Själen vet... och väntar...

Vem vill jag vara? Vem kan jag vara?

Frågan är motsägelsefull, och speglar därför ett perspektiv av detta dilemma vi möter i vår utveckling. Det handlar om viljan kontra begränsningar.

Vi vill vara den vi upplever inifrån vårt sanna jag är vår stora möjlighet. Samtidigt möter vi svårigheter och hinder. Dessa uttryck är rester av vårt förflutnas misstag och missförstånd som återkommer för att bli läkta och integrerade. Möjligheter kontra gamla programmeringars krav och omedvetna "löften". På ett djupare plan om Själens signaler och personlighetens reaktioner.

Vissa kanske kallar detta "personlig utveckling" i första hand. Men faktum är att vår personliga upptäcksfärd och process av växande går hand i hand med den själsliga, även om vi inte ser det till att börja med så tydligt.

Ju mer vi aktivt arbetar med vår person, desto mer medvetna blir vi på sikt om vår inre kärna. Ju mer vi renar våra höljen, ser igenom våra spel, masker och roller, och förnyar oss i en stadigt uppåtgående ström av klarhet, desto mer själslig blir denna "resa".


Själen, vårt "högre jag", vårt odödliga jag, vad vi nu vill kalla det för, är "det tysta vittnet" som ser och vet, förstår och kan skapa förändring. Men - det måste gå genom oss själva.
Detta blev mycket tydligt när vi nyligen jobbade med en av våra SoulWork grupper inför sommaruppehållet.
Vi använde metoden Familjekonstellationer, men med vår eget SoulWork-perspektiv; fokus på mötet med Själen.
Det är väldigt enkelt. En person ställer upp sig själv och en annan person som får vara själen (eller någon annan representant för högre utvecklingsriken). När vi göra denna övning - som också kan vara en direkt frigörande eller upplysande process i stunden - blir det ofta ett liknande rörelsemönster; själen står stilla medan personen rör sig runt om eller mot själen.

Vi hann göra två stycken såna här uppställningar denna omgång, och båda visade något mycket liknande utifrån själens perspektiv. Själen bara väntar. Är fullt närvarande med sin höga energi och sin kärlek, men på ett helt neutralt sätt. Själen lägger sig inte i. Drar inte, pushar inte på. Är inte "missnöjd" eller "nöjd".
Själens enda önskan är att utveckling skapas. Att finnas till för att personligheten kan nå mer enhet med sig själv, som är detsamma som att öka kontakten med själen, livet.
Denna neutralitet är så otroligt vacker, så genuin. Varje gång jag får se detta är det lika nytt, lika äkta.

Likadant tror jag det är i våra pågående liv. Själens närvaro är där, alltid. Ju mer närvarande vi själva är, ju mer vi skalat av våra personlighetsmönster och hinder, desto mer kan vi ta emot och uppleva direkt kontakt med själen.
Själen kan under långa tidsmått vara vänd mot sitt eget, högre plan. Som en stor lärare säger, att "själen är upptagen med att se in i högre världar och själv lära och omfatta". När detta sker och överförs till personligheten (jaget i inkarnation), skapas en väldig spänning och intensitet för personen, ofta på ett tumultartat sätt. Själen hämtar nämligen högre energier, högre impulser som kommer de lägre nivåerna till del. Men det sker ofta omedvetet för personligheten.

När personen/jaget nått en viss nivå i sin mer omfattande utveckling,vänder sig själen alltmer tydligt mot "sitt instrument". Då börjar själen ta sitt på sikt alltmer tydliga "grepp" om personen. Detta grepp sker genom medvetenhet, men också genom energi (högre viljeuttryck).
Själens syfte som den också når genom sin egen meditation och inkoppling till högre världar, blir alltmer en realitet. Personligheten växer in i själen, själen ger gensvar. Detta är både en tid av stor förlösning, men också vånda och kamp. Personligheten reagerar och vill återgå till sin gamla "frihet", det som den är van vid att uppfatta som frihet.
Med tiden lär den sig dock att den enda friheten är att släppa taget, ge efter, ta emot. Detta sker alltmer intelligent och moget. Under långa faser sker det först genom känslornas svall, genom att söka högre och högre personlig lycka. Sedan ett alltmer altruistiskt perspektiv, det gemensamma. Detta tar sig på sikt alltmer integrerade uttryck och blir inte längre något att söka, utan mer att vara, att leva, även för andra. Personen intar sin plats som själ i en större ordning.

Då har själen för länge sedan nått svar på sitt oåterkalleliga "rop", en signal som förstärks alltmer med tiden. Detta efter vändpunkten, som sker flera gånger i liv efter liv, till den blivit permanent i personen. Själen behöver inte vänta, utan är "det levande livet" på jorden, i formen, ändå fri från formen.


© CMM Nya Tiden, maj 2009