Att "älska sig själv" - att omvandla lägre mönster i tanke, känsla och handling

I samband med de många reaktioner och diskussioner kring Michael Jacksons död och hur hans liv gestaltade sig, föds en del parallella tankebanor hos mig, några som jag tar upp här. Det är en fristående fortsättning på temat kring "det kollektiva", hur människan ofta fastlåses i sina egna, men också det allmännas spegelbilder kring vad som är verkligt, vad som är förnuftigt, vad som är utveckling.

En av de kanske mest viktiga grunderna för vår större ("andliga") utveckling, är att vi kan urskilja olika medvetandenivåer. Vi kan se dessa i vår egen person, vad som är lägre och vad som är högre nivå. Vi kan därmed också förstå detta förhållande i världen, i allt vad vi möter.

Detta brukar i början ta sig uttryck genom att vi blandar samman denna iakttagelseförmåga och vår persons inympade föreställningar. Vi kan t ex döma oss själva och tro oss vara "dåliga" på en rad olika sätt, fastän vi egentligen inte är det. Eller vi dömer andra och ser oss själva som bättre osv.
Vi urskiljer alltså en nivå, men är fortfarande i identifikation med den och tror oss vara den.
Vi dömer ett beteende inom oss som "dåligt" medan vår inre kärna och vår grund alltid vilar i en större sanning, enhet, visdom, glädje. Detta är egentligen vägen till eller kontakten med vår egen högre medvetenhet (på olika nivåer), det vi ofta kallar med ett ord för "själen".

Så att urskilja vad som är vårt "sanna jag", vår kärna, och vad som är föreställningar, lägre känsloreaktioner, negativa mönster osv, är en lång process som allt fler människor inser är viktigt för deras utveckling. Inte för att älta detta, utan för att frigöra sig från det.

Att urskilja är därför att frigöra sin egen medvetenhet.

Steget därefter är också att medvetet välja bort (sålla bort) och förändra de tankar, känslor och handlingsmönster som påverkar oss själva och också ofta andra i vår omgivning på negativa sätt.
Det betyder inte att vi ska trycka undan eller förneka dessa känslor och mönster, t ex genom att "låtsas vara bättre än vi är".

Man kan alltså säga att "Älska sig själv" handlar om att omvandla det lägre vi bär på inom oss för att nå kontakt med och förverkliga (manifestera) det högre inom oss och därmed i världen.
Detta kan också ses som en del av "det opersonliga tjänandet". Dvs att vi verkar med vår högre naturs intentioner och de högre livslagarna för att bistå världen i dess frigörelse från det som hindrar människan att utvecklas.

Jag tror många artister, offentliga personer, men förstås överlag mänskligheten vad gäller mer självständigt tänkande individer, kan vinna enormt på att inse och tillämpa denna enkla träning. Både för sin egen skull, att kunna upprätthålla sin egen genuina jag-utveckling, trots sina uppdrag som "tjänande kollektiv speldosa". Men också för det kollektivas egen skull, att bidra till dess förnyelse och omvandling.

Att både frigöra sig från sina egna felaktiga föreställningar och därmed de reaktionskedjor som tillhör dessa. Och att samtidigt tillämpa denna frigörelse mer konkret, genom sin konst, musik, politik, sitt budskap, vad det nu är.
Att nå det gemensamma som samtidigt är det individuellt riktiga. Och därmed kunna ge lättare, kanske helare, sundare, enklare av det man nu vill ge.


© CMM, Nya Tiden, juni 2009.

Att lämna och omvandla det lägre kollektiva

I det senaste inlägget här nedan så skriver jag om hur Michael Jacksons öde och hans lika plötsligt som dramatiska övergång väcker berördhet, också i sammahang av hur det mänskliga kollektiva påverkar. Läs gärna den artikeln först.

När det gäller det kollektiva är ju detta också något som var och en kan uppleva, om än i mindre eller mer okänd skala, i våra egna utvecklingsprocesser. Det verkar som vi alla på vår "själsliga resa", när denna har påbörjats mer tydligt och stadigt, också får konfronteras mer medvetet med och möta olika nivåer av det kollektivas lagringar. Och hur detta kan ske både i nutid, men också ur det förflutna, som ändå fortsätter påverka i vissa lägen och därför också förstås räknas till "nu-läge".

Därför är det så viktigt att uppmärksamma och försöka genomskåda hur det kollektiva fungerar, ofta stora tankeformer uppbyggda genom illusioner och glamourer i både tid och rum, som präglar människan. Det kan vara mycket positivt också, t ex tankeformer kring sanning, insikter, möjligheter, kunskap, lagrade i människans världar (högre emotionalt och högre mentalt). Men det kan också vara svårt neddragande, allt det som påverkar från lägre nivåer av mänsklighetens erfarenheter.

Det gäller hur vi genom vårt eget mer klara medvetande kan bidra till att omvandla o förnya det kollektiva och därmed också frigöra oss från det.

Vi är alla en del av helheten, på alla nivåer. Men vi behöver också välja vad som ska vara vår utgångspunkt, vår mest fria, möjliga punkt av medvetenhet.

Det stora gemensamma tjänandet är allas våra ansträngningar och vårt fokus på det högres förverkligande, inom oss själva, på jorden, i mänskligheten. Vi hyllar det och vi befäster det, i glädje och med visdom.

Det blir också vår respekt och vår gåva vidare till alla de som gett av sina liv, hur de nu än gjort det.
Hur mycket eller litet de än kunde uppnå, hur mycket de än kanske misslyckades, att verka för enheten.
Och till dem som har förverkligat den enheten, det vi strävar efter, och som vi hedrar i deras ansträngningar att bistå mänskligheten i dess uppvaknande.


@ CMM, Nya Tiden juni 2009.

Artistens "offerdöd" för det kollektivas emotionella välbestånd; en hyllning till Michael Jacksons goda verk

Michael Jackson gjorde ett stort jobb, det är min tanke, nu när han gått vidare väldigt plötsligt. Inte bara som musiker och artist, där han förstås är i särklass. Utan kanske ännu mer som en spridare av enhet och mänsklighet. I många av sina musikaliska verk tycks han få gestalta och framvisa en synnerligen stark närvaro, ibland också som en opersonlig kärlek.

Det är inget jag direkt tänkt på de senaste åren, då han varit ganska dold musikaliskt, förutom sina många problem, som då och då figurerat och som jag inte direkt följt heller. Oavsett om de nu varit sanna eller om de överdrivits av media och folks hunger efter skandaler och misär, så verkar hans problem ha ökat med åren.

Men som jag skrev i ett inlägg i början av bloggen (se innehåll/etiketter: "Michael Jackson"), har han gjort en rad väldigt speciella låtar och också spektakulära scenframträdanden. Jag lyssnar överlag väldigt sällan på musik, men Michael Jackson var en av dem som kom att vara med mycket i vår vardag i början av 90-talet, inte minst genom våra barn när de var små.
Vissa låtar bär en sån enorm medkänsla, närvaro och kraft, vilket i sig skapade ett gränsöverskridande. Trots min ganska oerfarna vy över popartisters framträdanden (men jag har nog hört, men även sett en del), så står detta ut som något extra-ordinärt.
Också den typ av androgyna strävan som Michael Jackson gav uttryck för, verkade återspegla en större längtan, som också kanske var kollektiv för hans nivå. Där fanns också en sorts "andlig" skönhet, näranog venusliknande och rymdinspirerad (kläderna och rymdassociationerna under en viss fas), innan de groteska operationerna blev för många.

Att detta sedan med tiden slog över i en uppförstorad, osund självbild där "The king of pop" under senare år hyllade sig själv genom jättestatyer och en förfelad typ av näranog Kristus-komplex, var beklagligt, men kanske inte så konstigt. En sådan makalös framgång han nådde och så tidigt i livet, måste kanske endera slå över i missbruk eller få en ny balans. Dessa överspel, som ju många mer kända artister drabbas av, kan nog också förklaras rent fysiskt av hans missbruk av nervlugnande medel och smärtstillande, vad det nu var.

Man kan om inte annat hylla honom som en brobyggare i vår tid i det kollektiva. Kanske framförallt mellan svarta och vita, men överlag som någon som ville stå upp för de svaga, de utsatta, de fattiga, och detta med mycket kraft.
Jag tänker speciellt på den senare videon Earth Song med sitt desperata budskap om en jord och en mänsklighet i total nöd, det skri detta föder fram. Men också den mer lugna, hoppfulla Heal the World, den starka Black and White, den vackra You are not alone, Billie Jean och många, många andra, alla är klassiker.

