En saknad vän

En vän gick bort idag, i havet.
En vän kommer aldrig mer tillbaks, ur det havet.

Hon kunde inte öppna dörren, själv.
Vi försökte hjälpa henne, som stöd, hålla henne en sekund eller två, i stormens öga.

Hon som var tyst, som inte hade ord längre för det hon inte kunde se.
Som virvlade runt, som var mörkt, tungt, väggen hon byggt,
men glömt var hennes.
Som hon inte visste kunde brytas sönder, omvandlas, i ett ögonblick av nåd, av sanning,
som hon ändå tvingades mot, det eviga, det tomma, det fyllda.

Vi försökte, formade våra ord, att vi hade gått igenom samma sak.
Att vi hade klarat oss.

Att hon måste släppa efter och gå igenom, elden, tystnaden, bortkomsten,
för att möta sig själv som ett nyfött barn, ihågkomsten.


Men hon kunde inte ta steget över denna gång, i denna kropp,
inte i denna tid, i detta liv.

Istället tog hon sitt liv.