Jag har haft ett längre uppehåll från bloggandet, vilket varit skönt faktiskt. Har inte haft behov av att förmedla något speciellt, heller inte haft tid riktigt, mycket annat har pågått.
Jag ser dock på allmänna mätningar för sidan att både nya och gamla läsare hittar hit ändå, vilket är mycket trevligt och bör uppmuntras lite, tänkte jag. Så jag skriver några rader idag i alla fall.
Idag har varit en strålande kall vinterdag och på vår dagliga, långa promenad noterade att vi mötte idel glada tillbaka-hejande människor här och där, både grannar, andra bekanta och flera okända. Alla vi mötte utstrålade så mycket glädje och styrka, öppenhet och värme. Vi tänkte lite på om det var en speciell dag idag på något sätt? Eller om något hänt inom oss, som gjorde att vi fick detta fina återspeglat.
Det sägs att svenskarna är ett stelt, inbundet och ibland aningen surmulet, känslohämmat folk. Vi reflekterade lite över det idag som hastigast och ställde frågan om det verkligen stämmer?
Flera "undersökningar" och övergripande intryck senaste tiden inom massmedia har visat hur svenskar inte alls är det här misstänksamma folket som en bild varit tidigare, att svenskar har så svårt att ta till sig nyheter eller vågar så lite.
Bland annat visade Fredrik Lindström (lingvist, humorkille, lätt "fixerad" vid olika språkbruk, dialekter etc) i sin äldre tv-serie om svenskar ("Världens modernaste land", 2006) och deras vanor och beteenden hur svenskar tvärtom är väldigt öppna för nya idéer, innovationer, nytänkande. Jag tycker mig minnas att det var framförallt inom det tekniska området, vilket det nog ligger en hel del i.
Nytänkande inom mänsklig utveckling, andlig förståelse, alternativa hälsoformer osv har varit mer tydligt eftersatt, även om det blir ett alltmer uppmärksammat, erkänt och använt område i Sverige idag.
Överlag tycks det "svenska kynnet" ha en förkärlek för det konkreta, där sinnet, oftast på mer intellektuella, strukturerade nivåer, dominerar. Fokus på det praktiska, logiska, tycks råda i allmänhet. Överlag tycks det svenska kynnet vilja skapa framsteg genom lag och "ordning", genom utbildning, teknik och forskning, genom förnuft.
Detta "förnuft" kan förstås sedan utvecklas enormt, som allt mänskligt "förnuft" överlag har mycket att lära och tillämpa för att uppnå ett mer genuint och hållbart, befriat förnuft (som egentligen grundar sig på ihållande själskontakt, ett övergripande "varande" och också högre "andligt" tänkande.) I samband med detta sinnelag också mer fördomsfria, mer öppna, icke-dömande synsätt.
Idéer om demokrati, alla människors rättigheter, tycks ha fått lite mer utrymme i Sverige (och norden överlag) och tillvaratas på ett slags spontant självklart sätt. Detta kan också slå över till en ensidig princip, något som kan missförstås och göras till "kollektivets rätt" mot den enskildes rätt. Det tycks överlag finnas en god vilja till enhet hos den svenska naturen, något som t ex kommer till uttryck i respekten för barns rättigheter, något som fortfarande är något av en unik attityd och lagmässig hållning relativt sett i världen.
Trots många goda kvaliteter och uttryck i nuet och även i historien på sina ställen, tycks den svenska mentaliteten dras med någon sorts "skuldform", att inte känna sig "vara värd". Kan det vara så att många mer "känsliga" och/eller intuitiva människor (ofta med en utökad andlig/själslig inkoppling), känner av detta, och också kanske speglar detta i sina upplevelser?
Det är svårt att säga något entydigt om det.
Men varje lands mer utvecklade, självständiga individer av god vilja, högre förnuft, enhetstänkande och agerande, konstnärer och andra "kulturbärare", och också som ofta inte inses i dagens samhällen, de "andliga" individer som ingår (ofta inte knutna till en religion eller någon specifik tro, mer fria individer men med påtaglig inkoppling), de speglar och också håller högre energier för ett land.
De får också arbeta med det kollektiva i sitt lands präglingar på olika nivåer, främst känslomässigt och lägre mentalt, och försöka skapa nya flöden, nya kanaler för högre idéer att träda fram. En del har uppgiften att bryta ner det gamla ("ikonoklaster"), medan andra har uppgiften att bygga upp det nya. De som bryter ner med mer "barbariska metoder" är sällan medvetna redskap, utan mer blint verkande, ofta för sina lägre sidors vinning.
Detta komplex kan inte skyllas på "lillebror-komplex", som i Norges tidigare förhållande till Sverige (något man nu i Norge "gör upp" med och eventuellt frigör sig från mer klart).
Ett eventuellt förklarande perspektiv, i alla fall på någon viss psykologisk nivå, kan vara att svenska "undvek" första och andra världskriget, har vissa ibland spekulerat. Detta skulle å andra sidan kunna ses som något mycket positivt. Istället för att ösa negativa föreställningar och duperingar kring "kollektiv skuld" kan man avlasta och rikta blicken framåt. Man kan se det också som "mod" att vägra inlåta sig i fysisk konflikt. Det finns alltid flera perspektiv kring saker och ting.
En text från Fredrik Lindström kan låta såhär, från nätet: "Det borde vara överflödigt, ändå påpekas det då och då: Vi svenskar är ju också människor. Om än lite stela, hämmade, hårt pott-tränade och allmänt "okontinentala", så i alla fall människor. Inte för att någon direkt har påstått något annat, men ändå. Den svenska självbilden är inte särskilt positiv, för att uttrycka sig milt. "Osvensk" hör till det finaste beröm man kan få. Och det är märkligt med tanke på att en stor del av svenskarna enligt en färsk undersökning anser att Sverige är världens bästa land att leva i. Hur kan Sverige vara bäst, när svenskarna är så dåliga? Vad är det som inte stämmer?"
Ja, vad är det som gör att svenskar ändå ofta trycker ner sig själva? Kanske mer än många andra folk har svårt att ta plats, både med sina tankar och idéer, men också energimässigt, i uppträdandet. Och samtidigt älskar sitt land och sitt nationsuttryck så mycket.
Dessa kontraster blir ofta slående har jag tänkt på i programmet Skavlan där många olika nationalitet möts, både från Norden och andra länder. Svenskar kan vara duktiga, framåt, starka på olika sätt, men i sin utstrålning och sitt sätt att visa sig och höras, låter de lätt tillbakadragna, kanske också ibland mer ödmjuka.
Detta i relation med en amerikan som så gott som alltid har en mer framtonande, självsäker utstrålning och är van att ta plats, Detta utan onödiga åthävor eller att höja rösten, även om sånt också förekommer förstås inom det amerikanska uttrycket då och då.
Det här är inget nytt i sig, eller speciellt bara i Skavlan-programmet förstås. Många av oss har reflekterat över det på olika sociala nivåer i våra möten med olika människor, olika situationer och nationaliteter. Men att se det just i energiperspektivet är mycket intressant i stunden.
Ett annat mer okänt energiperspektiv, är de bakomliggande astrologiska och strålmässiga inflytanden som påverkar och egentligen "utgör" olika grundkvaliteter som ett folk har (eller kan ha). Detta påverkas i sin tur ännu mer av vilken utvecklingstendens, riktning och nivå som de dominerande inslagen i folket har. Det sista har alltså att göra med om det är så kallat "yngre själar" eller "äldre själar" som påverkar ett lands riktning på ett dominerande sätt.
Dessa faktorer är bakomliggande, eftersom de ännu inte är förstådda på en mer kollektiv, accepterad nivå.
Ta t ex den högtidsperiod som ofta kallas "västerlandets vagga" i tankemässiga mått mätt; Grekland under perioden ca 300 f Kr. Där inkarnerade en rad "äldre själar" med uppgifter inom filosofi, andlighet, konst, kultur, politik osv. De lade grunden för ett högre tänkande, men själva den grekiska kulturen höll inte i sig efter att deras närvaro falnat med tiden. Det var deras inverkan under en begränsad storhetsperiod som ökade landets påverkan och högtid.
Det finns mycket mer att säga om dessa intressanta områden, men det får kanske bli en annan gång. Kanske jag återkommer senare om Sveriges bakomliggande inflytanden i ett större perspektiv?
© CMM Nya Tiden, januari 2010.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar