Woody Allens senaste: Bitterljuv existentiell åktur i brett förvirrat persongalleri

Var precis och såg Woody Allens senaste film med min fru; "Du kommer att möta en lång mörk främling".


Woody Allen var för många år sedan, när jag kanske var lite mer mer engagerad i film, en långsam favorit. Jag såg honom inte som någon speciell stor filmskapare, men ändå väldigt synliggörande, och humoristisk förstås. Jag har alltid gillat hans lite trötta, psykologiska, men samtidigt så nerviga sökande efter något.
Sedan kom en rad filmer som jag inte engagerade mig i, flera som jag inte heller sett. Det här var dock en av de bättre av hans nyare filmer, som jag ser det.

Denna eftermiddag fick vi uppleva flera väldigt underbart dråpliga, existentiellt tokiga sekvenser som verkligen var så komiska. Var det nästan bara vi som skrattade i salongen då? Nja, några fler var det nog. Många kanske var mer tagna av allvaret bakom skrattet.
Det här är alltså ingen humorstänkare på det sättet. Snarare väldigt personlig, ofta varm och inkännande. Men också penetrerande undersökande och aningen osminkat direkt i den mänskliga karusellen av missriktade begär och misstolkade möjligheter.

Med denna brett upplagda skådespelarensamble (som så ofta i hans filmer) med många kända namn som Anthony Hopkins, Banderas, Naomi Watts och flera andra, så blir det förstås en extra tyngd åt historien.
Som så ofta är det de små rörelserna som tycks engagera och driva Allen i hans skapande. Där finns den ständiga "döden" med, det existentiella perspektivet. Frågan om vad som skapar mening är alltid närvarande.
De jazziga klarinettonerna bildar en lite avspänd distans till det stimmiga, också ytliga och ständigt rastlösa relationstänkande New-York, denna gång som på senare tid dock förlagt till ett trevligt London.

På flera sätt blir därför hans filmer ofta lite av pastischer, sedda från iakttagarens förbipasserande vinkel. Som deltagare i filmen bjuds man in att vara med i dessa förvirrade, men tänkvärda och aldrig bortslösade liv.


I denna film tycks den mer humoristiska ådran i klarseendet få växa till sig. Därmed också vissa livsfrågor. Temat av relationer som inte finner sin riktigt rätta plats från tidigare filmer återkommer här med större positiv tyngd.
Nästan alla gestalterna strävar efter någon förnyelse. De vill mer i sina liv. Och de vill ha det av någon annan, inte med den de är med i sitt liv.
Den enda som inte söker på detta sätt är den äldre kvinnan, härligt spelad av Gemma Jones. Hon blir lämnad av sin förmögne man (Anthony Hopkins, välspelande som alltid), som tycker att hon pratat tillräckligt om hans stigande ålder. Han vill erövra nya marker och det blir då förstås i form av en yngre kvinna, som ska få symbolisera det tidlösa, hos honom själv. Att detta välkända tema är en illusion vet de flesta. Men tydligen inte alla de män som efterlever denna dröm, om igen.

Den övergivna frun faller ner i en djup depression, tror sitt liv vara meningslöst. Men hittar en väg att stärka sig själv genom att finna stöd i ett mediums "budskap". Dessa är egentligen som positiva affirmationer eller kognitiva budskap av hur hon kan tro på sig själv, tro på sin framtid. De andra aktörerna i dramat, ser detta som humbug eller falsarier, som många människor uppfattar detta. Det kan förstås kännas överdrivet med dessa "spådomar" och kanske har de ingen verkan. Men, säger filmen och dess berättare, inte minst på slutet som en ihopsamlande kvintessens; detta kanske ändå fungerar. Och det bättre än vanliga mediciner för att läka och att tro - på sig själv och skapa sin framtid.
För, som kvinnan säger i en replik till sin dotter, att hon gått till otaliga "psykiatriker" (inte mer allmänna "terapeuter" som man slarvigt översatte texten med), och "de sitter bara där" och stirrar (ungefär) och tjänar stora pengar.

För det är den här kvinnan som ändå lyckas gå vidare i sin utveckling, som min fru skickligt påpekade. Medan de andra karaktärerna kastas ut i mycket olyckliga följder av sitt eget handlande där deras självcentrering och egoistiska sinnelag har fått styra för mycket, ofta på ett obehagligt omedvetet sätt.
Det är därför en i dessa sammanhang mer annorlunda, knappast "meningslös" agenda, som Allen därmed dirigerar uppmärksamheten mot.
Inte att vi ska söka upp fler medier i sig, förstås. Men kanske att vi kan tro lite mer på det mystiska, eller i alla fall dessa inslag av hopp, fantasi och skapandekraft av olika slag inom oss.

Den karakteristiska Allen humor-stilen med de många förbipratandes människorna i ständig Brooklyn-anda, en oavbruten, ström dialog som ofta blir ett slags brus, har ofta återspeglats i hans filmer. På ett genialiskt, men ganska påfrestande sätt, speglas hur människor inte möts. Det är ibland mycket kul, och observant, i sparsamma doser. Som t ex i de skruvade, men också mycket underhållande och bitvis milt spännande, deckarpasticherna som Manhattan Murder Mystery (-93), Skorpionens förbannelse (2001) och Scoop (2006).

Alla dessa tre tycker jag är härliga historier, lätt udda briljanter, tillsammans med flera av Allens äldre filmer förstås, som t ex Alice som vi såg om på dvd för inte så länge sedan. Det är verkligen fint berättade historier.
Och det är nog ett signum för Allen; han är en berättare, om än ibland ganska lättsam och ibland för självplågande. Inte någon episk sådan, mer en rastlös betraktare som inte lägger sig i så mycket i dessa märkliga människoöden. Inga förslag på lösningar eller svar ges egentligen, trots att dessa människor febrilt söker något mer. Och ibland också kan finna det, om än på säregna sätt.


© CMM Nya Tiden, okt 2010.

Artikel i Inspire med Nina Matthis

I tidningen Inspires senaste nummer finns en artikel av Nina Matthis (höstnumret 2010).
Om själens verklighet och de otaliga goda effekterna av själskontakt i praktiken. Kan verkligen rekommenderas!

Också en fin annons om vårt arbete med SoulWork.

Vill du läsa mer om tidningen kan du få viss inblick i den genom Facebook.
Som jag skrev först; Hittade ingen hemsida till dem. Men Siv hittade den (bravo Siv!). Och här är den.

Tidningen finns till försäljning i Pressbyrån, Ica och säkert andra ställen också.


© CMM Nya Tiden, okt 2010.

Skorpionenergin - att möta, läka och hedra det som kommer upp från "underjorden"

Apropå "jordens innandöme" (se förra inlägget) - som ju förstås ska ses i en mycket mer omfattande kontext - men ändå; alla gruvarbetarna i Chile uppe på marknivå igen efter flera månaders vistelse "down under".
Många av dem som kallade detta för "en andra födelse" - !
Det säger så mycket, som en kollektiv symbol, som en personlig påminnelse.

I samband med det, skiftar vi snabbt in i Skorpionen just nu. Som också kan ses som att komma i kontakt med undre skikt, frigöra det som behöver belysas och hämtas upp "underifrån".

Som så ofta märktes tydligt skiftet för några dagar sedan, alltså innan vi mer officiellt gått in i Skorpionen (23 okt).
Först en mer sträv, avvaktande förnimmelse. Som att något är på gång... Lite mer spretande, som energin måste rotera och under tiden försöker hitta grepp för det nya läget.

Det är intressant med dessa fas-skiftningar. Ofta blir de så påtagliga. Som en väldig skiva (solskivan slår det mig nu) som roterar, ett nytt hack läggs in för just det zodiaktecknet.
Därifrån präglar ljusets vinkel, kvaliteter, effekter, genom just denna spegling. Zodiakenergins lägger in sin specifika form, gestaltning, som ett sorts "program". Som det sedan är upp till var och en att ta emot på bästa möjliga sätt, som präglar såväl individen, gruppen som världen i olika faser av utveckling.
Även om detta inte alls tar plats så mekaniskt (men ändå systematiskt), utan mkt mer subtilt, höggradigt levande och oändligt nyanserande, så finns ändå själva grundplåten där.


Sen märkte vi senaste dagarna hur flera karakteristiska uttryck för denna energi tog plats; ökad tryck-känslighet, lätt att få upp och rensa ut äldre mönster, reaktioner, rening.
En viss stingslighet ("sting" kan ju vara ett ganska typiskt uttryck för Skorpionen, "sticka till"), som egentligen bottnar i energins önskan att nå djupare in, nå ditt djup både i mönster (kvarhållet skräp), men också din djupare sanna natur.

