onsdag 29 september 2010

Nya uppgifter kring Anna Lindhs öde? Och vad som händer bakom kulisserna i Sverige?


I förra veckan fick jag plötsligt in en äldre händelse som påverkat Sverige mycket; mordet på Anna Lindh. Fråga mig inte varför, det bara dök upp.

Och idag kom en oväntad förstanyhet i massmediafloden, att denna händelse ska tas upp i ett tv-program där man menar att Lindh inte fick tillräckligt god vård. Hade hennes liv kunnat räddas? Ja, det vet man förstås inte.

Kanske hade dessa tankar förra veckan med valet att göra, hur den "politiska kartan" håller på att ritas om (som det heter). Att sossarna tappat så mycket, igen. Och att missnöjespartier som SD kan komma in i riksdagen. Men också överlag hur frågor om makt blir alltmer belysta.

Det är dels en tidsfråga för socialdemokraterna, att följa med i ett nytt synsätt på världen och samhället, t ex att vi lever inte i en "klasskamp" på det sätt man gjorde förr. Idag tjänar många snickare och fabriksarbetare mer än den tidigare medelklassen. Och kanske röstar de också annorlunda. Det materiella synsättet har tagit mer plats, överlag, också genom alla partier.
Vision och nytänkande, allmänmänsklighet och medkänsla har fått stå tillbaka för mer omfattande "råkapitalism", som det ofta kallas.

Frågan är om detta handlar om en konflikt inom mänskligheten överlag snarare än enbart en höger-vänster fråga? Jag återkommer till detta mer övergripande perspektiv och vad det innebär. (Se gärna koppling här och här) Och att lösningen finns i insikten om mänsklighetens nya medvetandesteg, att följa med mer medvetet i detta. Vilket i sig på sikt kommer generera också nya modeller inom politiken och samhällsledandet.

Samtidigt har (o)rättvisefrågorna egentligen ökat, med nya behov att lyftas fram. Vilket inte gjorts av socialdemokraterna på ett mer engagerat, genuint sätt på många år. Ja, inte förrän nu i slutändan av det här senaste valet 2010, vad jag kunde se mer påtagligt iaf.

Kanske också att sviterna av två mord som skakade Sverige därmed också påverkade socialdemokraternas hållning och förmåga till nyorientering. Först Olof Palme, sedan Anna Lindh, då utrikesminister, av många tippad som s nya ledare.

Nu kommer nya uppgifter - sju år efter mordet - som hävdar att Anna Lindh efter mordförsöket inte fick tillräckligt god behandling av sjukhuset Karolinska i Sthlm. Det är i ett kommande avsnitt av TV 4 programmet "kalla fakta" som detta framförs. Vad detta innebär är förstås ingen idé att spekulera i förrän programmet sänts.

Det finns dock all anledning att inte ha för stora förväntningar på detta tv-inslag. Kalla fakta, liksom det liknande programmet Uppdrag granskning i grannkanalen, har ju blivit kända eller snarare ökända för sin ofta buffliga, ibland aggressiva stil. Vissa journalister i dessa forum tycks tro de har rätt att anklaga och ibland kränka människor i någon sorts egen moralisk "domstol". En del frågor är viktiga, men många större samhällsfrågor tas heller aldrig upp.

När det gäller mordet på Lindh finns en rad frågetecken som aldrig blev genomlysta. Vad hade mördaren för motiv egentligen? Polisens sena agerande väckte också många frågor (igen). Också att Lindh sedan nådde stabilt läge på sjukhuset, men dog ändå plötsligt.
Och vad hände sedan?


50 000 personer sägs ha slutit upp för att hylla Anna Lindh.


En del menar i inlägg på nätet att det "spelar ingen roll" med dessa grävanden, att det är bara onödigt att rota. Kanske är det så.
Finns det något mer substantiellt att föra fram kan det dock ha läkande och belysande betydelse på en rad sätt, inte minst vad gäller att stärka den svenska folkandan oavsett parti eller tro.

Det verkar också vara en sån tid nu, att många avslöjanden kring maktfrågor görs. Dels överlag senaste åren, alltmer kommer fram inte minst internationellt. Men också denna period just nu.
Två spionfall, ett svenskt och ett norskt (Arne Treholt, läs mer här), verkar vara under omprövning. Man menar att dessa män kan ha blivit oskyldigt dömda och utsatta för någon sorts komplott i avsikt att dölja andra smutsiga affärer.


© CMM Nya Tiden, sept 2010.

torsdag 23 september 2010

Människans glädje är att välja själen


" Människans glädje att välja själen - om att börja förverkliga ´den inre drömmen´"

Så skrev jag nyss på SoulBooks i samband med en bokrecension. Och kände att jag inte kunde låta bli ta med mig den vackra meningen hit för några ytterligare tankar kring detta.

Då skrev jag om en titel ("Drömliv") som i sig inte gör så mycket väsen av sig vad gäller nyheter inom det nytänkande området. Men den var fin och kändes genuin och har ett speciellt vackert omslag som känns tilltalande. Och den har också med sig några mer ovanliga inslag av det andliga slaget, en viktig urskillning, om man jämför med många liknande böcker i denna genre av personlig utveckling, tankekraft, inre positiv förändring. Detta område som bara växer för var dag!

Här talar man nämligen om - själen. Och inte bara som ett personlig begrepp, som de flesta gör inom terapi, psykologi, och även inom olika andliga skolor. Detta att man ser själen som det personliga, som lider, eller gläds åt personlighetens små ofta materiellt tillskurna framgångar.

Visst, så kan det säkert vara, att vår högre medvetenhet gläds åt både det ena och det andra, om vi gläds i hjärtat, när vi skapar utveckling på ett mer djupgående sätt.
Men framförallt tror jag att själen är ett högre tillstånd som inte påverkas så mycket egentligen av våra bekymmer, orosmoln eller känslostormar, vare sig positiva eller negativa. Själen ÄR och själen VET, två karakteristiska för detta expanderade medvetandetillstånd.

Och det är just det som är finessen (bland många). Att själen är ursprunglig, odödlig, alltid förmedlande de högre energier och vetskapen om enhet på olika sätt.
Det är därför vi har så stor nytta och glädje av att lära oss förstå detta större inre inom oss, denna källa, denna kanal till en mer omfattande verklighet.


(ps. Förf till boken som omnämns här ovan, är Kajsa Ingemarsson tillsammans med Karin Nordlander. Kajsa är känd från komediinslag på tv tidigare, men under senare år populärromanförfattare, som också tydligen har fått ett starkt intresse för inre utveckling. Hon har tydligen också jobbat på Säpo tidigre, vilket gör henne lite mer udda i dessa sammanhang (?). Är du nyfiken på denna person kan du titta på hennes hemsida/blogg där bl a intervjuer med henne finns.)


© CMM Nya Tiden, sept 2010.

måndag 20 september 2010

Är vårt land på rätt väg? Kanske omskakningar ändå leder framåt


Det blev lite av en rysare i valet, både i spurten och själva valdagen.
Inte fel med mer spänning ändå. Känns riktigt att det skapas mer tydlighet i den svenska politiken, att man inte bara "förvaltar", från olika håll.
Kanske stämmer det Mona Sahlin sade avslutningsvis på sossarnas valvaka, att "nu börjar det verkliga arbetet".
Kanske ser vi början på ett nytt uppvaknande som kan mobilisera många goda människors krafter, oavsett deras partitro.

SD får en vågspelarroll (svårt kalla det för "våg-mästar"-roll, tycker jag), vilket inte var så oväntat ändå, tyckte jag. Många prognoser hade också förutsett detta.
Det de dominerande partierna gjorde misstaget med, var att inte släppa fram detta missnöjesparti och möta dem i en direkt debatt. Då hade det blivit en mer saklig, direkt konfrontation som hade avdramatiserat det hela. SDs argument hade då också blivit tydliga och enklare att både bemöta och "avslöja".

De gröna får en annan vågspelarroll där redan nu moderaterna bjuder in till samtal. Vad det leder till har vi inte sett ännu, men jag hoppas verkligen de gröna kan vara rakryggade och inte svika sin sociala politik till förmån för några urvattnade miljömässiga löften, som sedan kanske ändå inte infrias.
Politik bedrivs ofta mycket genom kohandel, det får man komma ihåg. Men de gröna har visat var de står och jag hoppas de kan fullfölja det, annars blir det verkligen ett nederlag för deras ideologiska ställning.

Jag befann mig i ett ovanligt tillstånd på valdagen redan från morgonen. Kändes som en väldig energi pressade på, men också en stark sorg, vilket förvånade mig. Det kändes inte som min egen sorg när jag undersökte känslan. Jag tolkade det som att valet skulle utlösa en hel del besvikelse hos många människor i vårt land, precis som för fyra år sedan.
Eller var det vår landsdeva, ungefär som en övergripande riktning, som kände detta? Så kan det vara när något egentligen styr åt helt fel håll.

Ett exempel på en eventuellt närmare nivå kan vara att vår egen högre medvetenhet, vår själ, vid vissa tillfällen kan uppleva en sorts "sorg" när vi väljer mer allvarliga fel vägval i vårt liv. Det är ingen känsla egentligen, utan mer tillståndet av att det kunde gå bättre.
Grunden är alltid att själen inte upplever sorg eller andra mänskliga känslor som många tillskriver detta högre medvetande, t ex "det gör ont i själen". Det är snarast den egna mänskliga, känslomässiga "själen" i så fall, dvs den egna känslokroppens uttryck och också jaget som lider av detta. Men som sagt, i vissa ögonblick kan nog själsmedvetandet ändå uppfatta denna diskrepans.

Jag fick upp en bild senare på kvällen, att detta påminde en aning om när Bush fick makten i USA (tänkte att det var andra omgången, men menade första), vilket påverkade världsläget så starkt på negativt sätt. Det är en helt annan historia, på ett helt annat plan än vårt lilla land förstås. Men att dessa så kallade "högervindar" har ökat i världen, inte minst i Europa, är många överens om.
Det har förstås också att göra med att många länder, som också Sverige nu, har gjort ett alltmer tydligt högerorienterat politiskt vägval senaste åren. Detta stramar åt välfärdsfrågor, man drar ner på allmänna resurser inom skola, vård, omsorg. Genom att sälja ut verksamheter som ändå tycks må bäst av att förvaltas av kommuner och stat, förslits och urgröps deras repsektive värden och också etiska innebörder. Ett exempel är äldreomsorgen där privata aktörer tar över på löpande band men inte kan tillhandahålla samma etiska och därmed också rent praktiskt konkreta vård.
Detta har alltmer kommit att kallas för den "råkapitalistiska liberalismen" som drar fram i världen. Alla får sköta sig själva, samhället ska inte "ta hand" om dess medborgare.

Det finns förstås positiva drag i detta "frihetstänkande" inom rimliga gränser. Att människor behöver mobilisera sina egna krafter och tro på sig själva. Att inte hemfalla åt bidragsberoende för generellt. Det gynnar inte utvecklingen överlag.
Men samtidigt så skapar de ökande kraven på "arbete" som ett välmenat, hälsosamt motiv också utslagning i sig när människor inte lyssnar på sig själva och sina inre behov. Eller inte kan sjukskriva sig för de blir då helt enkelt utförsäkrade.
Detta leder till ökad utslagning, ett större ohälsotal, och därmed ändå ökade utgifter för samhället.

Det finns också som vi sett alltmer tydligt i valdebatten många människor som är för sjuka för att arbeta (se tidigare inlägg här). Det är ett så flagrant exempel på misslyckande i allianspolitiken, att man borde tagit till sig detta tidigare från regeringshåll och rättat till det.

Risken är nu att de borgerliga inte inser värdet av detta i fortsättningen. Att man i svåra framtida vägval, där också SD kommer spela en utmanande roll, kommer att välja att gå samman med än mer konservativa och rent av destruktiva uttryck.
Att man fortsätter lämna detta empatiska ställningstagande ännu mer, som varit ett av svensk politiks mer framträdande, goda drag under lång tid.

Där är Sverige på flera sätt unikt, att man vidmakthållit detta system av medkänsla, stödjande för de som har det svårt, som inte kan arbeta.
Detta måste också fortsätta ha sin givna plats, man kan inte ta bort denna del av välfärden.


© CMM Nya Tiden, sept 2010.

söndag 19 september 2010

Valfest? Eller "dött lopp"? Och vad får det för konsekvenser för Sverige och politiken framöver?


Visst är det spänning i luften?! Och frågorna ökar nu när valvakan börjar.

SD verkar väljas in i riksdagen och kan då eventuellt bli vågmästare. Och där kan moderaterna tvingas söka stöd, t ex från de gröna.
Detta säger något om missnöjet med den traditionella politiska ordningen. Jag tror inte att svenskar har blivit mer "rasistiska".

