Hur ska staten Israel och dess befolkning kunna följa med i en god världsutveckling, när man om igen ställer sig utanför alla försök till samarbete och god vilja?
När man från Israels håll vänder och vrider på faktiska händelser och sina egna ageranden och bortförklarar det som uppenbarligen är ständiga överträdelser av internationella överenskommelser som vilar på FNs konventioner för mänskliga rättigheter?
Israel (som vill vara en judisk stat, medan judendom egentligen är en religiös tro, ingen ideologi) menar att man har rätt att försvara sig mot angrepp. Så är det förstås. Men nu råder inga angrepp. Ändå fortsätter Israels regering att hålla Gaza avspärrat gentemot omvärlden. Gazaborna är inspärrade, de släpps inte ut, och så har det varit länge. Endast de mest nödvändiga förnödenheterna tillåts passera gränsen.
Människor bor fortfarande i sönderbombade hus utan elektricitet eller rinnande vatten, utan möjlighet till jobb eller grundläggande infrastrukturer. Detta cirka ett halvår efter det djupt orättfärdiga angreppskriget mot Gaza under julen 08 och tiden fram till Obamas tillträde i januari 09. Detta har visats om igen i massmedia (senast i Rapport 090825). Men Israel kallar detta för angrepp på deras ”demokrati”. Hur får man ihop att Israels politik är demokratisk och har ett sådant syfte när dessa mänskliga brott sker om igen?
Nu när Israels regering också gått i bräschen för en hätsk angreppskampanj mot nationen Sverige (och senare också med Norge och överlag Norden, ja kanske hela Europa?) undrar många vad som är baktanken med detta grova, till synes helt omdömeslösa påhopp. På grund av sin till synes ständiga misstänksamhet av att ständigt vara utsatt för förföljelse och orättvis behandling av omvärlden, har man denna gång kastat sig över vad man anser är en ”antijudisk” artikel i Aftonbladet.
Det gäller inte bara den svenska tidningen i sig, utan ett helt land. Svenska varor anmodas bojkottas, bl a Ikea (som sägs ta det med ro). Svenska regeringen krävs på en officiell ursäkt av Israels regering, som nekat detta. Precis som att ett lands regering har makt att censurera andra länders press? Så kanske det är i Israel, jag vet inte, varifrån får man annars en sån tanke?
Vissa journalister har tolkat detta grava påhopp och till synes helt oförnuftiga handlande som en avledningsmanöver. Såhär säger Sveriges Radio Ekot (25/8 09): ”Mitt i den diplomatiska krisen mellan Sverige och Israel efter Aftonbladets artikel om organstöld, kommer Israels premiärminister Benjamin Netanyahu till Europa i dag. Och en fråga många ställer sig är om Israels häftiga reaktion på Aftonbladets artikel är ett försök från Israels sida dämpa EU:s kritik mot Israel.”
Israels regering fortsätter att schackra och vilseleda med sina intentioner och driver en politik som uppenbarligen inte vill samspela med omvärldens krav på demokrati och samverkan med andra folk. Ett exempel bland många är att Israels regering bygger sitt land alltmer enligt en tydlig apartheidpolitik. Detta begrepp kommer från den tidigare vita sydafrikanska regimen som under många år öppet drev sin rasistiska maktpolitik.
En av dem som kämpade mot detta förtryck i Sydafrika var Desmond Toto, ärkebiskop och internationellt känd människorättsförespråkare. Han har besökt Israel flera gånger, trots att han senaste gången vägrades inresevisum. Han har sagt att förhållandena där är mångfaldigt värre än de var i Sydafrika under apartheidförtrycket.
Detta har också konstaterats många gånger av olika världsorgan, FN och människorättsorganisationer, bland annat vad gäller ockupationerna av palestinsk mark för judisk expansion av bosättningar. Dessa är ansedda som illegala, men ges ständigt nya mandat av Israels styrande.
