Michael Jackson gjorde ett stort jobb, det är min tanke, nu när han gått vidare väldigt plötsligt. Inte bara som musiker och artist, där han förstås är i särklass. Utan kanske ännu mer som en spridare av enhet och mänsklighet. I många av sina musikaliska verk tycks han få gestalta och framvisa en synnerligen stark närvaro, ibland också som en opersonlig kärlek.
Det är inget jag direkt tänkt på de senaste åren, då han varit ganska dold musikaliskt, förutom sina många problem, som då och då figurerat och som jag inte direkt följt heller. Oavsett om de nu varit sanna eller om de överdrivits av media och folks hunger efter skandaler och misär, så verkar hans problem ha ökat med åren.
Men som jag skrev i ett inlägg i början av bloggen (se innehåll/etiketter: "Michael Jackson"), har han gjort en rad väldigt speciella låtar och också spektakulära scenframträdanden. Jag lyssnar överlag väldigt sällan på musik, men Michael Jackson var en av dem som kom att vara med mycket i vår vardag i början av 90-talet, inte minst genom våra barn när de var små.
Vissa låtar bär en sån enorm medkänsla, närvaro och kraft, vilket i sig skapade ett gränsöverskridande. Trots min ganska oerfarna vy över popartisters framträdanden (men jag har nog hört, men även sett en del), så står detta ut som något extra-ordinärt.
Också den typ av androgyna strävan som Michael Jackson gav uttryck för, verkade återspegla en större längtan, som också kanske var kollektiv för hans nivå. Där fanns också en sorts "andlig" skönhet, näranog venusliknande och rymdinspirerad (kläderna och rymdassociationerna under en viss fas), innan de groteska operationerna blev för många.
Att detta sedan med tiden slog över i en uppförstorad, osund självbild där "The king of pop" under senare år hyllade sig själv genom jättestatyer och en förfelad typ av näranog Kristus-komplex, var beklagligt, men kanske inte så konstigt. En sådan makalös framgång han nådde och så tidigt i livet, måste kanske endera slå över i missbruk eller få en ny balans. Dessa överspel, som ju många mer kända artister drabbas av, kan nog också förklaras rent fysiskt av hans missbruk av nervlugnande medel och smärtstillande, vad det nu var.
Man kan om inte annat hylla honom som en brobyggare i vår tid i det kollektiva. Kanske framförallt mellan svarta och vita, men överlag som någon som ville stå upp för de svaga, de utsatta, de fattiga, och detta med mycket kraft.
Jag tänker speciellt på den senare videon Earth Song med sitt desperata budskap om en jord och en mänsklighet i total nöd, det skri detta föder fram. Men också den mer lugna, hoppfulla Heal the World, den starka Black and White, den vackra You are not alone, Billie Jean och många, många andra, alla är klassiker.
Att Michael Jackson skulle gå vidare såhär utan några större sjukdomstecken innan, verkar ha tagit världen med storm. Att det också påminner om, som en märklig "saga" av upprepning, om den tidigare världslegenden och banbrytaren Elivs Presley, är nästan aningen bizarrt.
Att han drev sig själv till en sorts "offerdöd" är också något som kan vara värt att notera. Denna väg är känd från många fall, inte bara inom popvärlden, men kanske har det blivit extra tydligt där. Det är naturligtvis historien om det mänskliga egot som inte kan bemästra sin egen storhet, utan till sist drivs till sitt fall, utmattad och söndersliten av alla de förväntningar, krav och psykisk press som skapats genom all yttre framgång.
Men det finns fler aspekter, inte lika kända eller uppmärksammade. Många av dessa kända och omåttligt populära, ibland ikoniserade, människor, har en sådant liv (en sådan inkarnation denna gång) att de får tjäna och verka på detta sätt. Det tycks nämligen vara ett sätt att få ge till och samtidigt också bära mänskligheten på det kollektiva, ofta omedvetna planet. Detta gäller både de som hyllar idolen, men också de som vill bryta ner honom eller henne (avund, olika hatformer som projiceras).
Som jag råkade höra ett inslag på TV nyligen om Ingemar Johansson, den svenske tungviktsmästaren i boxning som fortfarande förtrollar massor av människor tydligen. Där talade en äldre man om denna sportprestation som något som "lyfte en hel generation", som fick de som var unga då att tro på sig själva, att det "var möjligt" att "bli någon", att lyckas med det man ville osv.
Jag är inte sportintresserad alls, utom någon fotbollsmatch då och då, och absolut ingen boxarfantast. Men det här lät väldigt positivt och jag tror jag förstår den tankegången. Människor överlag behöver "idoler" eller förebilder. På mer breda kollektiva nivåer handlar det om sport, musik, allmänt kändisskap, men också inom stora trosformer och religionen. Sedan i mer så kallade "kulturella sammanhang" kanske författare och konstnärer, kanske någon politiker, vetenskapsman eller person som gjort något större för mänskligheten, en filantrop, en god ledare.
Därefter kommer andra typer av förebilder, på högre nivåer av utvecklingen.
Dessa "hjältar", förmodligen oftast helt omedvetna om denna sin roll som kanaler för mänsklighetens lägre sidor, kan i vissa fall jämföras med "offer" som det kollektiva behöver men också tydligen kräver i vår tid av identifikation.
Man måste nämligen inse, att även om många av dessa människor tycks "misslyckas" med sina privata liv, så kan det vara så, i alla fall i vissa fall, att de offrar mycket för något högre som de inte känner till.
De kanske verkar med högre energier än vad vi vet. De får i alla fall i mångt och mycket ta hand om lägre uttryck som läggs på dem, det är helt säkert. Och de uttrycken är också krafter som kan förtära.
Detta kanske leder till deras missbruk, kanske olika sexuella eller relationsmässiga problem eller störningar, där deras egna men också det kollektivas destruktiva uttryck når en kanal - !
© CMM, Nya Tiden juni 2009.
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar