Att "öppna hjärtat" i det mänskliga kollektivet - Michael Jackson och prinsessan Diana, exempel på "större verksamma öden"

Tar man del av diskussionerna kring Michael Jacksons liv och öde är det blandad kompott, förstås. Flera journalister har ändå haft ett något större perspektiv, och med större menar jag här att man ser lite djupare psykologiskt. Det är nog samtidigt svårt att se ett eventuellt större, bakomliggande andligt perspektiv kring dessa händelser. Detta gäller även de som diskuterar i andliga sammanhang, på chatt t ex.

Jag har tagit upp detta ämne flera gänger här på bloggen under senare tid. Jag vill inte låta "tjatig", men tydligen är det något som fångar mitt intresse. Och världens.
Hur detta också kan hänga samman med och på sitt sätt spegla de energier som är verksamma på ett mer omfattande kollektivt plan under denna period, återkommer jag förmodligen till strax i ett annat inlägg.

"Andlighet" är förstås så mycket mer än bara själva den "traditionella" innebörden så att säga. "Andlighet" tycks innebära överlag "utveckling". Att utvecklas, att ta nya steg där man är i sitt liv. Men också att ge, att "tjäna".
Hur man tjänar är förstås upp till en själv. Men det kan också vara ett slags "öde", som ibland överskrider den egna personen. Dvs personen själv är inte alltid helt medveten om hur de omständigheter och livsförlopp ska ta plats, t ex som barn, eller i olika skeden i livet.

Och vem är det? Ja, ibland kan vi faktiskt ha en större medvetenhet med oss redan som barn eller som ungdomar, som gör att vi kanske på något sätt anar eller ibland även vet vilket livsområde i stora drag vi kommer vända oss emot, var vi kommer verka, vårt "dharma".
Detta är också intressant att studera i förhållande till familjen som personen föds in i. Ibland får personen hjälp av sin familj på ett mer direkt, konkret sätt att följa med i samma eller liknande "tankeform" som redan är etablerad. Ibland vänder sig personen bort från denna familjeform och gör något helt annorlunda, vilket också kan vara "meningen".

Hela denna tanke kring "öde", som en själslig impuls som redan finns med oss som nyfödda barn, är en gammal visdom kring själens (solängelns) och vår egen högre medvetenhets närvaro och inflytande. Egentligen att vårt ursprung har redan en sorts "plan", även om vi inte alltid förstår eller kan se detta själva i vår fysiska, inkarnerade form.
Detta har uttrycks i olika former t ex av neo-platonikerna, som talade om människans "daimon", som en länk mellan själen och människans vardagsjag. Detta tog senare i vår tid jungianen James Hillman fasta på och fortsatte denna idétradition, men i en mer psykologisk context. (Mina läsare av nyhetsbrevet känner nog igen dessa tankebanor, och jag får kanske anledning återkomma till dem igen i detta forum)

Överlag handlar det förstås om hur vi kan vara lyhörda för vårt "större jag", vår sanna naturs impulser. Men jag tror att även om vi inte är det - och hur många är det mer medvetet? - ett fåtal - så påverkar detta högre inflytande oss en hel del.
Detta samtidigt som människan har sin fria vilja. Detta tycks vara den mest krävande men också kanske mest lärorika vägen, att lära genom sitt eget lidande (misstag = erfarenheter).

I vår tid handlar det väldigt mycket om hur vi kan frigöra oss från olika hindrande tankeformer, som påverkar vårt högre, mer genuina tänkande. Och därmed också påverkar vårt förnimmande överlag av vad som är sant eller verkligt, och därmed också våra liv.

Inom begreppet "andlighet" ryms många illusioner i människans värld, det vet alla som studerat en aning av hur religioner påverkat människor under de senaste tvåtusen åren. Det har varit grymhet, egoism, förtryck osv.
Detta hindrar dock inte att religioner kunnat ge mycket gott till människor också. Människor behöver förebilder. Människor behöver mål, på alla nivåer.
(Bild från The Bonnie Blues)

Därför bör man inte helt sonika "ta bort" religion eller andlighet, som vissa intressen idag alltmer högljutt och bombastiskt uttrycker. Dessa intressen, som t ex den udda och kvasiintellektuella organisationen "Humanisterna" tycks företräda, tror sig kunna leka "gud" på sitt eget sätt. Detta är inte sann humanism på något sätt.
Man behöver respektera alla människors tro, så länge denna inte skadar andra eller inkräktar på deras fria vilja. Man får också skilja mellan religion, andlighet, dessas otaliga olika trosformer, och på utövarna själva.

Det vore ungefär samma sak, att säga att det är felaktigt, destruktivt eller fördummande, att tro att Michael Jackson gjorde något gott genom sina handlingar som artist. Och därför försöka förbjuda eller förhåna eller "omvända" dessa "troende" till en annan, sekulariserad tro. Kanske t ex att tvingas lyssna bara på det gamla "hederliga" musikbolaget ABBA?
Detta anses förstås helt orimligt.
Lika orimligt är det att att klanka ner på olika etablerade institutioner ifråga om deras trosförkunnelse och utövande inom den personliga sfären. En annan sak vore att ta upp de frågor som alltid är viktiga, om religionen har rätt att utövas som maktmedel, men det är en annan sak.

Därför handlar andlighet heller inte bara om att läsa andliga böcker eller att kunna mycket om andlighet i sig. Detta blir ju också på ett ofta teoretiskt plan. Här kan en del väldigt duktiga, seriösa och ambitiösa människor också ibland uppvisa ett stelbent tänkande och gammeldags fasthållande, även inom högre mänskliga tolkningar och traditioner.
Det är heller inte som en del inom new-age framhäver sig, genom snabba metoder eller medier som tror sig "veta allt".

I fallet med MJ och också många andra stora artisters verk och deras ofta dramatiska lidande eller plötsliga bortgång, verkar dessa prövningar men också själva det kollektiva engagemanget, men också frigörandet, ha en stor betydelse, som jag pekat på i tidigare inlägg här.
Detta används ofta också från högre livsnivåer för att frigöra kärlek, frigöra känslor, det man ibland kallar för att "öppna hjärtat".

"Det öppna hjärtat" är förstås så mycket mer än att sörja en död idol. "Det öppna hjärtat" är en stegvis process av själslig, högre andlig utveckling.
Men för många människor på en kollektiv, omedvetet nivå, kan detta ändå ha stor betydelse.
Det kan bidra och gör det också ofta rent konkret, till att "öppna hjärtat".

Ett liknande exempel var för ett antal år sedan Prinsessan Dianas märkliga, också våldsamma död. Hon var en stor förebild för miljontals människor, också för hela det brittiska "imperiet".
Man kan kalla det gammeldags, att benämna England som ett "imperium" och det är naturligtvis sant, det tillhör det förgångna. Samtidigt på andliga energinivåer och också i kollektiva bestämningar, har detta land och dess inflytande under de senaste tusen åren, haft en enormt viktig roll i världen.
Diana spelade i denna form en mycket viktig roll. Hon bröt upp en rad gamla konventioner. Hon vägrade låta sig frysas ut av det traditionella kungahusets maktmedel. Hon hade också en tydlig mission i att näranog lyckas bidra till ökad försteålse och förening mellan det arabiska och västerländska genom sin kärlek till sin blivande man, som även han dödades. Hon spred framförallt mycket kärlek, välvilja och enhet där hon trädde fram, ofta i sammanhang för barn eller människor som hade det svårt.
Hon var på många sätt en "vanlig tjej", om än med en rik bakgrund, som fick en speciell position. Hon tycktes fylla ut ett slags "öde" som gick förbi hennes egna person.

Detta öde, på gott och ont, men i slutändan också med en enorm impact på det kollektiva. Frigörandet av det känsloburna dramat, och därigenom effekterna av det "öppna hjärtat", medkänslan, den kollektiva vågen av enhet och kärlek, blev överväldigande tydligt här.
Och likadant ser vi nu med Michael Jackson.

Att "öppna hjärtan" är andlighet i full verkan, i världen, i praktiken.


@ CMM, Nya Tiden, juli 2009