Valet av ny s-ordförande en besvikelse på många sätt. Nu missar partiet ytterligare chanser till god förnyelse

Jag kanske tar det här lite väl långt, men jag känner faktiskt stark besvikelse över hur socialdemokraterna hanterat den här situationen. (Bild; Hägglunds stridsvagnar. Hägglunds som nye S-ordför vurmar för speciellt, enligt nyhetsmedia)

Inte för min egen del. Inte för valet av partiordförande i sig, som person. Han är säkert en bra kille. Men tyvärr har man nu missat ytterligare ett gyllene tillfälle att både förnya sin roll som parti och sin politiska inriktning mer på allvar. Och visa en mer gedigen, verklighetsöverensstämmande och nytänkande värdegrund. Som många väljare egentligen längtar efter. och saknar i dagens politik, oavsett parti.
Jag tror som jag skrivit nyligen att detta har en djupare grund. I vår nationsenergi och en mer övergripande vilja till sund utveckling, äkta enhet och framtidstro.

Det här blir en kompromiss, igen. Egentligen mest för att gjuta lugn över stridigheternas svallvågor. Men också för att gå till mötes regeringsstyret. Det hade jag lite på känn nyligen, eller rättare sagt var orolig för, att mycket av det som skedde bakom kulisserna var långt mer omfattande viktigt än de här tillsynes ändlösa diskussionerna kring sossarnas ledning som först i media senaste veckorna.

Då tänker jag på det avtal som nu regeringen precis idag fått med sossarna, att gå med på paktavtalet kring EUs högriskfond. För att bevara dess maktmonopol. Som tyvärr också har ett annat dolt motiv, att leda Sverige in i EMU och den europeiska centralstyrda valutan, något som också tas upp av bl a Miljöpartiets språkrör Fridolin. (se vidare här AB)

Egentligen är det högst märkligt att moderaterna som säger sig vara så mkt för "individens frihet" och valfrihet etc, basunerar ut ständigt nya begränsningar av den mänskliga friheten. T ex genom ökad EU-anslutning inom valutafrågorna och tidigare det alltmer omfattande övervakningssystemet, FRA.

Men där har S under lång tid varit och tycks också fortsätta förbli en god medspelare. Trots alla sina påståenden om olikhet i jämförelse med de borgerliga, trots allt tal om sanning, rättvisa osv. Frågan är om det som egentligen skiljer ut dessa maktspelarpartier kunde kommit mer klart i dagen i detta läge udner denna period. Jag tror det fanns en sådan möjlighet, men att den har motarbetats och motverkats.

Jag måste säga att det dessutom är en ytterligare besvikelse att välja en partiordförande och därmed högsta symbol för ett parti som tydligen på gammalt s-manér sätter jobb, eller andra lojaliteter, före mänskliga fredsfrågor och miljöhänseende.
Jag tänker på att denne person tydligen jobbat med lobbyfrågor för att stödja sin "gamla fabrik"; Hägglunds i Ö-vik, i ett tidigare ärende. Och vad gör man där? Jo, man producerar stridsvagnar och andra militärfordon! (Rapport skildrade detta, även TV 4s nyheter idag 26/1 12)

Dessutom att denne s-ordf är stark kärnkraftsanhängare. Något så ytterst osmakligt omodernt, inte minst efter Japan-katastrofen. Alla förnuftsivrande människor inser att vi kommit till vägs ände vad gäller detta sätt att utvinna energi. Det finns många alternativ som skapar både arbeten och energi och som är mer i linje med 2000-talets både ekonomiska fördelningspolitik och miljömässiga självklarheter.

Att lyssna på vad "folket" ville, vilket faktiskt var Jan Eliasson, en på många sätt väldigt god kandidat, var förstås orealistiskt. Dels pga dennes höga ålder, dels för att han är alltför distingerad, välbevandrad och mer sant humanistisk för sossarnas oklara och ibland direkt vilseledande politik.

Nej, nu vill man ha en slugger hämtad direkt från industrivärlden. Och som dessutom inte sitter i riksdagen. Så vem kommer att märka honom i debatter eller framträdanden? Och det är kanske så man vill ha det från styrande håll?
Som någon idag sade, "Han ser ut som en brottare". Och det kan tyckas komiskt, vilket det också är. Men det ligger nog också en hel del i detta.
För här blir det nog brottningsmatch. Men kanske mest för gallerierna. Vad som händer med de verkliga sanningsfrågorna - människors framtid i ett större sammanhang - under tiden får vi söka andra vägar för.


© CMM, http://nyatiden.blogspot.com, jan 2012

Juholt grillas och "offras". Men var är Sverige på väg?

På väg hem från jobb inne i stan passerar jag Håkan Juholts "väktare", dvs massmedia, utanför sossarnas huvudkontor på Sveavägen i Sthlm.

Fullt med kameror, folk, datorer, radio, tv. Det är förstås inte "hans" bevakare i sig, utan hela socialdemokratins. Men det blir ett väldigt fokus på en person, inte på någon politik.
Min undran har ökat senaste dagarna, en sorts alltmer intensiv tankfullhet. För det är inte riktigt så enkelt att Juholt bara är en "gubben i lådan". Även om han till mångt och mycket uttryckt och kanske också "spelat" på detta, för att verka avväpnande, säker, trygg.
Men har ha varit det? Tveksamt. Och förstås också svårt med denna "mobb" ständigt på jakt efter honom.
Jag tänker inte på de inledande fadäserna, bidrag eller inte bidrag osv. Utan mer på de övergripande frågorna, olika innebörder av detta märkliga scenario.

Om Juholt drevs av en egen viktighets-kampanj när han på ett eller annat sätt manövrerade sig in i positionen av partiledarrollen från början efter Sahlin. Var det "egot", en stark lystnad efter eget inflytande som kom i första rummet? Eller kände han verkligen ett starkt "kall"?

Eller - fick han stöd, möjligtvis en indirekt påverkan, från olika håll som vill föra socialdemokraterna åt ett helt annat håll? Och kanske mer "användes", nästan som "kanonmat". Kanske också, indirekt, för att påverka partiet till en mer undergiven, söndrad roll?

Nu har ju sossarna inte varit speciellt nytänkande eller ödmjuka i sin regeringsroll efter Palme. Mycket blev cementerat, något flera röster också inom partiet kritiskt tagit upp i efterhand då de senaste valen förlorats.
Men Socialdemokraterna har inte bara lidit av sin otymplighet och låsta positioner kring ett mer oflexibelt tänkande och agerande.
Detta parti - och Sverige som nation - har också påverkats starkt av två mord på högt uppsatta politiker, Olof Palme och Anna Lindh. Dessa personer, oavsett om man röstar socialdemokratiskt eller inte, hade en väldig närvaro och ett genuint engagemang i många frågor. Dessa mord var också attacker på något större, även om både Palme och Lindh, som många toppolitiker, kan ha spelat med i flera spel samtidigt.
Det finns många bottnar i detta som ännu inte på långa vägar har nått klarhet.

I fallet med Juholt känns hans retorik nästan hopplöst gammeldags. Jag har fått en lätt obehaglig känsla av att detta inte riktigt stämt överens med tiden och behovet av förnyelse. Både för socialdemokratins del, men också överlag för svensk politik.
Juholt är säkert duktig på en rad saker i sitt yrke. Han är säkert också en trevlig person på sitt sätt. Men hur fungerar han som ledare? Och som förnyare? Och varför valde man egentligen honom?

Hur ska det gå för sossarna, är förstås frågan? Kommer de kunna resa sig ur krissituationen och hitta sätt att istället stärkas av denna märkliga resa? Kommer Juholt snart avgå ändå? Förmodligen.
Och leder detta till en ännu större och värre urgröpning av svensk inrikespolitik?
Och också ytterligare försvagning av den svenska demokratin?

Den verkliga demokratin, den kraft som finns i folkets anda och natur, behöver fortsätta stärkas. Alla bidrar vi till det. Inte minst genom att frammana det goda, de högre energier som vi alla kan låta ta form genom oss, oavsett vår tro och olika politiska frågor.


© CMM januari 2012.