Historiska lopp i rutan - underhållning kring suverän laganda och segerkämpande

Vinter-os - inget som lockat mig under årens lopp. Skidtävlingar - gäsp. Vem som vinner av Sverige och Norge - ja, det är ju också något att intressera sig för?

Men två kvällar i rad nyligen råkade jag slå på tv:n bara för att kolla om det var något. Båda kvällarna ganska sent. Skulle jobba dagen efter, men blev helt fascinerad. Först när damernas längdåkningslopp gick, och svenskan, Blom tror jag hon heter, nej Anna Haag tydligen, vann silver i en enorm finnish. Där hade norskan säkrat förstaplatsen med god marginal, men i spurten kom Haag från en seg fjärde plats och tog sig förbi på upploppet. Den här tjejen hade ett väldigt starkt go, mkt kraft, mkt glädje också.

Andra kvällen var det ett speciellt gäng svenska killar som tog hem en lagseger i en vanligtvis väldigt individuell skidgren, 3 mil (2 x 15 km) längd med varvad klassisk och fri stil. Kändes som de hade något speciellt som var synbart redan innan loppet, en sorts lyster.
Här var det Marcus Hellner som låg taktiskt i bakgrunden under lång tid i loppet i toppskiktet och tydligen "offrade" sig för laget. Han höll distans till de andra så takten hölls nere och släppte därmed fram lagkompisen Johan Olsson, som höll en makalös tät under mer än halva loppet, men inte orkade på slutet.
Det var precis innan slutet som det blev tydligt för mig att det var denne andre svensk med sin speciella energi, värme och glöd som skulle ta hem guldet. Han tycktes ha ett fint ljus i sig, som kändes lite nytt för mig vad gäller idrottspersonligheter.

Det blev en enormt spännande finnish på ett överlag otroligt spännande lopp där Hellner tog guldet och Olsson fick en minst lika glittrande bronsmedalj.

Efteråt sade Hellner att han hade slappnat av då han tänkte att han lät sin lagkompis Olsson ligga i toppen och att han räknade med att denne kunde få hem medaljen. Men så när han på slutet märkte att det inte höll för Olsson kunde ta sig fram och säkra segern.

Av detta lär vi som så ofta i liknande situationer inom livts alla områden, att när vi släpper taget, inte strävar på ett envetet, självcentrerat sätt, utan släpper fram det gemensamt bästa - på olika nivåer förstås - så kan vi också ibland själva få del av den överraskande positiva framgången som plötsligt bara uppenbarar sig!

Dessa lopp var tydligen "historiska" för svensk skidsport, ja, överhuvudtaget för dessa os-grenar i världen och i tiden.
Kul, inte visste jag det. Vi i familjen var bara med i denna härliga känsla av segeranda och vardagsspänning utan några speciella förväntningar eller "krav" på dessa åkare, utan att veta vilka de är, eller intresserade av sport egentligen alls.
Det vackra var själva glädjen, engagemanget, det strålande solljuset i Vancouver, de majestätiska bergen.
Och Hellners "släppa taget".