
På väg hem från jobb inne i stan passerar jag Håkan Juholts "väktare", dvs massmedia, utanför sossarnas huvudkontor på Sveavägen i Sthlm.
Fullt med kameror, folk, datorer, radio, tv. Det är förstås inte "hans" bevakare i sig, utan hela socialdemokratins. Men det blir ett väldigt fokus på en person, inte på någon politik.
Min undran har ökat senaste dagarna, en sorts alltmer intensiv tankfullhet. För det är inte riktigt så enkelt att Juholt bara är en "gubben i lådan". Även om han till mångt och mycket uttryckt och kanske också "spelat" på detta, för att verka avväpnande, säker, trygg.
Men har ha varit det? Tveksamt. Och förstås också svårt med denna "mobb" ständigt på jakt efter honom.
Jag tänker inte på de inledande fadäserna, bidrag eller inte bidrag osv. Utan mer på de övergripande frågorna, olika innebörder av detta märkliga scenario.
Om Juholt drevs av en egen viktighets-kampanj när han på ett eller annat sätt manövrerade sig in i positionen av partiledarrollen från början efter Sahlin. Var det "egot", en stark lystnad efter eget inflytande som kom i första rummet? Eller kände han verkligen ett starkt "kall"?
Eller - fick han stöd, möjligtvis en indirekt påverkan, från olika håll som vill föra socialdemokraterna åt ett helt annat håll? Och kanske mer "användes", nästan som "kanonmat". Kanske också, indirekt, för att påverka partiet till en mer undergiven, söndrad roll?
Nu har ju sossarna inte varit speciellt nytänkande eller ödmjuka i sin regeringsroll efter Palme. Mycket blev cementerat, något flera röster också inom partiet kritiskt tagit upp i efterhand då de senaste valen förlorats.
Men Socialdemokraterna har inte bara lidit av sin otymplighet och låsta positioner kring ett mer oflexibelt tänkande och agerande.
Detta parti - och Sverige som nation - har också påverkats starkt av två mord på högt uppsatta politiker, Olof Palme och Anna Lindh. Dessa personer, oavsett om man röstar socialdemokratiskt eller inte, hade en väldig närvaro och ett genuint engagemang i många frågor. Dessa mord var också attacker på något större, även om både Palme och Lindh, som många toppolitiker, kan ha spelat med i flera spel samtidigt.
Det finns många bottnar i detta som ännu inte på långa vägar har nått klarhet.
I fallet med Juholt känns hans retorik nästan hopplöst gammeldags. Jag har fått en lätt obehaglig känsla av att detta inte riktigt stämt överens med tiden och behovet av förnyelse. Både för socialdemokratins del, men också överlag för svensk politik.
Juholt är säkert duktig på en rad saker i sitt yrke. Han är säkert också en trevlig person på sitt sätt. Men hur fungerar han som ledare? Och som förnyare? Och varför valde man egentligen honom?
Hur ska det gå för sossarna, är förstås frågan? Kommer de kunna resa sig ur krissituationen och hitta sätt att istället stärkas av denna märkliga resa? Kommer Juholt snart avgå ändå? Förmodligen.
Och leder detta till en ännu större och värre urgröpning av svensk inrikespolitik?
Och också ytterligare försvagning av den svenska demokratin?
Den verkliga demokratin, den kraft som finns i folkets anda och natur, behöver fortsätta stärkas. Alla bidrar vi till det. Inte minst genom att frammana det goda, de högre energier som vi alla kan låta ta form genom oss, oavsett vår tro och olika politiska frågor.
© CMM januari 2012.