I detta tecken kommer mycket fram av "harmoni genom konflikt" (det som brukar kallas för "fjärde strålenergin"). Det som vi vägde tidigare i Vågens energi, försökte balansera (och också lyckades höja upp i denna balans, utgår vi från), ska nu prövas, men också stärkas. Det sker ofta, men förstås inte alls alltid, genom kraftmätning i detta tecken.
Mars blir dominerande i Skorpionen, därav striden, hettan, men också den kyligt överlagda beräkningen som Skorpionen kan ha som instinktiv måttstock, som ofta förvånar omgivningen. Starka, riktade känslor men i ett ganska kyligt eller återhållet forum.

Samtidigt också en mer direkt energiinkoppling uppifrån. Vissa stunder igår var som att naglas fast. Då är det bara att låta energin gå igenom, arbeta. Det är mycket givande, helande och stärkande. Gäller bara att kunna hålla det neutrala, iakttagande fokuset. Se energin och samtidigt släppa efter och låta lägre material strömma upp.
Också mycket kärleksenergi, hjärtat stimuleras. Harmoni-aspekter strömmar. Ljus, intryck, många nivåer samtidigt


Vi fick jobba en del mer aktivt med flera frågor under dessa dagar. Det hjälper förstås att kunna kommunicera med varandra vad som händer.
Också att vi hedrade vårt ursprung genom våra föräldrar som gått vidare. Vår familj hade en ceremoni för dem på en kyrkogård, vilket verkligen också kändes som att använda Skorpion-energin, på ett bra sätt.


Tidigare material kring Skorpionen:
http://nyatiden.blogspot.com/2009/11/fullmanen-i-skorpionen-testa-din-vag.html
http://solarwisdom.blogspot.com/search/label/Skorpionen


© CMM Nya Tiden, okt 2010.

Thrillern Strindbergs stjärna: Kan mänsklighetens förflutna helas? För att nå "den inre jorden" behövs försoning.

En bok som tar upp en hel del intresse hos många just nu, är den nyligen utkomna titeln Strindbergs stjärna.

Skriven av en svensk SVT-journalist med enormt honorar i förskott (10 miljoner sägs det) och en rad utlandsförsäljningar redan innan boken kommit ut.
Ja, då blir det förstås en uppsjö reaktioner hos litterära Sverige och överlag alla som läser en bok då och då. Någon menade på i en recension att det skulle kunna vara så till och med att författaren är enbart en "yttre fasad" och att boken skrivits som ett beställningsjobb - av någon annan. Det låter förstås otroligt.

Samtidigt verkar boken så hackigt skriven, så inkonsekvent i flera delar, både i rollgestaltningen och i förloppet, att det känns som en starkt påskyndad historia. Det hindrar inte att den är bitvis både spännande och suggestiv, men helhetsintrycket är väldigt förenklat och blir svårt att ta till sig. Om man nu verkligen ville skapa en riktigt hållbar, fördjupad och kraftfull roman, så hade man väl jobbat mer med den?

Det här är inte rätt plats för att bena ut detta fenomen i sig. Inte heller hur vissa böcker når denna nivå av kommersiell uppbackning och spridning och vad som avgör det. Men jag kan undra lite vad som gjorde just denna bok så intressant och viktig för förlaget (Bonniers)? Enbart för att den sågs som en potentiell kassako? Eller något mer också?

Min tanke här är främst att knyta an till några mer övergripande tankar kring boken och den recensionstext som jag nyss lade ut på SoulBooks (själva recensionen här).
Vill boken försöka ge något mer än bara en spänningshistoria? Vill den, som jag skrev på slutet av min recension, försöka trots alla sina svårigheter och oklarheter, ändå skapa en bild, en förmedling av läkande på slutet?
Jag hoppas det. Annars blir boken en ganska meningslös, men också onödig upprepning av gamla konflikter.

Huvudpersonen som bär sin farmors öde av lidande från kriget som judinna tycks vara en bärande ingrediens för boken. Om detta är verkligt för författaren själv eller bara en metafor spelar förstås en stor roll, men kan kanske fungera vilket som.
Det intressanta är, tycker jag här, att detta öde skulle påverka så starkt och kanske söka en vilja till försoning. Detta sökande efter försoning, eller sökande efter rättvisa (?), bärs fram av bokens huvudpersonen i boken.

Men frågan om hämnd dyker också upp. De "onda" i form av olika tyskar och andra (ursprungligen norrmän) som missbrukat under kriget (första och andra v-krigen) får dö på slutet i underjorden, medan huvudpersonen som är jude, får överleva som genom ett "gudomligt" ingripande. Denna förenklade bild av rättvisa funderade jag över om den är så klok. Om man vill skapa försoning alltså.
Att ständigt utmåla tyskar som "hatiska" och despotiska känner vi igen från otaliga filmer inte minst, t ex Indiana Jones. Dessa är förstås gjorda med glimten i ögat och fyllde sin roll av underhållning när de kom. Samtidigt så känns det här temat väldigt uttjatat. Och kanske också mer negativt polariserande än förlösande eller sant rättvist.

Mycket av mänskligt beteende går fortfarande ut på hämnd om man ser till etniska konflikter i världen. Och det är säkert också ett tema i många relationer, i mindre utsatta, men ändå påverkande situationer.
Att överge hämnden är en stor seger. Inte bara där detta sker, utan för oss alla.
Jag tror författaren är ute efter en ganska enkel bild av "rättvisa" (som så ofta i spänningsromaner, de relativt få jag tagit in).
Och där används denna metafor, kanske också för att ge en bild av möjligheten till frigörelse inom människan.

Huvudpersonen får på slutet lämna det ok han burit från sin farmor, som också tycks prägla hela bokens handling genom huvudpersonens vilsenhet, tablettmissbruk och egentligen oförmåga att vara närvarande i sitt liv.
Det påminner om ett tema som återkommer allt oftare nu i media och som förstås är uråldrigt; att läka sin bakgrund och få frid med sin familj, sina rötter, sina förfäder.
Att på så sätt också få tillgång till den kraft som finns lagrad i det bakomliggande "systemet", som man säger ibland på terapi-språk i dessa sammanhang. Dvs familjens och också släktens rörelse av liv, av kärlek, som funnits där hela tiden, men blivit dold av de förvrängningar, missförstånd, olyckor och svåra öden.
Som har påverkat och förskjutit allt det goda, ofta på helt omedvetna plan. Ibland åt helt tokiga håll, in i mer eller mindre destruktiva avarter istället.

Detta är aktuellt för mig själv i och med att vi jobbar en hel del med metoden Familjekonstellationer, som har jsut dessa syften och effekter, att läka både individens och familjens (släktens) ofta omedvetna "hål". DEt är dessa hål eller mörka avlagringar som kan suga så mycket energi för oss. Som kan ligga bakom otaliga symtom och svårigheter i vårt liv.

Man kan förvillas tro att detta är enbart en fråga för individen, och därför som vissa kritiker förmätet kastar ur sig, att det är en form av egoism eller självupptagenhet. Men att hela sitt förflutna, hela sina outvecklade sidor att förnyas,förbättras, träda fram i nytt ljus, är också ett försök att ta ett större ansvar.
Det leder också till att det förflutnas påverkan, de äldre, kollektiva tankeformerna av separation, negativa konflikt och gamla sår också läks inom mänskligheten - i stort.

Inget av detta framhålls på något sätt i romanen, det måste jag säga tydligt. Så att ingen springer och köper boken och saknar detta underbara. För det skulle de nog göra. Det här är mina egna funderingar, som jag fortsätter med genom boken som en viss utgångspunkt.
Det går att säga mer om detta, men jag stannar där så länge. Kanske återkommer till detta snart, om det känns fortsatt aktuellt.


© CMM Nya Tiden, okt 2010

Den underbara hösten!

Den fantastiska hösten fortsätter! Vilka färger! Jag njuter och tar in. Det är glädje, bara att finnas till.

Råkade läsa som hastigast nånstans på en blogg eller vad det var, en fråga; har naturen verkligen ett egenvärde?
Hur kan man fråga det? Då har man nog aldrig upplevt naturens helande kraft. Bara att stå och uppleva ett träd, himlen, bladen i vinden, skogen, havet...

Naturen är ju liv, inte bara symboliskt, utan verkligt liv. Vi samspelar med naturen, även om vi bor i städer eller i stora höghus. Allt material vi omger oss med kommer ändå från naturen, men mer eller mindre nära. Plast t ex är ju inte så naturligt, men väldigt praktiskt för människan. Det behöver kunna brytas ned bara, efter användning.


Dessa höstbilder blev riktigt bra tycker jag (även om de syns ännu bättre på min skärm i större stl). Min dotter har filat en aning på dem (det är hon som är foto"proffset").
Bilderna dök upp en dag i mitt inre när jag såg alla dessa färger, och sedan fotade jag.
De är som målningar, fick jag en bild av, dessa panoramor av färg som dansar, i vinden, eller i stillhet.
De blev faktiskt väldigt lika det jag såg, vilket jag tycker är ganska ovanligt just med foto.

Om du vill använda dem vidare så tänk på ©: Att uppge sidan varifrån de kommer: http://nyatiden.blogspot.com , och initialerna CMM.


© CMM Nya Tiden, okt 2010.

Vi är mitt i vågens energier - att välja, att fokusera, att använda sinnet på högre nivåer

Hur är energierna just nu?
Ja, det måste jag säga, att nu är det en hel del krumbuktande effekter. Dvs känns som energierna rör sig åt flera olika håll, samtidigt. Eller rättare sagt (alltid en viktig definition), att energierna tar sig dessa uttryck i det mänskliga.
Jag tänker på en svans som slår fram och tillbaks. Ibland som en pisksnärt (vakna upp!), ibland som en smekning (uhhmm).

Har hört från lite olika håll att en del upplever mycket starka effekter. Energierna kan verkligen ta sig såna kraftfulla uttryck rent fysiskt, t ex yrsel, illamående, trötthet, men också stark upprymdhet. Känslor kan avlösa varann i snabb takt. Då är det, återigen, mycket värdefullt att kunna stanna upp mitt i rörelsen och bara iaktta.

iaktta sina tankar och reaktioner. Känns det här verkligen som det kommer från mig eller hör det ihop med mitt förflutna? Eller kanske även som reaktioner från andra, kanske i min nära omgivning eller även i större kollektiva sammanhang.
Det är många nivåer att beakta.

Det är både en träning för vårt jag, att lära sig se, urskilja, förstå allt större samband. Och samtidigt frigöra sig från det gamlas programmeringar. båda dessa effekter tar plats genom energiernas inkoppling. Vårt medvetande expanderar, vi får mer kontakt med oss själva men också med livet omkring oss - och i olika tidssammanhang. Som jag säger ibland, tiden sträcks ut i dessa inkopplingar och flöden.

Det innebär att vårt medvetande kan omfatta så mycket mer, åt alla håll.
Men där gäller det också ha urskillning, vad vi ska fokusera på. _Vi kan ta in så otroligt mycket information, mänsklig kunskap, andras erfarenheter och lärdomar och världen och halvsanningar och rena lögner och allt möjligt. Vi måste verkligen träna oss i detta moment om vi befinner oss i en sådan fas att vi får dessa energier mer konkret. Men även för alla som vill öva sig i att bli mer närvarande gäller förstås samma metodik.
Det här är något jag förstås upplever själv mycket just nu, annars skulle jag inte ta upp det heller.

Det här är också något som kan vara specifikt framträdande i denna zodiakperiod, Vågen.
Vågen, detta både lite "luriga" men ack så trevliga, ja, charmanta, tecken, har ett speciellt fokus på sinnet. Om man nu alls ska "personifiera" så. För det är ju alltid vissa risker med att det missförstås. Men detta är förstås mer "förmänskligade" tolkningar av energin.

Mer sakligt kan jag säga, att mina återkommande intryck av teman för denna zodiakperiod, är följande:
• Balanstecknet - att söka balans snarare än att egentligen vara det.

• Traditionells sägs Vågen skapa huvudbry för de som är födda i det eller som har det dominerande på andra sätt. Hel enketl för det är så mycket att ta ställning till hela tiden, balans måste "skipas".

• Vilket också leder till frågor om "rättvisa". Frågor för sig själv, till sitt inre, eller i samhället, världen, kring dessa stora värden.

• Tankeverksamhet - sinnets aktivering. Högre eller lägre? Ja, det måste man urskilja själv.

• Lätt varning för mental eller intellektuell överstimulering, rastlöshet. Det kan gå fort i detta tecken, Vilket förstås är underbart, bara vi har koll på innehåll och riktning. Annars kan det slå slint och bli "hugget i sten" istället. Det är inte kul, fel vibration.

