Terapi i TV-soffan, del 1: Humor ett redskap för perspektiv

Detta inlägg är en uppdaterad text från Herkules nyhetsbrev dec 2008, som här återkommer i i två delar.

Andra delen följer här nedan.

Varför detta tas upp här, är för att nyligen såg jag som hastigast att det program som tas upp här (i del 2), har nu börjat sändas i svensk tv.
Det dröjde alltså inte länge förrän man tydligen köpte in rättigheterna till det som blivit en stor publik framgång i USA, men som först lanserades i Israel, "Be 'Tipul".
Detta går ut på att sända terapi-sessioner i tv. I USA gjorde man dock om dessa med skådisar som spelar sessionerna. De svenska avsnitten är alltså de som sänts i USA.

Terapi har också blivit ett alltmer tacksamt inslag i komedier, något som inte alls bara är till för att driva med ämnet, tror jag. Utan för att det speglar den tyngd och aktualitet som finns där. Många människor möter sig själva mer och mer.Dt ligger också i tiden för att det, kanske omedvetet hos manusförfattarna (?), fungerar som en väldigt intressant plattform för att utforska människans "komiska" psyke. Detta återkommer jag till här nedan också.

" Kulturmagasinet Kobra (avsnitt 8/08), som ibland är riktigt bra, inte minst genom sin lite mer fartiga lay-out och framtoning, hade nyligen ett programtema kring ”ingen har betytt så mycket för kulturen som Freud”. Det är förstås ett mycket tveksamt påstående, men ändå väldigt intressant formulerat, något jag ska försöka återkomma till i något kommande nyhetsbrev på ett eller annat sätt.

I första hand måste vi se det med perspektivet kring vad som avses med ”kultur”, en stor fråga. Kultur i dessa sammanhang handlar förstås så gott som enbart om de konstnärliga uttrycken men där också mediaformen med film, tv osv, får en allt större socialt präglande roll.

Här får jag anledning att återanknyta till föregående texter i detta nyhetsbrev, där alltså det är civilisationsstadiet som präglar vad som anses som kultur i samhället. Detta är väldigt viktigt att försöka urskilja.
Det är därför inte konstigt att många som befinner sig på ett mer genuint kultur- eller högre livsstadium, som alltså passerat detta stadium, har svårt att känna igen sig i dessa typer av "kulturbilder".

Det hindrar förstås inte att man kan uppskatta, glädjas med och njuta av många inslag i denna brokiga flora. För min del är humorn en god ingrediens i detta sammanhang, varför komedier blivit en god följeslagare under många år nu.
Samtidigt är det uppenbart att det mesta av den världsbild och livsinställning som presenteras genom den rådande kulturen är på ett lägre stadium. Väldigt lite program och film görs för att verkligen försöka skapa djupare visdom eller bejaka människans genuint goda eller andliga sidor. Det verkar ändå komma så sakteliga.

Att inslag av terapi som underhållning, men också i viss mån i en läroinriktad form, ökar har nog många som ser på film och tv uppmärksammat.
Det finns vissa serier som tar upp fall direkt på scenen, t ex dr Phil, som startade hos Oprah och nu har en egen show. Det kan lätt bli väldigt ”quick-fix” och ytligt, men kanske ändå kan ge människor en viss inkörsport till eget reflekterande och lite mer ordning i sina liv.

I många serier och filmer söker olika karaktärer upp terapeuten. T ex i den mycket roliga komedin Analyze that där
maffiabossen (underbart spelad av Robert de Niro) börjar gå i terapi hos en psykiatriker (spelad av en av mina favoritkomiker Billy Crystal). Eller serien Sopranos, som jag såg några få avsnitt av, där också maffiachefen på ett mer seriöst sätt söker stöd hos en terapeut.
I komediserien 2 1/2 men går den oförtröttlige kvinnojägaren Charlie hos en ganska rå, härligt överdriven men också klarsynt kvinnlig terapeut.


Man får förstås inte glömma den fabulösa, omåttligt populära serien Frasier, som direkt använder sig av traditionella psykoterapeutroller genom de ofta nervösa, överspända två bröderna som med sina underbara manér spelar ut olika dråpliga livssituationer med mycket värme och mänsklig insikt i vardagen.

I vissa filmer är det terapeutiska temat gestaltad på ett mer uttalat, genuint sätt, t ex den gripande Will hunting med den alltid närvarande Robin Williams och Matt Damon, som gör den unge begåvade mannen med en speciell matematisk begåvning som han inte vill använda sig av i sin protest mot föräldrar och en inre smärtsam saknad. Han ger sig dock med hjälp en okonventionell psykolog och en stridbar matematikprofessor (spelad mkt bra av Stellan Skarsgård) av på en inre resa mot utveckling.
Eller den sinnrika Don Juan de Marco med Marlon Brando som den coola, men livströtta psykiatrikern som får ny livslust genom sitt fall som han ska försöka hjälpa på 10 dagar, spelad av den härligt intensive Jonny Depp.
Osv osv – listan kan göras lång. "


© CMM, Nya Tiden juni 2009