Ögonblick av frid och frihet, på vägen i bilen...

På vägen hem igår i bilen; Plötsligt är det som att himlen öppnas.
Inte på något dramatiskt sätt, utan snarare som "uppifrån", inuti medvetandet. Väldigt milt, lugnt.

Det är som en annan nivå av medvetande plötsligt finns i mitt vardagsmedvetande. Jag kör fortfarande bilen, jag pratar med min fru. Jag ser allting omkring mig, vägen, hus, vatten, andra bilar, och himlen. Samtidigt är det som att jag ser eller känner hur en del av mig är förenad med en annan nivå av en högre medvetandenivå. Det är kanske inte väldigt högt upp (för det kan ju vara på så många olika sätt, och det här är en "typ" av många)
Det är olika förnimmelser av lugn, glädje, frid, kontinuitet som plötsligt finns där, helt utan ansträngning, helt av sig självt.

Jag förnimmer en kontakt med en bild med människor från en annan tid. Men de finns samtidigt här just nu.
Det är helt naturligt. Inget jag "försvinner" upp i, mer bara blir delaktig med. Som en ström av kommunikation utan ord.
Det är så vackert, fridfullt. Det handlar inte om ett "tidigare liv" som tar plats på det där uppöppnande sättet. Inget drama, inga känslor, ingen frigörelse. Mer som en inkoppling och ett slags varande.

Jag ser eller förnimmer också mig själv i en rad olika situationer, mer som direkta upplevelser bakåt i tiden, som pojke, men också som yngre man. Ögonblick då jag i mig själv varit i kontakt med "det stora", utan någon anledning egentligen.

Det finns där hela tiden - kontakten, de högre nivåerna, "världar inuti världar". Det är inget väldigt märkligt i sig, men det kan förstås upplevas som enormt omruskande när det sker plötsligt och med starkare energi.
Den här gången var det så milt, så stillsamt, mer som en liten påminnelse kanske...


© CMM, Nya Tiden juli 2009.