• I Vågen sker ofta en omställning, en förnyelse, en ny klarhet som kan ta plats. Ett beslut tas om den fortsatta vägen.
Eller vankelmod, att inte kunna eller våga ta rätt beslut. då kan tomrum uppstå, eller hålas fast vid. Vilket förstås inte är det ultimata kreativa.

Läs gärna tidigare inlägg om Vågen, om du önskar.


© CMM Nya Tiden, okt 2010.

Kommer moderaterna orka med trycket? Smarthet räcker knappast hela vägen.

Ett intryck jag fick häromkvällen vad gäller den politiska arenan var att Reinfeldt inte kommer vara kvar som statsminister sådär jättelänge ändå.

Vad jag baserar denna tanke på är mer av känslo-intuitiv art och därför förstås en sorts spekulation i sin förlängning här.
Ändå känns det som ett intryck med viss tyngd, iaf just nu.

Undrar hur moderaternas väldiga framgång kommer gestalta sig framöver? Kanske det inte är helt lätt nu, dels med blå alliansens partikamrater, dels att leva upp till detta förtroende från svenska folket. Hur ska man förvalta det, förverkliga det allmännas bästa, inte bara en liten klick människors maktsyn?

Bakgrunden till valutgången tänker jag kanske hör ihop med att människor är trötta på socialdemokraternas tröghet och ovilja att förändra sig. S verkar ha tappat enormt i sin förankring hos folk och förmåga att verka trovärdiga i sin politik, men också i sin visionära framställning.
Men också att många ideal som s haft "stulits" eller övertagits av moderaterna t ex att vara ett "arbetarparti". Detta har tydligen m utnyttjat, men också bidragit till genom sina skickliga manövrar, hur osmakliga de än kan tyckas.

Denna värdeförskjutning, som tyvärr blir alltmer vanlig i dagens läge, verkar urgröpa den mänskliga naturliga förståelsen för medkänsla och samhörighet, förståelse för andra och för en större gemensam riktning.
Om allt fler enbart tänker på materiell livsinriktning och fördelar och förnekar eller glömmer bort de mänskliga och därmed också de inre aspekterna, ökar obalansen. Det är inte dit vi är på väg, egentligen. Nu behövs att allt fler människor somv aknar upp också uttrycker sin inre sanning, detta oavsett parti eller tro.

Denna märkliga upp-och-ner-vändning av begreppen och deras innebörd kan kännas aningen olustig, även om den också har sina komiska poänger. Jag är egentligen inte riktigt oroad över detta, eftersom det finns så många fler perspektiv av den pågående utvecklingen, som jag brukar nämna.

En del skyller nedgången för s på samarbetet med vp, vilket känns som klart syndabockstänkande, man har inte så mycket annat att skylla på.
M försöker marginalisera vp i förhållande till s, utmåla dem som "extremister". Det är klart m ogillar deras politik, eftersom de är mer tydliga än andra. Tyvärr blir också vp:s retorik ibland ganska betungande och gammeldags enkelspårig, men i sin syn på utlandsfrågor har de ofta en välbehövlig direkthet. Vp:s traditionellt sett ändå mycket nära position med s i sina värderingar, dock inte alltid i praktiken, torde ändå kunna hålla i samarbete framöver.

Mp sviker sina väljare tycks det, i det annalkande samarbetet med de blå. Detta är som jag tagit upp förut inte bra, av minst två skäl. Dels för att man gått till val på detta ställningstagande med samarbete och plats i den röd-gröna alliansen. Dels att man knappast kommer få igenom sin politik vad gäller de sociala värdena, dock kanske vissa miljömässiga eftergifter.
Att isolera miljöfrågorna i sig och tro att deras förverkligande på längre sikt leder till allenarådande framgång för alla, låter allt mer som en sorts illusion för mig. Var är helhetsengagemenget och värdet av visionenen från mp:s sida?
Att sälja sig i EU-sammanhanget och lämna övertygelsen om utträde kändes som ett steg i den riktningen att ideologi spelar allt mindre roll, bara att få igenom sina paroller.

Moderaternas framsteg kommer kanske snart upplevas både betungande och alltför bindande till sin form av många i partiet och väljarna. Att man å ena sidan gärna vill behålla sin självklara "frihetliga" syn, men samtidigt tvingas till svåra beslut, tuffa samarbeten och också alltmer snäva politiska ställningstagande framöver. Dessa kan snarare begränsa för människor i deras frihetliga strävan än lyfta denna gemensamma önskan.


© CMM Nya Tiden, okt 2010.