Valet har framkallat en hel del reaktioner överlag. Det är förstås förhoppningar, kanske drömmar till och med.
Detta även om de flesta i vårt land nog räknar sig till de mer luttrade, på sätt och vis desillusionerade som kanske för länge sen gett upp hoppet om att politiker verkligen kan göra någon skillnad.
Å andra sidan - om de flesta var så desillusionerade, så kanske valdeltagandet skulle rasa mer markant.
Nu röstar cirka 82 %, vilket röstmässigt måste anses som väldigt högt.

Många av oss när nog en dröm om att innehållet i politiken ändå ska vara av betydelse. Att det sagda och utlovade kan stå för ett längre och djupare perspektiv. Att politik inte bara handlar om ekonomi, att "jobba hårdare", att "skapa välfärd genom fler jobb" osv. Utan snarare om värderingar, visioner, om verkan för det gemensamt bästa på ett genuint sätt.



© CMM Nya Tiden, 19 sept 2010

fredag 17 september 2010

Tankar kring ett aktuellt blogginlägg och om valet och svensk politik


Ett väldigt genomslag har ett blogginlägg nyligen haft på nätet. En dotter vars mamma blivit utförsäkrad och trots sin allvarliga sjukdom måste söka jobb via arbetsförmedlingen upprör många. En uppgift var att 70 000 personer besökte bloggen under en dag, om det var i förrgår.

Bloggen har ett ganska olustigt namn ("Klamydiabrevet") och vet inte varför skribenten valt detta (förmodligen ska det vara något slags skämt, kanske ungdomskul?), men är du intresserad kan du läsa sidan här.

Ett inlägg efteråt bland många lät såhär: "Ella said... En stor varm kram till dig och din mamma. Jag har också en kronisk skada pga felbehandling i vården och väntar besked från PSR. Fem år har gått och jag utreds ännu. Är inte lika illa däran som din mor, men kommer troligen inte att kunna jobba heltid i a f. Jag som var karriärist. En duktig flicka. Så jag förstår vad ni går igenom. Och lider med er. Håller alla tummar och tår för att den här historien får ett värdigt slut. Att ni får rätt. Och frid att leva vidare, även om det är tungt. "

Bloggaren själv har också fått utstå många allvarliga och vad jag kan förstå det som, helt orättvisa och svartmålande anklagelser om att hon gjort detta som ett politiskt utspel. Hon har tydligen krävts på "avbot" och rättningar på det man kallar för "felaktiga skildringar". Men hon hade ju ingen egen avsikt med detta, hon skrev bara det som hänt med sin mamma på sin blogg. Och hon kunde förstås inte innan räkna ut vilket gensvar det skulle bli - alltså hur skulle det då kunna vara uträknat? Dumt och helt ologiskt.

Detta sätt att argumentera och också därmed förstöra goda människors spontana vilja till positiv förändring har tyvärr blivit alltmer vanligt på nätet, ofta från reaktionära krafter i samhället/världen. Dessa "spelare" som sällan är politiker själva, för de följer oftast en mer välgrundad, respektfull överenskommelse kring debatt, tycks ofta vara fyllda av ren förstörelselusta snarare än vilja att diskutera sakfrågor.
Det är osmakligt i sig, men också intressant hur människor lever i så totalt olika verkligheter, att man inte kan känna, eller vill försöka, uppleva medkänsla.

Jag läste inte allt, det blir också en historia som tynger väldigt mycket, men jag blev starkt berörd och som min dotter började jag också gråta redan i början av texten. Detta är något många tydligen har gjort när de läst detta.

Detta exempel togs också upp av de röd-gröna i slutspurtens valdebatter som vi sett en hel del av där vissa frågor ändå blev allt tydligare. Jag tycker dessa debatter var ganska bra, bättre än jag hade förväntat mig. Det är några saker som ändå tycks bli mer klargjorda i sista stund. En av dessa är just försäkringspolitiken, som ju inte är något nytt, men som ändå smugits fram allt mer och med allt hårdare och svåra krav och följder.
En del moderata kommunalpolitiker (kanske andra också) har tydligen också hoppat av sina uppdrag och kanske också sitt engagemang för detta parti efter att de sett dessa konsekvenser ta allt större plats.

Jag tar inte upp det här för att "demonisera" något parti eller Alliansen. Jag tror alla partier har en hel del gott i sina budskap och sina försök. Samtidigt verkar det vara tydligt att det är olika inriktning. Man kan tycka det är en självklarhet, men som vi sett under många år blir tendensen allt tydligare att blocken går åt konvergens, dvs strålar samman inom allt fler områden och frågor. Och att därmed skillnaden blir alltmer luddig och odefinierbar.

Man frågar sig då, helt naturligt, om valen är en sorts skendemokrati? Eller är det så att detta visar på en ny rörelse mot ökad enhet? Att det helt enkelt krävs en större enhetlighet för partier och överlag grupper att samarbeta. Och att viljan att sträva mot ett gemensamt håll, snarare kan vara en stor fördel egentligen än ett utslag för något "odemokratiskt" eller "maktfiffel". Det är en viktig fråga som ännu inte utforskats mer djupgående, också med ett mer existentiellt perspektiv.

En del som sågar allt det officiella samhället gör menar att valet är liksom mycket annat en sorts fars och ett spel för att dölja mycket större problem. Detta kan verkligen ha sin riktighet på vissa sätt, men är också ett ganska dumt påstående eftersom man inte kan dra alla aktiviteter över en kam och påstå att det är så mörkt uträknat.
Dessutom är valproceduren ingen nyhet i sig. Även om man anser hela den svenska konstitutionen trots alla möjligheter, ändå som "odemokratisk", så har denna funnits med ett bra tag och kan inte utgöra någon plötslig händelse till "maskering" i sig.

Det är snarare så, som jag nämnt här flera gånger, att många politiker, inom alla partier, tror de gör verkligen goda insatser. Och att de vill också göra det bästa, enligt sin tro, det är mitt intryck ofta. De tycks inte se den större bilden, eller kanske de inte vill möta den mer klarseende. På så sätt medverkar de i ett spel som kan ha negativt inflytande på många människor. Men det gör många, ja, de flesta som agerar inom samhället på olika sätt.

Men - en politiker, likväl som vem som helst, kan också följa sin inre övertygelse och få stöd för detta inifrån sig själv på en djupare nivå som går bortanför de kortsiktiga, materialistiska utgångspunkterna och mer egoistiskt förankrade besluten.
Liksom alla människor har de ett val. Samtidigt kan en person inte handla mer riktigt än sin egen utvecklingsnivå. Man kan lära sig, naturligtvis, och ofta gör man det den hårda vägen, genom sina misstag.

Politikerförakt i allmänhet är ingen bra grogrund för kommande utvecklingsfaser och överlag inte givande för människorespekten.
Samtidigt vore det förstås välkommet med ett ökat uppvaknande och större ställningstagande bland politiker att se till helheten mer, till längre perspektiv och grunda sina beslut och sina debatter i ökad medkänsla och förståelse för hur olika slags människor kan ha det.


© CMM Nya Tiden, sept 2010

Att "se bakom" - och följa med i den frigörande rörelsen


Länge sen jag skrev, märkte jag igår. Har varit mkt hektiskt period. Framförallt i de ständigt nyanserade energierna denna tid.

Det känns som en väldigt kreativ period. Och då tänker jag inte på "traditionellt skapande", som att måla eller skriva eller vad det nu kan vara. Utan mer på hur saker och ting fogas samman, inuti. Det sker väldigt tyst, och samtidigt ganska bullrigt. Bullret är inget fysiskt ljud, inga reaktioner, inga ramaskrin, utan lugnt, men väldigt uppmärksamt och undersökande.

Att "se bakom" har varit och är ett tema för mig här. Se djupare. Följa tankeformen - oavsett vad det än gäller, det som kommer fram - och se hur det kan härledas. Inte bara som "minnen", dagstänkande. Utan snarare som rörelse, se hur den mer ursprungliga rörelsen kan få form, ta plats, hitta ny riktning. Lämna gamla förstelnade former, även i kropen.

Och kroppen svarar. Det gör den ju ofta, när vi kan bli mer medvetna och följa den inre rörelsen. Det är vackert, och dessutom läkande.

Kanske en lyssnande period är en bra beskrivning? Ja, eller "tänkande". Fast då låter det mkt som grubbleri.
Reflekterande är nog ett bra ord. Att öka medvetenheten, på alla håll och kanter.

För mig handlar det mycket om att komma mer på plats (bara mer o mer).
Att genomskåda de flyktiga tidens ränder som säger sig vara vår verklighet, men inte alls är "hela sanningen".

