Det är inte många dagar kvar till jul och med snön nästan halvmeterhög utanför fönstret och Vivaldis körmusik Beatus Vir-Gloria Petri snurrande på datorns skivtallrik, så känns det riktigt helgaktigt.
Detta är ett ovanligt vackert stycke, som verkligen kan rekommenderas; Gloria in Excelsis Deo - "Ärad vare Gud!" eller "Hyllad vare det Högsta - "
(En härligt intensiv inramning på denna konsert även bildmässigt, musiken är strålande)
Det var länge sedan jag hade både tid och utrymme att komma till bloggen nu.
Det har varit väldigt hektiskt, på ett bra sätt. Det händer mycket, och samtidigt är det ganska lugnt.
Inte så bra kanske med den CD vi skulle ge ut med våra meditationer, som vi alltså snarare skjuter på. Kanske den kommer senare, i en eller annan form.
Detta berodde dels på tekniska omständigheter med omslaget, dels på att en av två Herkules upplevde att det var inte riktigt rätt i energin just nu. Sånt är vi vana vid att lyssna på och bli tvungna att följa.
Oavsett detta "avbräck" känner vi oss väldigt nöjda med denna höst och vinter. Jag återkommer snart med flera intryck kring temat kring denna period, kring den "flyktiga tiden", vart vi är på väg, vilka vi är i den eviga solens strålglans, trots all detta mörka som vintern tycks tala om...
Vi har precis avslutat en rad kursarbeten, dels för denna termin, dels för en längre period av två år. Och många deltagare, även om kanske inte alla, kan nog känna att de utvecklats mycket genom dessa perioder. Många har verkligen uttryckt det, med stor glädje, kärlek och lust, och det gläds vi åt och tackar för!
Nu är det Mozart symphony nr 41 - "Jupiter" som rullar ut ur högtalarna. Pampigt, en hyllning till livsflödet, det fruktbara, glädjesäkra, affirmerande, segerrikt!
Här i en något hastigare version än den jag är van vid, men så helt perfekt!
Jag läser vidare att: "Woody Allen once said that Mozart's Symphony 41 proved the existence of God. Certainly, a symphony of such grandness and scale had, until the summer of 1788, never before been seen in the musical universe. Its implications for the direction of music in the future, and its influence on future composers is immeasurable. What makes Mozart's Jupiter symphony worthy to share the name of the most powerful god of the Roman world?
För den som är extra musikintresserad kan läsa följande intressanta noteringar. Även för den som kanske inte är så musikengagerad, men intresserad i mänskliga komplexa skapande förmågor, kan dessa rader vara värdefulla:
"The answer to this question comes in the Molto Allegro, and more specifically in its coda, (8:09-8:36). In the coda, Mozart takes the five musical themes or melodies that had been developed throughout the final movement, and does something that no one has ever achieved to the extent that he did, not even the illustrious Beethoven.
What Mozart does is take these five themes and combines them to create a fugato in five-part counterpoint. That is, he takes the five melodies and simultaneously plays them in a variety of combinations and permutations. Imagine five separate melodies, all with their own notes, being played simultaneously, but each constantly changing. It's impossible for the human ear to focus on the enormous amount of notes that this simultaneous playing and constant changing entails. The effect is that the music seems to encompass an infinite amount of sound. With lesser two or three-part fugues, it is occasionally possible to sense everything that is going on. Once you get to four voices, it's nearly impossible to detect all of the nuances of the melodies. With five, well, only God could completely grasp its profundity.
This is Jeffrey Tate and the English Chamber Orchestra performing the Molto Allegro of Mozart's Symphony 41 in C Major."
© CM, Nya Tiden dec 09.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar