika sorters uppvaknanden. Jag har läst om vissa som ser detta och tolkar in sina upplevelser enligt den äldre indiska illusions-filosofin advaita. Jag vet förstås inte hur de tänker riktigt eller vad det baserar det på, men advaita är nog mycket mer omfattande än vad många inser, iaf tror jag det är så.

Ett uppvaknande kan vara att stå på en äng och plötsligt uppleva en väldig sällhet. Vinden blåser genom håret, färgerna blir starka, allt blir som förenat i en sorts enhet, ett enda stort nu. Detta är en stark upplevelse av livet, av att vara levande, att vara också en andlig varelse i ett större sammanhang, kan det vara.


De flesta av oss har en eller flera gånger haft sådana upplevelser. Eller att tiden känns som den bara är i ett enda nu, ingen tid alls. Eller att vi upplever som en ”reva” genom tiden. Där vi också kanske blir rädda eller osäkra. Plötsligt har vi ingen kontroll som vi brukar med vår vanliga beteende, dvs våra invanda tankar och reaktioner.
Det är inget konstigt eller ”overkligt” i detta. Vi byter helt enkelt frekvens en aning i vårt eget medvetande. Vårt personliga medvetande korresponderar med helheten, dvs den kollektiva nivå av medvetenhet som existerar. Då utgår vi framförallt på vår egen planet med dess olika världar (ibland kallade ”dimensioner”, även om det också är lite missvisande).

Ett djupare uppvaknande är något som håller i sig inom oss. Det inte bara ger oss frid och glädje i stunden, utan också insikt om vår plats i ett större sammanhang. Vi blir sammankopplade med vår högre natur, vår själ, som är ett uttryck för en större livsordning. Det är själen (det kausala, kausalhöljet, och dess ledsagare, Solängelns medvetenhet och energi) som vägleder oss, som ger oss denna enorma möjlighet att inse; vem är jag.

Många tror i ett sådant här uppvaknande att de är ”gud”, dvs ”ett med allt”. Och visst, så är det på ett sätt, i viss mån. ”Gud” är dock väldigt relativt. Gud är egentligen "alltet", om vi med detta menar den oförstörbara högsta livsenergin och dess första princip, den bakomliggande orsaken.
Därefter följer många steg, ändå i en tydlig ordning, av skapandeprocesser där denna enhet delar sig. Samtidigt är dessa ”delar” ändå bärare av samma enhet, men i olika former och uttryck. Många representanter för ett förverkligat högre medvetande anses också vara "Gud"; Kristus och Buddha Gautama och flera andra är exempel på detta. Många "gudar" som t ex Krishna är också uttryck för denna ordning, ibland som olika inkarnationer av samme höge individ (Krishna anses i esoteriken vara en av Kristus inkarnationer, egyptiske Toth en av Buddhas inkarnationer t ex). De är samtidigt egna individer, om än på väldigt hög nivå. De är samtidigt en återspegling av vår egen gudomlighet, en påminnelse, men också en direkt verkan i världen, dessa stora och mindre avatarer, de "gudasända".

Helena P Blavatskys ”Den hemliga läran” beskriver detta på en rad sätt, genom religionernas former, genom de äldre Vedaskrifterna, genom myter och legender som bärare av uråldriga, odödliga symboler som skildrar nycklar till denna omfattande visdom. Men också naturvetenskap och andra mänskliga former får sina mer sanna bakgrund här.
Andra former av ”den tidlösa visdomen” förmedlar också denna omfattande livsbakgrund, framförallt tänker jag på Tibetanens undervisning genom Alice Baileys böcker.

Ofta när vi får en gudsupplevelse är det en själskontakt vi får. Detta är vår närmaste ”Guds”-form egentligen. Själen är allvetande på sitt eget plan i förhållande till människans världar. Själen är ett med allt på så sätt, och uttrycker gudomlig kärlek-visdom på denna nivå., en allomfattande intelligens på ett relativt sätt. Sedan kommer fler ännu mer omfattande och högre livsnivåer och världar.


Ett uppvaknande kan ske som för en kursdeltagare som var med hos mig på en utbildning för många år sedan i början av 90-talet. Hon kom tillbaks och berättade att hon suttit i soffan och tittat på tv en vanlig kväll. Plötsligt var det som en väldig kraft tagit tag i henne, hjärtat började slå i 180 km och hon trodde hon skulle dö! Hon åkte in akut med ambulans, läkarna gick igenom alla prover, kollade hjärtat på alla tänkbara sätt. Och de hittade inget fel.

Jag såg detta som en direkt energihändelse, att hon hade varit med om ett slags uppvaknande. Detta är något helt annat än vad många nyandliga beskriver som ett ”uppvaknande” som ofta tycks enbart rosenrött och enkelt, att de bara plötsligt känner sig väldigt välmående och glada. Vilket ju är jättebra i sig, absolut inget fel med det. Men frågan är om det är ett genuint uppvaknande? Det låter mer som en början till en inre förändring som sedan följs av många andra steg och förnyelseprocesser.

Även dessa energihändelser är förstås inte fullständiga på något sätt, men de kan vara en stark inledning till ett uppvaknande. Och ibland innebär de ett uppvaknande, helt konkret i sig. Det är viktigt att inse att det är ofta flera steg, inte bara ett. Det är en lång process snarare än bara en enskild händelse.
Dessa följs ofta eller inleds med någon form av kris. Kristillstånd, t ex ett symtom av panikångest, kan vara en inledning till ett uppvaknande, en djupare själslig process.


© CMM Nya Tiden, maj 2009

Det mentala är inte hindret i andlig utveckling

För att kunna ta nästa steg behöver man alltså se åt det håll där vägen finns.
Om vi inte ser åt det hållet, tja, då blir det grumligt.

Vad är då "vägen"? Det är den energiform som vår högre natur, kalla det "själen" om du vill", i samverkan med alla högre aktuella instanser, skapar för ett liv.
Detta liv är ju inget enskilt egentligen, som många av oss tror, inte minst många "andliga". Det är en direkt del av enheten.
Många sökare har siktet riktat mot "den egna upplysningen" och därmed tanken om att det är "bara jag som finns" i detta stora steg.

Detta är vad jag kan se, ett missförstånd och en något missriktad tanke. Jag tror att i många fall är dessa upplevelser och idéer i dagens nyandlighet en sorts produkt av det jag tog upp som hastigast nyligen här i bloggen, nämligen advaita eller veda-filosofin. Att våra liv är en sorts illusion. Att vi egentligen bara behöver släppa taget om vårt "mind" eller vårt sinnes programmeringar, så är vi sjunde himlen och egentligen helt upplysta. Vägen hem är klar!
Hmmm, ja, kanske är det så för vissa, de har kanske nått "hem".
Eller - så är det ett mindre steg på vägen? Och vägen fortsätter egentligen...

Detta spelar förstås ingen roll i ett perspektiv av "rätt eller fel", det är inte min tanke här. Det kan bara varje individ bedöma själv, förhoppningsvis i ljuset av sin egen själsinkoppling (eller tolkning av denna) så mycket det är möjligt.
Men det verkar också finnas möjligheter att skapa fler perspektiv kring detta.
Ett moment av detta är advaita - att se bortom dualitet. Ofta blir dock detta i en väldigt förenklad form i den västerländska nyandligheten. Det är inget fel, men kan också vara förvirrande för många som inte känner igen sig där eller behöver något annat.

Det var denna insikt kring icke-dualitet som Krishnamurti ville lära ut och ge som sin gåva till världen, som jag förstått det. Han ville inspirera alla att lämna alla auktoritetsband, till samhället, till gurus, till föräldrar, till allt och alla. Problemet är bara att de flesta människor ändå har band, helt enkelt därför de behövs och för att de inte nått de stadierna ännu att de varken kan eller ska lämna alla former.

Band i sig är inte negativa. Former i sig är inte negativa. Band till våra föräldrar t ex är inte en skada eller plåga i sig. Det är minnet av vad som utspelats inom dessa band så som vi ser det som kan vara plågsamt. Vi kan dock möta dessa känsloformer och möta våra föräldrar på ett nytt sätt. Vi kan läka vårt förflutna och ta emot den djupare andliga och själsliga innebörden av vårt livsöde, att vi valt dessa händelser som steg på vägen.
Detta kan ske på ett enkelt, kraftfullt och konkret sätt genom metoden Familjekonstellationer. Jag tar upp mer om denna metod strax, och det finns mer info om den på vår hemsida också (http://www.herkules.nu/text1_21.html).

Jag tror vi har stor nytta och glädje av dessa perspektiv av att "se igenom", självklart. Vi har stor nytta av att lämna illusioner både inom oss och de som vi ser i världen.vi har stor glädje av att hitta oss själva i ett större varande och i en frid "över allt förstånd". Men jag tror också många (de flesta) behöver också sammanhang för att kunna integrera detta och också praktisera det på sätt som passar vår tid. Vi ska inte och kan egentligen inte hoppa över några steg i vår större medvetenhetsutveckling. då blir det en illusion.

Andlighet, som jag ser det, handlar därför inte om att "försvinna", upplösa sig för att "uppgå".
Sådana faser uppstår spontant i det jag kallar "själsprocessen", då vårt "högre jag" (själsmedvetandet) tar greppet kring personligheten och omvandlar hinder, lägre former, för att kunna skapa nytt liv.


"Andlighet", säger en stor mästare, är att utvecklas där man är och ta nästa steg i rätt riktning, oavsett vilken nivå detta är".
Andlighet är inte att "sluta tänka" t ex, utan att tänka på ett nytt sätt. Att använda tänkandet (det mentala) i en ny form, en ny nivå.
Det mentala finns i minst tre större nivågrupper. Den lägre av dem är det vardagliga sinnet (lägre intellektet) som ofta skapar konflikter därför det är dualistiskt och vill "ha rätt". En stor esoterisk författare kallar denna nivå för "principtänkande".
Många andliga har detta tänkande fortfarande fastän de säger sig vara "upplysta", helt enkelt därför de har inte nått de högre mentala nivåerna än.

Detta sker då med ett annat slags perspektiv, "uppifrån" (eller "inifrån") Det sker spontant. Det jagas inte efter, utan nås genom att leva mer där man är, med sina relationer, med sina band, med sina ansvar, med sina uppgifter, med sina förmågor.
Det kan ske genom kunskap (visdom), genom kärlek, genom inkoppling till Syftet, högre viljan. Dessa tar sig alla uttryck genom högre former, inte genom tänkande eller känsla i sig, t ex inte genom enbart tillstånd av "rofylldhet". Detta senare är snarare förstadier av högre emotionella tillstånd av enhet, som dock sedan fortsätter i högre former av enhet, genom det mentala och högre nivåer. Processen sker genom inkoppling av energier som sker från högre nivåer, inte från personen själv. Detta kan också ta sig uttryck genom ljus.


Allt är ett enda flöde. Steg inuti steg, nästa andetag.
Samtidigt "den som vet", ser.
När den seende och den som tar steget blir densamme upphör dualismen.
Men endast för ett tag i spiralen. I nästa nivå återkommer den, ännu mer förfinad.
Dualismen är inte problemet i sig, utan hur vi kan handskas med den på respektive nivå.


© CMM Nya Tiden, maj 09

Ett nytt steg, ett nytt andetag - se i din rätta riktning

Ett nytt andetag.
Se vägen framför dig.

Du har egentligen inte alls gått vilse.
Du bara såg i fel riktning.





© CMM Nya Tiden

Vad är det som händer? Människor växer så det knakar. (Del 1).

Detta växande och knakande är förstås inte något direkt nytt. I alla tider har människor förstås utvecklats, även om vi inte tänker på det. När läste du om någon person på 1700-talet som tog stora inre kliv? Eller minns någon lektion i skolan då man tog upp hur egyptierna under någon period lärde sig mer om sin mänskliga natur, sitt växande som människor, kanske om att leva i fred?


Det är ganska kul, men dessa perspektiv finns inte med i vår historiska världsbild så mycket. Det finns säkert bra exempel som någon klurig historiker kan vaska fram, t ex hur Bellman älskade att samtala kring stjärnorna och drog vitsar med ett undervisande innehåll för Fredblad och andra. Men överlag är detta ett ännu inte upptäckt kapitel, helt enkelt därför människan har hittills inte förstått så mycket av vad "inre utveckling" innebär på ett mer renodlat sätt.

Man tolkar oftast detta i termer av religion, att söka "gud". Och det är ju inte fel, i sig. Men heller inte hela sanningen. Man har sett till äldre folks olika religionsbildning, deras symboler och värderingar. Man har sett att de "dyrkat solen" t ex. Men man har sällan i forskning och naturvetenskap insett vidden av dessa kunskaper, eftersom man oftast inte trott de innebär något verkligt. Man har därför heller inte förstått det gemensamma hos människor i alla tider, att söka den högre kontakten inom sig.
Man har heller inte från naturvetenskapen sida förstått att det finns en gemensam grund i alla dessa äldre traditioner, som inte har uppstått från människan i första hand, utan från högre livsnivåer.
Så har det alltid varit och så är det fortfarande.

Skillnaden idag är att mänskligheten tagit stora steg i sitt kollektiva uppvaknande. Inte för att den är så enormt "avancerad" medvetandemässigt, utan för att den till sist kunnat ta emot det som under lång tid varit planerat att genomföras, en högre in-put. Också för att tiden nu är inne på en annan, högre skala. Förr i tiden på 90-talet kallade jag denna mer omfattande tidsberäkning för "Den kosmiska väckarklockan". Den ringer nu!

Skillnaden är också att en rad olika konkreta instrument har kunnat erbjudas mänskligheten, speciellt för dem som är på en mer mogen nivå för detta, att börja upptäcka och samarbeta med livet med i en större omfattning. Ett av dessa redskap är den omfattande esoteriska kunskapen och dess undervisning. Denna sker inte genom dogm på något sätt, utan genom förmedling och eget ansvar.

Ett annat uttryck och område av redskap är den egna utvecklingen. Att människan kan själv genom kunskap, erfarenhet, förståelse, kärlek-enhet, visdom osv, praktisera kunskapen i sitt eget liv. Hon kan utvecklas bättre och enklare om hon så orkar göra de behövda ansträngningarna.
Effekten av detta ser vi på ett otal nivåer inom den mänskliga familjen på vår planet idag. Det sker inte minst inom psykologi, terapi, nytänkande, andlighet, sökande, personlig utveckling osv. Dessa områden korsbefruktar sig också och fröar av sig inom all mänskliga aktivitet, inom massmedia, affärsverksamhet, politik, forskning, sjukvård osv.

Så har de senaste 1000 åren tagit sig uttryck i västerlandet (framförallt Europa) mycket genom klostertraditionen och andra uttryck för mysteriet, att söka gud genom kristendomen, men också andra, mer ursprungliga former av mysterietraditioner, t ex gnostiker och katarer.
I österlandet har dessa traditioner av sökande ett mycket äldre mått och en helt annan karaktär av tidsmässig tyngd och erfarenhet, om än även där insvept i stora sjok av döljande mystik.

Mystiken har varit denna senaste tidsålders främsta uttryck, att söka "gud" inom sig, men oftast genom ett tro, ett ganska ofta fanatiskt uttryck. Denna typ av kosmisk energi (sjätte strålens uttryck) brukar kallas för "hängivenhetens kraft". Den håller på att i ett alltmer förhöjt tempo förnyas och försvinna in i ett annat uttryck, den sjunde strålens energi som ska verka i de kommande 2500 åren cirka.


Det som händer idag, som säkert hände då och då förr i tid-fen också, men kanske inte så ofta ändå, är att människor får egna, spontana upplevelser av ett större livsrum. Dels genom sitt eget inre i en renande, förnyande process, kanske genom en kris eller en stark omruskning av olika slag. Dels av sitt eget inre men samtidigt också insatt i en större verklighet som plötsligt tar plats genom en medvetandeexpansion. Dessa två olika, men inte alls motsatta typer av inre uppvaknande, blir alltmer vanliga. Faktum är, att de ofta uppträder samtidigt, men i lite olika skeenden.

Jag återkommer snart med en fin historia från vardagen, något som hände för ett tag sedan i vår omgivning...


© CMM Nya Tiden

Vad är healing för dig? Själskontakt ökar din livskraft

Healing har länge varit något som ansetts ganska suspekt, iaf i vårt land. Det var inte länge sedan vi kunde höra om en läkare på ett stort svenskt sjukhus som använde healing som komplement i sin behandling efter operation med mkt goda resultat. Detta blev dock uppmärksammat som ett allvarligt problem. Jag tror denne läkare blev avskedad eller iaf hårt prickad efter detta.

Healing på andra håll i världen, t ex Norge, England,Tyskland och Holland osv, är ngt helt annat. Där uppskattar man denna utveckling tydligen och använder den som komplement på sjukhus.
Många har tidigare förknippat healing framförallt med handpåläggning som ett "kristet" dekret. Många frikyrkliga sammanhang har missbrukat detta och fört det samman med "andeutdrivning", "tala i tungor" osv, ngt oftast helt tokigt, även om det säkert kan förekomma genuina och goda helare inom dessa led också förstås. De gör nog dock ett annat slags arbete, inte med det här masssuggererandet och manipulerandet, som inte har med andligt växande i sig att göra.

Healing kan ju vara så mycket förstås, allt från läkande, energiöverföring, balansering, påfyllning till avkoppling, inspiration, inre kontakt osv.
Denna form av energiöverföring och läkande är något vi jobbar en hel del med i SoulWork, framförallt genom själens inkoppling. Vi använder alltså inte handpåläggning i sig, utan energin kan föras över genom att fästa uppmärksamheten på den och bli medveten om dess inflöde genom högre centran. Det här är något vi tränat på länge min fru och jag, i en rad olika sammanhang, Dels som "inifrån", dvs genom vår egen själsinkoppling, dels genom olika inspiratörer, dels genom att arbeta med människor i många år.

Jag gick själv utbildning i Reikihealing för många år sedan, 1984, då denna form av healing först kom till Sverige. Det var genom Wanja Twan, en härlig person med många olika kunskaper som blev en god vän till mig. Honv ar den som först tog Reikin till Sverige. Sedan tycks denna form ha förgrenat sig och som så ofta med olika metoder blivit mer uppblandad och också kanske missbrukad på sina håll (?).
Energiformen kvarstår dock och fungerar väldigt bra iaf för mig när jag då och då behöver den. Som te x nyligen då jag fick lägga händerna på en inflammerad tå. Tån och hela foten började bulta, svällde upp, och personen blev ganska skrämd ett tag. Och jag undrade också om detta var helt sunt. Men efter en natts vila hade svullnad och inflammation gått ner nästan helt och hållet. Efter ytterligare ett dygn verkade problemen försvunnit helt.

Vad är healing rent konkret? Det är överföring av livskraft. Men inte bara. Om det är framförallt livskraft, grundläggande livseter, ger detta oss en behaglig eller stark påfyllning men inte någon direkt ökad medvetenhet. Där är en intressant och viktig skillnad.
Healing är därför också samtidigt inkoppling av hjärtats energier, dvs vår själsenergi. Om och när själsneergin också kopplas in mer aktivt - och därmed det plan där själen befinner sig; kärlek-visdoms energin - blir också effekten att vårt medvetande expanderar.

Om vi är medvetna om detta och använder mer av den unviersella själsenergin (jo själen är faktiskt "universell", ett centrum i alla livsformer av högre ljus) - tar vi inte av vår egen kraft. Det är också en viktig skillnad.
Om man går lite djupare av förståelsen för healing överlag kan man förstå det genom "etern". Det är ett medium som även naturvetenskapen då och då erkänner som ett "femte element" (faktiskt hade Einstein en teori om detta, som sedan togs eller glömdes bort, som jag läst om på nätet). ibland kallas det för ett "livsfluidum".
Etern är ett obegränsat kosmiskt flöde av energi som upprätthåller och livger alla former, all materia. I första hand tänker vi då på våra fasta fysiska former, naturen, den mänskliga fysiska kroppen, djur, växter, stenar. Men egentligen är detta ett medium för även högre världar, som kan ha sin plats i vår fysiska värld, men på andra nivåer.


Detta kan låta aningen som science-fiction eller som hämtat från myternas värld. Men det är något som går att både se (med flera synnivåer aktiverade, s k "eteriskt seende") och också förnimma (t ex genom olika sorters energi). Man kan också studera djupare livsfilosofiska källor som hävdar detta sedan urminnes tider, något som äldre folk och kulturer hade mer medveten tillgång till. Alkemin och "De vises sten" var förstås införstådda med detta, överlag många olika andliga traditioner, både i öst och väst.
Idag kan vi ta del av den återaktiverade tidlösa visdomen som ger oss väldigt bra, saklig information kring detta (t ex Telepati och eterkroppen av Alice A Bailey, eller "Eterhöljet" av Lars Adelskogh)

En person som jag hörde om, framställde att healing "alltid överförs med änglar". och att "energin i sig inte rör sig", och därför är det änglarna som står för denna energirörelse. Hmmm.... Ja, så kanske det är, sett ur ett perspektiv. Änglar, som de kallas för i kristendomen, "devor" i österlandet" (som betyder ljusvarelse), verkar med materiens liv.
Men energin - den rör sig alltid, av sig självt. Inte på grund av änglarna. Utan för att den är uttryck för själva rörelseaspekten, dvs alltid bakomliggande alla former.
Detta skapar på alla olika livsnivåer det som brukar kallas för "gudomlig syfte" eller "gudomlig vilja". Här menas inte den personliga viljan (även om den på sitt sätt också är ett resultat av denna högre vilja i en mer neutral form), utan den övergripande styrande viljeenergin, som t ex styr en planets utveckling.

Änglarna/devorna fungerar som överförare av kraft och energi från högre till lägre nivåer på en rad olika sätt, även i människans värld.
Detta är sant. Men healing måste inte därför alltid ha med en "personlig ängel" att göra, inte alls. Det skulle bli ett helt enormt överslag för de flesta människor om en större ängel/deva skulle ge dem högre energi direkt.
Även om många säger sig uppleva direktkontakt med änglar/devor, ofta som en "inspiration" eller "en god känsla" osv, kan detta nog ofta vara något annat. Det är nog ofta en kontakt med människans egen själsmedvetenhet. Ju mer direkt detta sker, dvs utan nedtransformationer, desto starkare blir effekten. Därför är det oftast själen som skapar healing.

Många andliga lärare, t ex den tibetanske mästaren DK säger att det är därför alltid klokast och mest hälsosammast att utveckla själskontakt i första hand. Genom denna kontakt kommer på sikt kontakt med dessa "eldväsen".
I vår tid, i denna tidsålder, kommer människan få en allt ökande grad av kontakt med devorna, som inspiration, som healing, genom konst, musik osv. Framförallt de s k "violetta devorna" och deras inflytande ökar starkt nu framöver, eftersom dessa står för den närmaste och lägsta eternivån som mänskligheten är i snabbt ökande takt på väg att utveckla utbyte med.
Av detta kan vi alltså utläsa en annan viktig sak, att alla nivåer av medvetande har sin egen materia, och att dessa materieformer utgörs egentligen av levande väsen.

Det finns m a o ingen "död materia" alls. Därav att det vi gör mot naturen, gör vi också mot vår större andliga natur.

Många människor och i många nyandliga sammanhang talar man om "skyddsängeln". Men skyddsängeln återfinns i vår egen högre medvetenhet. Som jag förstått det är detta ingen "egen ängel". Själen är det centrum som dels bildar vår egen kausala medvetenhet med dess specifika "kropp" eller energifält. Det är också den så kallade "solängeln", det högre väsen som bistår oss i allt, som ger oss allt, som vet allt, och håller ordning på allt, inte minst vår egen karma.


Detta kausala fält återfinns dels på sitt eget plan, dvs på det kausala medvetandeplanet, dels i vår fysiska form som inkarnerade jag (hjärtat och kroncentrat). Det kausala omsluter och också genomtränger alla lägre höljen och materieslag. Därav följer att det kausala/själsliga finns i vår fysiska värld. Detta tar plats rent konkret genom det eteriska..
Dessa högre energier och de medvetandeslagen förbinds och förmedlas alltså genom etern, människans eterhölje. Men de måste dock aktiveras i varje människas liv av henne själv. Dessa nivåer ska bli själv-medvetna..

© CMM Nya tiden.

Dum-ironin lämnar scenen: Inte inne längre vara ”dryg och omöjlig”.

Om humor som möjlighet


Ironin, ett tveeggat svärd.
Kan verka spännande, kul, ”farligt” i bemärkelsen gränsbrytande. Kanske hisnande. Men kan också slå tillbaks väldigt hårt om man driver det som en image. Speciellt massmedialt. Inte naturtroget, egentligen.
Och vem saknar det egentligen. Grabbiga grabbar och grabbiga tjejer…

Jag välkomnar humor, precis som konsten, avsikten, rörelsen, med mer hjärta, med mer genuin efterklang. Med värme, vision, intresse för möjligheter. Inte depravering utan avsikt.
Är inte denna enkla metod att framhäva sig själv på andras bekostnad något av en mänsklig klassiker som under dessa år renodlats förbi sina egna syften?

Kanske också som en viss spegling av tidsandan som rått. Den mer självupptagna hållningen börjar få stryka på foten. Det är helt enkelt inte så kul längre.
Att "låtsas" att inte bry sig om något, är ute nu. Det kan lika gärna gälla som ett slags försvar för att undvika känna mer inom sig själv.
Och sedan brukar ifrågasättare av nytänkande och inre utveckling tjata moraliserande om att det är så ”självcentrerat”. Men hela denna västerländska kultur är ju självcentrerad.
Vissa har sagt ”Jo, men den ironiska (elaka) humorn fyller en roll att avslöja människors dumhet”. Kanske kan det vara så, om det är gjort med hjärta och lite mer fördjupad insikt. Kanske också egna erfarenheter av hur det är att ha det tufft själv och gå igenom det.

Humor är något underbart och fantastiskt i sig. Att skratta får oss att uppleva distans till oss själva och våra egna problem. Att kunna skratta åt vår litenhet är en ventil.
Deepak Chopra (läkare, förf, fristående nyandlighets-guru) sade i en lite annorlunda stildokumentär 21 mars 2009, att humorn kan vara en väg att möta ”döden”. Dvs skräcken för det okända, för det hotfulla, för det som vi inte kan förstå, de existentiella villkorens oundviklighet.
I denna utmärkta och avspända dokumentär möts på ett varmt, innerligt och sårbart sätt Choopra och komikern Mike Myers och hans skådespeleri (kul, duktig killa, mest känd från filmerna om "Waynes world", "Austin Powers", ”LoveGuru”).
Även kan humor förstås ibland fungera väldigt bra som politiskt medel (Betnér t ex har många poänger då och då).

Jag skrev för några år sedan i ett nyhetsbrev, hur just typen av mer hjärtlig eller visionär humor tycktes saknas ganska ofta i svensk tradition. Jag menar inte att ironi alltid är fel, absolut inte. Men det beror på hur den används. Att t ex kalla filmen Masjävlar för en av de bästa svenska komedierna, säger en hel del om den svenska synen. Det var ju en tragedi, ett drama, som tycktes sakna all glädje, humor, skönhet.
Meningen var förstås tittarna skulle känna igen sig i detta erbarmerliga lidande och skratta åt det. Ja, bra, men då måste man ha med mer hjärta, mer äkta humor, inte bara sprit, skrik, självmordsförsök med blåaktigt sättningsljus och dunkel "Utvandrarna"-miljö i modern tappning.
T ex Scyffert och hans ”grabb-gäng” gjorde säkert en del bra på sitt sätt. Kul i början vad jag kan minnas, men hur det tycktes urarta alltmer.
Sedan finns det förstås en rad undantag från denna "regel". Glans, Batra och andra från Skatan, har lyckats bättre, iaf när de gjort grejer ihop. Eller en av dessa tidlösa guldkorn som "Sunes sommar", unik med sin enkla regi och samtidigt fingertoppskänsla i både tystnad, repliker (underbart manus) och igenkännande. Och sedan finns det förstås en mängd bra humor utomlands.


Hjärta, empati, glädje, inlevelse, förnyelse, engagemang – varför inte? Att bejaka måste inte vara ”hemskt”.
Även om det kan vara en enkel historia, hellre det med en riktning som talar om möjligheter, som kan visa på svagheter men inte som ”kulturellt förstatligande”, dvs som normgivare för ett helt folk i armod. Vi vet redan den gamla historien. Vi behöver snarast nytt liv!
Låt humorn vara mer fri och självständig. Spegla det uppriktiga eller det revolutionära, men inte bara det ensidiga ironiska.

På något sätt är det här så märkligt, och intressant. Hur det vi ger ut, kommer tillbaks på ett eller annat sätt. Avsikten, intentionen. Men också innehållet och effekterna. Detta är något många i dessa kändiskretsar tar upp nu senaste tiden.
Dessa ironister och många andra slags artister, olika etiketter, i viss mån ångestfyllda, gör något slags avbot. De ångrar ”ingenting” (förstås), men säger sig ändå i vissa fall ”skämmas”.


En möjlig bakgrund blev belyst genom Schyffert i ett intressant tv-program vi råkade se för något halvår sedan ungefär. Ett av de verkligt tunga kulturprogrammen med en utmärkt programledare, Eva Beckman. Fyra herrar diskuterade vad som är ”pretantiöst” inom konst och media och om det är så farligt att vara just pretantiös.
För vissa av dem betyder ordet i det här sammanhanget att ha en seriös avsikt och stå för den. Två äldre herrar, Ranelid och Kaj Pollak, med lite mer positiv livstyngd, även om de verkligen också är lustigt pretantiösa på många sätt i bemärkelsen att ta sig själva kanske aningen för allvarligt (?), stod för den åsikten. Något de också fått mycket på pälsen för av olika ”experter” inom olika kulturetablissemang.
Pollak som någon sorts självutnämnd landsfader för ”glädje” och nytänkande, vad jag fått höra från många som precis börjat ”tänka nytt”. Men också tyngd av sitt stora allvar?
Nej, Pollak har inte patent på nytänkande inom andlighet eller personlig utveckling (om han nu vill påstå det själv?, medan andra kanske tror så), men är säkert bra på sitt sätt.

Schyffert å andra sidan med sin vresiga bullrighet och provocerande svada, stod för ”det radikala” här, försöket att riva ner gamla barriärer hos dessa ”cementerade 40-talister” (gammal känd sociologisk konfliktkliché).
En intressant episod uppstod, när programledaren höll starkt fokus riktat mot Schyffert och pressade läget en aning, inte fel alls. Då berättar denne (relativt sett) unge man att mycket av det han gjort kan ha handlat om ett slags utdraget tonårsuppror, ett slags rebelliskt uttryck.
”Mina föräldrar hade redan gjort allt. Det fanns inget mer att göra uppror mot. Hur skulle jag bräcka dem och göra mitt uppror? Hur skulle jag visa att jag kunde?!” (ungefärligt återgett). Ett genuint ”Rop på hjälp”? Vilsenhet, mod att visa känslor, ja varför inte? Samtidigt glimten i ögat, återigen en ironisk ”fälla”?

Oavsett vilket –ändå intressant. De nya generationerna behöver hitta ett helt nytt fotfäste. Det egna genuina.
Kanske inte bara dessa komiker. Något som denne Schyffert nu verkar ”ta igen” genom att stundtals vara helt oironisk/okomisk, bara rakt upp ner på scen i sin senaste föreställning (som han berättade om i familjeprogrammet ”Babben”/råkade slå på efter jobbet, 4 april)

Är detta snarast en form av ”allmänhetens terapi”? Som samtidigt används/”utnyttjas” till också något publikt.
Det verkar så, i båda riktningar. Termen ”terapi” återkommer i olika sammanhang kring dessa ämnen, intervjuer etc som jag stött på.
Inte fel, tror jag. Jag välkomnar dessa förändringar hos mediafigurer, kollektiva figurer, även politiker, tjänstemän, affärsmän osv.

Bortvändheten som får mer ansikte.
Det overkliga som blir aningen mer verkligt.
Som också, ändå, kan ha viss positiv påverkan på människor.


@ CMM Nya Tiden.

Livet på "chatten" - ett sätt att umgås?

Jag har prövat på ganska fokuserat under cirka en månads tid att delta på lite olika samtalssidor på nätet, så kallat "chattande". Här med fokus mest på livsfrågor, andlig och personlig utveckling m m.
Hade länge, länge varit mkt skeptiskt till detta. Vet inte riktigt vad som fick mig att testa, en sorts inre impuls. Också starkt behov av att ha fler utbyten, men också bidra.

Det har varit stimulerande och roligt, och samtidigt inte alltid helt lätt, kan jag tycka. Att samtala tydligt på dessa sätt kan lätt bli aningen förvirrande.
Samtalen blir ganska korthuggna. Inte helt lätt att fördjupa olika tankebanor om man vill förklara ngt djupare. Och många verkar inte så intresserade av det heller. Mer att man "öser ur sig" en fråga, speglar den snabbt, och sedan raskt över till nästa ämne. Oj, det är verkligen en spegling av vår västerländska tid!
Här talar man mycket om utveckling, meditation, frid, stora andliga steg osv, men samtidigt kan det också bli väldigt märkligt högt tempo.... Det tar också ganska mycket kraft, att vrida och vända på avsikter, betydelser, inte riktigt mötas ändå...
Men vad gör det? Det tycks vara en del av denna "världs" vilda "charm"!

Jag tror det här är ett bra sätt att träna på för många, iaf var det så för mig bitvis. Träna på att anpassa olika tankar/svar. Försöka uttrycka mig så klart som möjligt. Och samtidigt kort (inte lätt för mig).
Tror det är givande för många också att bara umgås, knyta till sig vänner, förhoppningsvis lite djupare. Många kanske är ensamma, isolerade i sjukdom eller lever på avlägsna orter. På det sättet är det ju fantastiskt med dessa möjligheter.
Jag har upplevt det både intressant och givande att se hur människor tar upp så många olika livsfrågor och jag har också upplevt stimulans av detta, så intensiv communication överlag.

En annan aspekt jag slogs av, var att det tycks vimla av mängder av olika bilder, tankar och föreställningar kring "det andliga". Då menar jag inte religionsfrågor i sig, även om det kan förekomma också. Utan snarast livsfrågor formulerade genom olika läror, lärare och livsfilosofier. Det är en salig blandning.
Detta var ingen nyhet för mig, inte alls. Men här blev det så konkret. Kan vara nyttigt möta så många olika åsikter och tankar på en gång. Men också förvirrande, kanske speciellt för den som är ny i detta "sökande".
Alla verkar inte heller ha ett så högt syfte. En del tycks vilja hävda sig på ett eller annat sätt, oftast ändå säkert omedvetet. Andra vill strida för sin sak och få "anhängare". Inte alltid så helt ljusa motiv syntes då och då från vissa. Men detta verkar ändå vara biprodukter och det positiva uppväger ändå.

För min del är chattandet över (just nu iaf).