Ekot fortsätter: ”Pressen på Netanyahu är stor och Israel har redan tvingats lova att inte bevilja några nya bygglov på Västbanken, en nyhet som lät som en eftergift för Obamas påtryckningar fram till dess att fredsrörelsen Peace Now avslöjade att det finns gamla, redan beviljade bygglov som gör att det går att bygga ytterligare 40 000 bostäder i bosättningarna på Västbanken.
Huruvida den infekterade artikeln i Aftonbladet är sann eller inte, är en fråga som många medier diskuterat senaste tiden. Man anklagar dock i många fall (men inte i alla) hellre än ställer sig frågan om innehållet har någon grund.
De som håller Israel för att vara en sann och äkta demokrati som inte kan tänkas utföra några övergrepp vare sig fysiskt eller psykiskt på andra folk (palestinier, araber, men även mot sina egna, t ex alla unga män som tvingas värnplikt i många år med fördärvliga resultat) återfinns i flera fall på Svenska Dagbladet, men också DN. Även där har man dock reagerat en aning på det senaste israeliska klavertrampet när Sverige förs upp i den skyldiges bås.
Samtidigt frammålas Aftonbladet i många fall som en hänsynslös aktör som vill sprida antisemitism eller, om inte så grovt, är en ansvarslös arbetsgivare åt denne journalist, som nu hängs ut.
Man menar i många fall, att man inte bör skriva en sådan artikel eller låta den publiceras om man inte har ”klara bevis”.
Bevis bör sökas i vilket fall, och gör förmodligen det också. Aftonbladet har sagt sig fortsätta detta arbete också genom vidare undersökningar.
Men vad var det som frångick vanlig journalistisk sed i artikeln egentligen? Artikelförfattaren intervjuade flera palestinska familjer vars obeväpnade söner inte bara dödats av israelisk militär, utan också vars kroppar plockats upp av militärhelikoptrar, förts bort i flera dagar, och återkommit i ett hemskt skick. Dessa var alltså ögonvittnen, vilket är en sedvanlig källa i många pressammanhang. Mer bevis är förstås bra för att stärka innehållet, men frågan är om de ändå hade förmått övertyga?
Kanske handlar det snarare om att retoriken inte håller längre. Försvaret för en redan anfrätt regims människofientliga politik är svårsmält som ett ideal.
Och nu är det tyst i massmedia, igen.
Och var tog rapporteringen om EU-mötet vägen?
Vi behöver fler öppna kanaler för media som kan rapportera vad som egentligen händer.
ps. Som ett exempel på hur det osar katt i dessa frågor på många håll i världen, dras här en parallell till väletablerad massmedia i Storbritannien med fokus runt den 20/7 2009. Problemen med Israels inställningar får ett alltmer starkt uttryck tydligen. Detta och överlag andra länders reaktioner som kan vara kritiska till Israels politik hör man sällan något om i svensk press, vad jag kunnat se. Här ett referat ur en artikel av Robin Shephard, som, om jag förstod det rätt, varit publicerad i Jerusalem Post. Artikeln återfinns på http://www.normanfinkelstein.com:
"It has been a terrible month for Israel’s reputation in Great Britain. The government has announced a partial arms embargo in protest of Operation Cast Lead (Israels kodnamn för Gazakriget; min anm). The Charity War on Want has held a launch event for a new book entitled Israeli Apartheid: A Beginners Guide. The Guardian has featured commentaries promoting the apartheid analogy as well as accusing Prime Minister Binyamin Netanyahu of using Nazi language to defend settlement policy. The BBC and other media outlets have given massive coverage to the recent Breaking the Silence report slamming the IDF for committing “war crimes.” Barely a day goes by without a new front being opened against the Jewish state.".
När man läser detta, uppstår förstås frågan, att när så många reaktioner i Storbritannien men säkert på många håll världen över låter sig höras genom massmedia, vad det är som gör att just "lilla" Sverige genom Aftonbladet skulle få en så stark råsop som motreaktion?
© CMM, aug 2009
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar