Gränsen mellan djur och människor. Och vad nyhetsmedia vill få oss att tro

Det lät underligt att en späckhuggare skulle ha dödat sin tränare, en kvinna, i Sea World, Florida. Nyheten spreds vida omkring världen och skapade sensationer i februari i år. Och sålde förstås.

Men var det hela sanningen som kom fram?
Expressen skrev såhär: "Tusentals besökare chockades av mördar-valens attack mot sin kvinnliga tränare på nöjesfältet i Orlando. "Tilly", en fem ton tung späckhuggare, har dödat igen.". Det är en riktigt lock-rubrik för sensationslystna.
DN skrev såhär (genom Claes svahn): ”En tränare på Sea World i Orlando, Florida, dödades framför chockade åskådare sedan en späckhuggare bitit henne om midjan under en föreställning på onsdagen.”

Denna dramatiska framställning verkade aningen överdriven. Vet inte varför jag tyckte det, men det kändes inte riktigt grundat. Nyheten kablades ut utan att först ha undersökt hela bilden. Man visste egentligen inte riktigt vad som förorsakat händelsen och detta framkommer heller inte i artikeln.

Så sprids många nyheter varje dag. Och det finns förstås många värre exempel än det här, som ter sig ganska oskyldigt ändå i jämförelse med mycket.
Det är bra för oss att vi har det med oss i bakhuvudet när vi ska granska olika rapporteringar, vad som kan ligga bakom och vad som egentligen har hänt.
Det är ofta svårt eller omöjligt för oss att få mer fakta, men man kan ändå ha det med sig att det ofta finns fler perspektiv.
Detta gäller inte minst på ett ”andligt ”, plan, dvs vilka livslagar och syften som ligger bakom.

Denna rapporting ovan kanske kunde ha stämt. Men djur dödar inte av lust, av hämndbegär, eller av ett riktat syfte på det sättet. Djur dödar av instinkt, ofta av rädsla, för att skydda sin avkomma eller sitt revir.

Nu visade det sig att tränarens hår fastnade i tänderna på späckhuggaren.
Det som nyss var framställt som ett ”galet rovdjur” kan ha varit en tragisk olycka. Aftonbladet skrev om det idag (30/4 10).
Jag har själv varit där för många år sedan (inte på eget initiativ, utan med en familj jag bodde med då från Michigan, pga deras dotter).
Späckhuggarna verkade hur normala som helst. Så normal man nu kan känna sig instängd i ett så trångt utrymme. På så sätt skulle det kanske inte förvåna med något raseriutbrott ibland. Men att döda avsiktligt, nej det känns som fel ände.

DN skrev såhär vid olyckan: ”En tidigare delfintränare som uttalar sig för tidningen Orlando Sentinel säger att djuren blir farliga på grund av att de hålls i fångenskap: ´Att hålla dem i fångenskap är ett övergrepp mot djuren och detta övergrepp kan få djuren att gå över gränsen, säger Russ Rector. När det väl händer kan det vara över på en minut men de är så stora att de kan göra fruktansvärd skada på bara ett kort ögonblick´".

Hur som helst, AB skriver såhär: ”Läkarna har nu fastställt dödsorsaken. Dawn Brancheau drunknade. Orsaken tros vara att hennes hår fastnade i späckhuggarens tänder. Det har flera vittnet berättat, bland dem Dawns tränarkollega Jan Topoleski, enligt BBC.Men när Dawn tog sig upp till ytan under ett kort ögonblick ska håret ha lossnat. Då bet späckhuggaren Tillikum tag i Dawn igen och drog ner henne ytterligare en gång.”.
Detta moment kan dock ha varit en instinktiv retning för djuret och kan därför knappast kallas för en "attack".


Detta visar förstås hur riskabelt det kan vara att ”gosa” för mycket med vilda djur, som ändå egentligen skulle vara fria. Det finns en klar gräns mellan människor och djur.
Det hindrar förstås inte att vi kan vara väldigt nära våra djur, speciellt husdjuren. Dessa har också en viktig och speciell funktion i utvecklingen mellan djurriket i stort och deras kommande steg långt in i framtiden.
Många säger att delfiner och valar är mer utvecklade än vanliga djur (och fiskar, även om dessa är däggdjur i vatten). Och detta verkar stämma. Att jaga dessa för nöjes skull, och överlag all nöjesjakt på djur, är hemskt. Människor hemfaller genom jakt till lägre nivåer som de passerat för länge sedan.
Det är också onödigt samhällsmässigt och näringsmässigt och bottnar i ett felriktat fokus. Det bör inte bli tillåtet igen med valfångst, något som kommer dö ut snart inom mänskligheten.

Att träna vilda djur och använda dem för kommersiella syften, men också i många fall mer goda, sociala forskningssyften, kommer nog fortsätta. För det ger en hel del djur och människor utbyten. Vissa djur fungerar som hjälp för människor, genom sin kärleksenergi. Men i längden kommer även detta dö ut, iaf på detta sätt vi ser idag.

Du kanske minns filmen ”Rädda Willy” med lilla killen som räddar en späckhuggare, Keiko som fångades in 1979 utanför Island. Vackert slut när späckhuggaren hoppar över fördämningarna, ut i friheten och havet.
Keiko blev också fri på riktigt, inte bara i filmen. 2002 lyckades en organisation skapad enbart med detta syfte att få igenom sitt mål. Tyvärr dog han inte så långt därefter, 2003. (AB dec 2003)


© CMM Nya Tiden, apr 2010