Översättningsfel utslag av kulturell felprägling; barn föds inte som ´tomma blad´, säger Holly Hunter

Råkade se en intressant sak nu senast i Skavlan-programmet (19/11 2010).
Det avsnittet var ovanligt bra. Spännande gäster med bl a härliga Lill-Babs och sympatiske Petter från succéprogrammet i 4:an. Där var också trevligt distingerade diplomaten Jan Eliasson som verkar vara en vettig person. Och Holly Hunter inte minst förstås, som jag återkommer till strax.
Det var bra samtal, om än ganska lättsmält förstås. Temat kretsade kring hur hantera konfliktsituationer i världen, men också inom sig själv.

Inget direkt djupare existentiellt perspektiv, som man kunde använt sig av mer uttryckligen här. Men ändå vissa glimtar, som när Holly Hunter, känd amerikansk skådespelerska som jag tycker gjort många starka, levande och fina rollinsatser genom åren, knyter an till människans "odödliga jag", med sina egna ord. Jag ska strax belysa det avsnittet litet mer, speciellt denna översättningfadäs, vad den säger.
Men jag vill också bara nämna att detta är nog vad många önskar sig mer av i tv, film, möten och samtal i det massmediala forumet och överlag i samhället. Iaf gör jag det. Ett mer nära uttryck, där livsfrågorna, existensens villkor, kan få mer tydlig plats. Och hur vi kan ta hand om dessa behov mer öppet.

Holly Hunter, som tycks ha mycket existentiell närvaro, var alltså med på slutet av programmet. Och en av hennes meningar översattes helt tokigt. Och det är ju inget konstigt med det, det händer hela tiden att översättningen i tv är ganska si och så i olika program. Och det är ändå hyfsat ok, det är säkert svårt att få allt exakt. Och jag skulle inte bry mig om det alls i det här fallet, om det inte var för den blixtbelysning som tog plats där, som ju snarast är kulturellt och socialt intressant.

Man samtalar kring hur barn och ungdomar behöver ha sin tid i sina faser i livet. Att inte axla för mycket ansvar som vuxen för tidigt, t ex som att bli barnstjärna. Och att inte bli utbränd (som en norsk ungdomsstjärna som var där hade blivit).
Det Holly sade var: "Ett nyfött barn är det det är." Och fortsatte med att barnet HAR redan sin personlighet, sitt inre med sig vid födseln. Och säger vidare "Men jag tror att det finns en kärna i oss alla som förblir oförändrad".

Och översättaren översatte detta till: "Ett nyfött barn är ett oskrivet blad".
Vilket speglar den gamla kulturella missuppfattningen och därmed sociala betingningen, som fortsätter påverka den kollektiva felpräglingen. För vi föds ju inte som tomma blad.
Sedan om Locke (filosof som sägs ha myntat detta begrepp) verkligen menade så, är en annan fråga. Jag tror att det blev en ytterligare förskjutning där av syftet, att denna innebörd snarare missbrukades.

För visst är det så, att vårt genuina jag, vår inre kärna, är densamma. Vad vi än går igenom, hur svårt livets omständigheter och utmaningar än kan vara, så har vi vår kärna där ändå, som en gnistrande rubin. Eller kanske en lysande diamant, på sikt. Speciellt då vi börjar inse jagets ursprung och dess direkta koppling till vårt högre medvetande, själen.

Som tar plats allt mer inom oss, även rent fysiskt och konkret, med sitt lysande ljus, sin utsträckta kärlek, sin allomfattande vishet.


© CMM Nya Tiden, nov 2010.

Fars dag och några tankar om den "manliga" och "kvinnliga" energin inom oss. Och lite om den lättade svenske kungen.

Fars dag - oj, vilken dag! Hade gått mig spårlöst förbi att den skulle firas på ngt sätt. Känns inte speciellt viktigt så. Men, det blev ett riktigt firande.

Vår dotter kom hem med vackra violettrosa blommor, mmm! Och sen åkte frun och sonen och handlade god sushi med bubbel (dock inte champagne, utan Pommac, mkt bättre) och glasstårta som efterrätt.
Vi hade en härlig middag och sen en riktig skratt- och myskväll med gamla avsnitt av Hey Baberiba, som gjorde såna underbara skojiga imitationer, bland annat av kungafamiljen som de flesta säkert minns (!).

Det kändes som det passade in bra det här med kungen också. Han var ju tydligen på sånt gott humör i Kina nyss, skrattade med journalisterna. Och inte ett ord om att Kina fortfarande är en av världens svåraste diktarurer. Det passar uppenbarligen inte in i denna märkliga försäljningsstrategi.

Också att kungen såg så lättad ut, noterade vi förvånat. Jag känner inte någon "moralisk indignation" över det som kommit fram senaste tiden i sig. Men vi trodde nog att kungen ändå tog sitt uppdrag för Sverige lite mer seriöst. Nu känns det ännu mer som en ganska förljugen situation. Hur ska förhållandet till svenska folket och denna symbolism, som kunde vara ärevördig och mer sant betydelsefull, upprätthållas trots denna urvattning och kanske till och med missbruk?
Frågan är om inte dessa händelser och överlag denna onaturliga situation - som en egentligen överspelad epok med sitt smussel och koketteri - leder alltmer mot en förnyelse nu?
Och kanske är det också så kungen och andra har önskat att det ska bli. Att denna "franska" kostymbal ska ta slut.

Denna tankebana är intressant på flera sätt - med "Fars dag" och den energi vi kan kalla för den "manliga polen". Hur den manliga kraften i samhället under lång tid var "ockuperad" eller missriktad. Inte så ofta av män själva, som vissa krafter i samhället vill få det till idag. Att liksom "hänga ut" män på ett generellt sätt som "förtryckare" osv. Utan mer frågan om hur den manliga kraften ska användas, både av män och kvinnor.
Jag tror många män i olika negativa maktpositioner gärna valt andra möjligheter. Men kanske det varit deras öde att utgöra denna kraft på ett sådant sätt där makt ofta missbrukas eller förskjuts från ett högre syfte.
Därmed inte sagt, att det måste alltid vara så. Eller att samhällets strukturer komma styras på det sättet för alltid.

Det är väl klart att kvinnor också dras in i denna virvel av maktmissbruk. Och då också bli mer "manliga" på det sättet.
Ändå tycks den kvinnliga polen inte ha samma intresse för maktuttrycket. Vilket också kan återspeglas i kvinnors behov i vardagen, överlag, att mer hämta hem sin kraft, sin "inre makt". Även om detta behöver ske på kvinnans egna villkor, dvs inte efterlikna den traditionella stereotypen av mannens sätt att "förverkliga sig" i världen genom karriär.


Tänker igen på hur vår värld har båda dessa poler, kvinnligt och manligt, och att denna dualitet egentligen inte är något "problem" som det tyvärr ändå ofta blir gestaltat i de förenklade samhällsdebatterna kring "könsdemokrati". Det handlar förstås inte om hur många kvinnor som kan sitta i styrelser, utan om att kvinnan behöver respektera sin egen energi - och den manliga polen i sig själv, och hos män. Annars blir det tyvärr lätt så att kvinnan blir bitter och försjunker i hämndbegär (precis som en man också kan göra). och detta gynnar varken henne själv eller kvinnlig frigörelse rent allmänt.

Fadern - som ibland kallas "den förlorade fadern" eller den "dolde Fadern"- syftar inte på de många fäder genom historien som inte kunnat fylla sin roll som fader, pappa, åt sina barn. Eller som inte kunnat ta sin plats som en "landsfader", en god, rättvis, sann, upphöjande regent, statsminister, ledare, chef, vad det nu kan vara för position, som man. (Även kvinnor kan förstås också ha dessa platser. Danska drottningen tycks vara ett gott exempel på detta.)
Det syftar på att den manliga energins andliga pol har blivit dold under längre tid.
Det är inte en manligt eller kvinnligt polariserad fråga, ingen social fråga, utan en energifråga, en livsfråga. Hur den högre aspekten av den andliga "makt"-energin som en genomlysande, omvandlande och uppbygglig kraft, ska kunna nå fram mer och ta sin rätta plats i det kollektiva mänskliga medvetandet och i världens utveckling.

Det är därför mannen behöver anknyta till sin "fadersenergi" inom sig - men också i världen (!) - för att bli mer hel som man. Detta är enklast att förstå på ett psykologiskt plan, dvs genom att hedra sin egen far, och de manliga förfäder han har. Han behöver hedra och respektera likväl sina kvinnliga energigestalter, sin mor och dennes förfäder. Men många män har tappat bort sin manliga pol, sin manliga förebild, i den här epoken i världen. Detta som jag nämnt flera gånger för att den manliga energin på dessa nivåer i formen ofta har missbrukats.

Detta psykiska perspektiv blir tydligt i flera metoder av inre utveckling, familjeterapier och på andra sociala sätt. En metod som kan hjälpa i många fall - både män och kvinnor i deras djupare identitet, deras kraft och förverkligande inifrån - är den befriande och kärlekslösande metoden Familjekonstellationer.
Här kan på ett enkelt, men effektivt och genomlysande sätt kontakt skapas mellan de olika polerna som behövs i olika situationer. Som i sin tur påverkar omgivningen, familjen, relationerna, välståndet, de goda frukterna.

Till sist handlar det förstås också om individen och dennes plats i sin större utveckling. Hur vi har kunnat tillgodogöra oss våra erfarenheter, utjämna vår skörd, inse och gott använda vår "själsliga ålder". Och därmed kunna befrukta våra insikter om vad som är viktigt i livet.
Att ge vidare av allt det vi kan ge, för helheten, för vår omgivning, vår familj, samhället.
Att växa alltmer medvetet, fritt, inifrån vårt genuina centrum.


© CMM Nya Tiden, nov 2010.

del 2; Den nya tidens tänkande gynnar god och utökad samhällsutveckling.

Den nya tiden är egentligen inget enkeltydigt begrepp, utan snarare ett brett, men ändå diffust folkligt förankrat uttryck för en förändring som tar plats inom alla möjliga mänskliga områden i vår tid.

(Del 1 kan du läsa här: Vårt inre utvecklingsarbete gynnar demokrati och framåtskridande...")

Det markerar egentligen ett slags uppvaknande inom människan, både som individ och som kollektiv, där man ser sig kunna använda fler nivåer av det mänskliga medvetandet än förr för positiva effekter.
Den nya tiden har blivit så missförstått och ofta också smutskastat som innebörd. Ibland med rätta (när människor utnyttjar detta på felaktiga grunder), men ofta orätt, pga rädsla, missförstånd, egoism.

En del uttryck inom det etablerade samhället tycks oroliga för att dessa nya metoder där man ofta kombinerar fri andlighet med terapi och praktiska metoder för växande, ska kunna vara "farliga" eller hotfulla på olika sätt.
Detta är ganska intressant på flera sätt. Dels därför det etablerade alltid gärna vill behålla sin makt, av personliga skäl (status, prestige, pengar osv). Dels pga av lojalitetsfrågor med olika styrande krafter. Dels därför man ofta tror sig ha en "objektiv" utgångspunkt att kunna bedöma helt och hållet "rätt", och det för alla människor över en kam.

Samhället, kanske speciellt i Sverige (?), vill skydda sina medborgare från faror. Det är förstås mkt fint och bra. Men det kan ju också bli väldigt överbeskyddande. Och kan också egentligen vara en maskerad maktfråga, där man snarast vill styra människors medvetande än ge de bästa redskapen och det bästa stödet för utveckling.
Det är därför sant genuina mänskliga växande former oftast hittar nya vägar än de traditionella.

Ser man på den traditionella vården finns enormt många goda möjligheter och effekter. Men också många problem och felaktigheter.
Några exempel är den stora mängden felbehandlingar inom både fysisk och psykisk vård. Också att den tekniska utvecklingen inom vården skapat många svårigheter vad gäller ekonomi, och därmed också med andra faktorer bidragit till att man inte kan ha så god personalbemanning som förr. Detta skapar stress för personalen, sämre vård i vissa fall, och kan bidra till ökad ohälsa överlag.

Andra problem är den ökande betoningen av kemisk läkemedelsbehandling, där alltfler fakta visar på hur läkemedelsbolagen styr denna riktning väldigt hårt i samhället. Och hur politiker och läkare tycks tvingas anpassa sig till detta, och/eller får egna fördelar av det.
Ett exempel nyligen är hur begreppet "pandemi" felaktigt överanvändes för en mer vanlig folklig influensa förra året (vintern 2009) och skapade näranog panikstämning i många länder världen över. Där hade WHO missbedömt eller av andra skäl gått med på vissa mäktiga läkemedelsbolags diktamen kring uppgifter som sedan visade sig inte stämma.
Här tycks många politiker vara handfallna och ha svårt acceptera att situationen kräver annorlunda inställning, fler kunskapsnivåer och ett bredare lyssnande till olika samhällsröster och vad folk överlag vill och känner.

Kanske det samtidigt skulle kunna gå att ändå öka samarbete och tillit mellan dessa olika "världar"?
Ja, kanske, om man ökar tolerans och öppenhet från olika etablerade samhällsinstanser, t ex socialstyrelsen, sjukvården, politikerna.

Kanske också att de som arbetar med och verkar för nytänkande idag (inom till synes otaliga olika fristående former förstås) också kan se sin tillhörighet mer med enheten vad gäller samhällets utveckling i större drag. Och kanske ha större självkänsla och tro på att man kan och också får påverka samtiden och världen genom att vara tydlig med sin röst.


© CMM Nya Tiden, nov 2010.

Så mycket bättre - tv-underhållning i bästa form med mycket folklig kärlek

Tv-programmet på fyran Så mycket bättre med en rad folkkära artister som får tolka och uppträda med varandras låtar har verkligen en passande titel, iaf vad gäller i tv-sammanhang genre folklig underhållning.
Jag har bara sett litegrann av dessa men det är faktiskt ett ovanligt varmt och kul sång-lek-program. Inte minst för att det är spännande att höra hur alla gör respektive låtval till sitt eget genuina sound med röst, kropp och energi.

Så idag ägnade jag en stund av denna söndags eftermiddag åt att lyssna och titta på senaste programmet på play. Här ett exempel på en lustfylld, drivande version av coola Petters låt ”mikrofonkåt”. Har aldrig hört den förut och Petter är ingen jag lyssnar på alls, men han verkar mkt sympatisk som människa. Och Petra/September en glansfylld, säker artist, också en ny bekantskap för mig, med en spännande röst och stark, lite drömsk och samtidigt jordad energi.



Thomas di leva är verkligen bra ibland och hade förstås en hel del ”klassiker” som blev fina tolkningar i tydligen första programmet. Här med sin karakteristiska space-mundering och lite roliga rörelser gör han också en väldigt bra tolkning av Petters ”Min egen kärleksaffär”, suggestiv och levande.

Alla dessa artister; Plura med sin genuina skrovel-Eldkvarns-röst, Lasse Berghagen med sin kärleksfulla, folkvarma och inkännande stil, Lill-Babs som prövar sin egen form av rumba-rappning med sin mysgoa, härliga energi -
Och sist men inte minst Christer Sandelin och hans tolkning med Vinden har vänt. Han verkar vara en fin kille med mycket soul-känsla, också kanske någon som verkar ha ett stort slags sökande inom sig?

Vill du se flera klipp: http://www.tv4play.se/noje/sa_mycket_battre
Många finns också på Youtube, här t ex Di Leva som gör Lasse Berghagens ”Sträck ut din hand, mkt bra, och Lasse är så glad och överraskad att han ser salig ut!




© CMM Nya Tiden, nov 2010.

Del 1: Vårt inre utvecklingsarbete gynnar demokrati och framåtskridande i vår värld

Bidrar vi till världens utveckling genom att själva utvecklas? Det är en viktig fråga, tycker jag.
Och mitt svar är, om igen, "Ja, absolut".

Många människor kan, av olika skäl, ha åsikten att det är mer eller mindre "egoistiskt" att utvecklas som människa.
Att man ägnar sig åt "navelskåderi". Att man inte bryr sig om världens problem. Att man "flyr" från "livets realiteter".
Dessa åsikter, som de faktiskt är snarare än självklara livsfundament, tycks grunda sig i ett allmänt hopkok av psykiska reaktioner snarare än en genomtänkt, förnuftig livssyn.
Man kan här spåra diffusa drag av att livet "skulle enbart vara nattsvart" och därför egentligen inget man kan eller bör förändra i sig själv. Eller att människan är en egoistisk varelse och därför måste sko sig på andra eller gå under.

Denna åsikt att det kan vara "farligt" eller oönskvärt att utvecklas kan uppstå i en rad olika sammanhang. Inte bara från t ex traditionellt politiskt aktiva håll där man förmodligen vill mena att tron på det egna partiet eller den specifika ideologin skulle vara "lösningen". En västerorienterad "trosbekännare" kanske påstår att "religion är opium för folket", på äldre manér från kinesisk eller rysk gammal kommunism. En högertroende vänder på det och säger att "tron på marknaden" är det som leder till frihet och välstånd.
Båda dessa synsätt är snävt materialistiska, dvs att den fysiska världens materia och dess synbara villkor skulle vara normgivande för människans utvecklingsmöjligheter.

Många intellektuella, akademiker eller kulturarbetare kan också tro sig ha funnit "sanningen" i att vara ständigt skeptiska. Och därför gärna vanhedrar eller misstror dem som berättar om egna andliga upplevelser eller ger exempel på hur man kan råda bot på sitt eget "mörker".
Sedan finns religiösa grupper av olika trosform som kan reagera och motsätta sig denna mer fria utvecklingsmöjlighet. Att man bör tro på deras sätt för att nå kontakt med "det gudomliga", annars är det inte gudskontakt utan något hemskt.
Och sist men inte minst förstås alla de som hyllar naturvetenskapen som en "gud", där det "mänskliga förnuftet" i sig skulle överlägset slå ut alla upplevelser, vittnesbörder och förekomster överlag av en mer omfattande verklighet än den enbart fasta fysiska formens realiteter.

Kanske detta ensidiga urval av vad som ska framstå som "verkligt" helt enkelt beror på att man inte prövat själv? Man har inte skapat någon referens till en egen erfarenhet ännu. Utan endast genom sitt intellekts urval av tidigare inhämtade teorier och sin psykiska bakgrunds prägling tas ett slags beslut. Ett beslut som ofta följer per automatik efter präglingen; bland annat barndom, social erfarenhet och tillhörighet, men också en rad andra bakomliggande orsaker, såsom de själsliga lagarnas påverkan.

Man "bestämmer" sig för en viss identitetsfålla. Dessa människor tror sig också ofta vara ojämförligt "bättre" än de som man rackar ner på eller kritiserar eller inte ens tar in möjligheten av vad deras budskap skulle kunna vara.
Det är den viktiga grundfrågan - att möte i erfarenhet tycks saknas. Och den kan alltid i alla fall nämnas, som ett första försök att återskapa någon viss sorts sund balans i diskussioner som kan uppstå, eller i fall av onyanserade och totalt missriktade och nedsvärtande angrepp.
Dessa kan också ofta vara styrda eller påverkade av obearbetade personliga svårigheter, olika former av missbruk eller destruktiva mönster, framförallt på omedveten nivå. Där kan ingå galopperande maktförhärligande av den egna självbilden.

En annan orsak kan vara att man drar otaliga metoder över en kam och inte har urskillning att se differenser eller nyanser. Många vet t ex inte vad "new age" eller nyandlighet eller inre sökande eller "alternativa utvecklingsmetoder" m fl andra termer egentligen innebär. De tror sig veta det eller beaktar att alla metoder som inte har en akademisk bas tillhör denna mycket lösa, egentligen icke existerande sett som homogen organisation, numer också något äldre begreppsform. Och därför ska "dömas" ut som "farliga" eller "oetiska" osv.
Det är egentligen hårresande hur en sådan debatt kan föras. Och frågan är om den alls förs på något seriöst sätt, utan snarare verkar det vara vissa individer som då och då reagerar genom sin påstådda maktposition, kastar ur sig någon "larmfackla", och sedan är det bra med det. Få verkar bry sig om detta.

Och så kan det nog också få vara, så länge. Samtidigt växer sig denna medvetenhet bara starkare hur som helst. Eftersom den inte ingår i ett styrt eller utprovat eller mänskligt organiserat "projekt". utan, som jag påpekat om igen, har sin grund i en mycket större rörelse av förändring som egentligen är planetär i sin grund. Och som har sin "kosmiska klocka" att falla tillbaka på i en större, bredare förståelse och kontakt.


Nu försöker jag skriva kortare inlägg och därför slutar jag här. Och jag har sagt vid andra tillfällen här på denna blogg, att "jag återkommer" kring ett ämne. Och så har jag inte gjort det. Vilket kan verka aningen förvirrande kanske. Men då har det ämnet så att säga tonat bort. Nu törs jag nog med tydlighet säga, att jag återkommer. För dessa andra stycken är redan klara.


© CMM Nya Tiden, nov 2010.