Vilken härlig påsk! Det är förstås mycket det otroligt underbara vädret med all sol, värme och natur.
Men också väldigt fina, speciella energier.
Nu har jag inte sådär väldigt klart i minnet föregående påskars energieffekter. Men det brukar förstås vara starkt. Och det tyder också föregående års "rapport" kring påsken på (läs här och här).
Detta är ju den tiden då vi enligt den kristna läran ska minnas Jesu lidande, död och återuppståndelse. Som många av mina läsare vet, är det dock inte dessa förtecken för denna högtid enligt religionens dogmer som jag tänker på.
Vi har också den äldre bakgrunden (så kallat "hedniska") med den kvinnliga energins firande med "evos", äggets egentliga ursprungliga symbolik. Här firas fertiliteten, befruktningen, livets eviga värden och återfödelse-temat genom naturen och människans plats i detta kvinnliga "universum". Det är från det sammanhanget "Eva" som naturens moder kommer, egentligen "evoe", en gång ett heligt namn eller åkallan.
Dessa ingridienser finns förstås med som inbakade inslag även nu, om än ofta mer eller mindre omedvetna, i vårt kulturarv kring påsken. T ex "häxorna" och ägget som en del av den feminina kraften. Och säkert återfinns också påskens innebörd i olika inslag i andra religioners mystik.
Men framförallt är det den kristna symboliken som har sina djupare rötter i återfödelsemysteriet. Detta fascinerar och lockar många som en enkel symbol, men har egentligen en djupare grund, i vår själva livsprocess. Vi föds, vi lever, mognar och utvecklas. Vi kan också lära oss förstå ett större livssammanhang där vi inte bara lever helt som i blindo, följande våra automatiska drifter och de enkelspåriga drömmarnas lägre natur.
Människans andliga väg, oavsett religion, tro eller kultur, blir genom påsken belyst.
Vi känner igen denne "solgud" som offras, lider, dör och sedan återuppstår. Detta tema användes förr i de gamla mysterierna som var både en symbolisk uppväckningsrit för olika nivåer av neophyter, att bli invigda i den tidlösa visdomens skolor och den eviga sanningens verklighet. På lägre nivåer var detta en impuls för det omedvetna, kanske något som långt senare kunde bära frukt. Medan för andra var det en verklig invigning som öppnade en port till ett oåterkalleligt ljus, en vändpunkt som expanderade medvetandet för alltid.
Jag har skrivit om detta tidigare (läs här) hur Jesus som en blivande mästare fick genomgå dessa prov, men också på ett kollektivt plan utgjorde ett levande exempel på denna tidlösa visdom och dess giltighet för människan. Jesu invigningar är också människans invigningar när hon kommit till dessa stadier. Bakom Jesus (Jeshu) stod Kristus, förmedlande planetens kärleksenergi men också "Faderns Vilja", dvs den högre syftesenergin för den tiden och hela perioden av Fiskarnas tidsålder.
Att människorna sedan förvrängde eller missförstod dessa innebörder, dels genom det kollektiva lägre sinnet och dels genom de missbruk som skedde vid den tiden av negativa inflytanden, är en annan sak. Dessa energier är alltid verksamma och har bara ökat i intensitet och omfång under de senaste 100 åren i vår värld.
Nu kommer Kristus åter, världsläraren, och den energi som blivit känd i vår tid på ett mer allmänt sätt som "Kristusenergin", finns alltid med människan. Dvs det allälskande, evigt omfattande gyllene ljusets princip, även kallad den "buddhiska energin" eller flera andra namn genom olika stora företrädare i historien. Nu kommer dock denna energi genom Vattumannens konstellation på ett kollektivt plan för hela vår planet. Detta innebär ett helt nytt tänkande, framförallt av enhet, av gruppmässig funktion. Människan är inte ensam.
Denna energi under Påsken kan vi uppleva på ett speciellt sätt.
Rent subjektivt tycker jag denna påsk haft sin speciella, tydligt markerade fas, en energi som kom in för tre dagar sedan. Den är både enormt glädjefullt, väldigt opersonlig, men samtidigt så direkt, inkännande och förnuftig.
Den är "all-seende" (ett ord som dyker upp spontant) på ett märkligt sätt. Kanske därför Kristus energi i vår tid också är så nära "Fadern", dvs uttrycker också Shamballa, vår planets högsta andliga centrum. Och samtidigt så nära mänskligheten.
Kristus-energin, så mild och tålmodig på sitt speciella sätt, och samtidigt så överflödande vis, så förstående och kärleksfull.
Idag påskafton sedan morgonen har den aspekt i denna energi av stark eld också ökat. Det är som en hetta som "rinner" uppifrån. Det är inte värme, det är inte friktion, det är brännande glödgat.
Det är inte dramatiskt och inte förbundet med något överdrivet exalterat tillstånd av "tro", utan bara en klar kontakt med det större livsflödet, kärleken, förbrödningen (oavsett kön). Det är väldigt glädjefyllt, förenande, stärkande, uppfyllande.
Pröva gärna tona in till detta flöde i dig själv och se vad du upplever.
Kristus energin är alltid med oss, för den är för alltid en del av det större livet, den gyllene bägaren i vårt hjärta, den strålande lotusen i vårt huvud, världen som skapar i fred, harmoni och respekt för allt liv, människornas enhet och välvilja.
Och kanske Kristus själv är närmare än vi tror?
© CMM Nya Tiden, påsk april 2011
.jpg)
Inlägg