Detta kan vi uppmärksamma likväl i samhället, omfattande korrespondanser, överlag i världen omkring oss. I relationer, i samtal, egentligen i allt utbyte där vi befinner oss. Punkt vid en annan punkt, möte i det eviga...


© CMM Nya Tiden, sept 2010,

En större människobild växer fram redan idag


Själens helande energier heter min nya bok. Den kan än så länge köpes enbart via nätet (se vidare www.herkules.nu). (bild © Sara M)

När en bok eller vad det nu kan vara som man skapat och släpper ut, finns förstås alltid ett intresse av mottagande. Det ligger i skapandets natur att det finns en mottagare, iaf som vi människor ser det. Men är jag egentligen beroende av detta? Nja, det vore nog aningen hycklande att säga att det inte spelar någon roll alls. Men i mitt fall hoppas jag, och tror också, att de bärande idéerna i sig kan ha sin verkan, om inte annat i det allmänna tänkandet.

Hur ska det gå till om det inte finns mottagare som läser och tar till sig idéerna? Skulle de spridas på något underligt, "mystiskt" sätt ändå?
Ja, kanske det är så. Jag tror faktiskt våra tankar påverkar och bidrar till olika nivåer av helhet. Och om vi under längre tid ägnar åt oss att bygga tankeformer, som man definitivt gör när man skriver en bok eller skapar en pjäs, ett verk av något slag som man har ett syfte med, ett inre budskap, så bidrar det på ett eller annat sätt.

Hur bokens "resultat" blev i mitt fall? Ja, jag ska själv förstås inte avgöra det, utan läsarna. Och det är egentligen alldeles för tidigt att ens fundera på det.
Och känns det verkligen som något "omdöme", som en "dom"? Nej, det gör det inte.
Det säger också den jovialiske författaren som inte varit i hetluften på det sättet; inte recenserad, smädad, illa behandlad, ifrågasatt, missförstådd. Heller inte hyllad i det allmännas ögon.

Tvärtom, min läsarkrets är vänlig, varsam och godhjärtad. Dit hör inte tidningar, murvlar, Aschberg-typer som ska vräka ur sig allehanda egetgods från källarens vimmelkantiga minnesbanker och ingrodda agg, förklädd till tidsandans hederlighet och "avslöjandets röst". Som om detta vore förnuft?

Och var det så, att jag skulle möta dessa röster, skulle det kanske ha sin funktion och eventuellt göra att jag kunde skapa ännu bättre? Eller knäcka skapandet, som det nog gör hos mången författare, skådespelare, konstnärer, som avsäger sig, eller drar sig undan, sitt värv, sitt uppdrag. Eller, alternativt, anpassar sig och säljer sig ännu mer?

Nej, istället hör min läsarkrets nog mest till de som inte hörs hörs så mycket i samhället vad gäller dessa åsikter. Eller, som samhället kanske inte heller vänder sig till för att lära sig något nytt av.
Det skulle kunna vara så mycket mer. Och kanske det också kommer. Att det som vi idag kallar för "alternativt" kommer växa sig starkare och få mer och mer inflytande.

I mitt fall tänker jag på den "själsliga psykologin", en större, mer omfattande psykologi baserad på en djupare människoinsikt. Alla de människor med "nya" perspektiv och kunskaper. Som i många fall kan vara "annorlunda", i förhållande till det "äldre, det ingrodda, det etablerade, ofta maktstyrda.
Kunskaper om en större människa med fler möjligheter, som har så mycket att ge, visa, tala om, berätta.
Dessa röster som sällan får möjlighet hur de ska omsätta sina inre kunskaper till ny handling mer etablerat i samhället.
Som sällan når ut mer med det de ser, det de upplevt.

Det är en svår bransch i vår tid, så oönskad av det allmänna och det etablerade vad gäller sin vision och sina djupare funktion. Där yta har blivit finkultur och säljs för miljoner på affärsmännens bakgårdar.

Istället har denna anda, den nya tidens tankar, blivit mer av en sub-kultur. Den når ut genom sina egna kanaler och har spridit sig vad belackare, motstånd och girighet än har siat. Hån och baktaleri har inte kunnat stoppa denna härdade lilla växt från att fortsätta växa sig stark och bred, in i folklagren.


© CMM Nya Tiden, sept 2010