Att Michael Jackson skulle gå vidare såhär utan några större sjukdomstecken innan, verkar ha tagit världen med storm. Att det också påminner om, som en märklig "saga" av upprepning, om den tidigare världslegenden och banbrytaren Elivs Presley, är nästan aningen bizarrt.
Att han drev sig själv till en sorts "offerdöd" är också något som kan vara värt att notera. Denna väg är känd från många fall, inte bara inom popvärlden, men kanske har det blivit extra tydligt där. Det är naturligtvis historien om det mänskliga egot som inte kan bemästra sin egen storhet, utan till sist drivs till sitt fall, utmattad och söndersliten av alla de förväntningar, krav och psykisk press som skapats genom all yttre framgång.

Men det finns fler aspekter, inte lika kända eller uppmärksammade. Många av dessa kända och omåttligt populära, ibland ikoniserade, människor, har en sådant liv (en sådan inkarnation denna gång) att de får tjäna och verka på detta sätt. Det tycks nämligen vara ett sätt att få ge till och samtidigt också bära mänskligheten på det kollektiva, ofta omedvetna planet. Detta gäller både de som hyllar idolen, men också de som vill bryta ner honom eller henne (avund, olika hatformer som projiceras).

Som jag råkade höra ett inslag på TV nyligen om Ingemar Johansson, den svenske tungviktsmästaren i boxning som fortfarande förtrollar massor av människor tydligen. Där talade en äldre man om denna sportprestation som något som "lyfte en hel generation", som fick de som var unga då att tro på sig själva, att det "var möjligt" att "bli någon", att lyckas med det man ville osv.
Jag är inte sportintresserad alls, utom någon fotbollsmatch då och då, och absolut ingen boxarfantast. Men det här lät väldigt positivt och jag tror jag förstår den tankegången. Människor överlag behöver "idoler" eller förebilder. På mer breda kollektiva nivåer handlar det om sport, musik, allmänt kändisskap, men också inom stora trosformer och religionen. Sedan i mer så kallade "kulturella sammanhang" kanske författare och konstnärer, kanske någon politiker, vetenskapsman eller person som gjort något större för mänskligheten, en filantrop, en god ledare.
Därefter kommer andra typer av förebilder, på högre nivåer av utvecklingen.


Dessa "hjältar", förmodligen oftast helt omedvetna om denna sin roll som kanaler för mänsklighetens lägre sidor, kan i vissa fall jämföras med "offer" som det kollektiva behöver men också tydligen kräver i vår tid av identifikation.
Man måste nämligen inse, att även om många av dessa människor tycks "misslyckas" med sina privata liv, så kan det vara så, i alla fall i vissa fall, att de offrar mycket för något högre som de inte känner till.
De kanske verkar med högre energier än vad vi vet. De får i alla fall i mångt och mycket ta hand om lägre uttryck som läggs på dem, det är helt säkert. Och de uttrycken är också krafter som kan förtära.
Detta kanske leder till deras missbruk, kanske olika sexuella eller relationsmässiga problem eller störningar, där deras egna men också det kollektivas destruktiva uttryck når en kanal - !


© CMM, Nya Tiden juni 2009.

Ordets skapande kraft - kontakten med "begynnelsen" och dess tidlösa gemenskap

I ett inlägg nyligen tog jag upp en del perspektiv kring "tankens skapande kraft". Dels vad gäller ekonomi och världsläget, dels vad gäller mer bakomliggande livsprinciper, hur vårt mentala sinne kan skapa, men också missförstå och missbruka detta skapande.

Vårt mentala sinne är en gåva, som också kan vara tveeggat. Vi behöver lära oss använda det, framförallt i dess högre former (själsinkoppling), snarare än gå vilse i dess mer separerande, konfliktskapande uttryck.
Dessa två hänger förstås väldigt tätt samman, även om de förs fram i mycket olika sammanhang, t ex inom den traditionella ekonomiska världen eller i den nytänkande existentiella världen.

För någon vecka sedan hade jag ett (som så ofta) fint utbyte med min fru. Vi talade om "ordet". Det ledde mig till en räcka sammanlänkade perspektiv som klickade in som en glittrande tråd av små briljanter i solskenet där vi satt och åt vår frukost.
Det började med att jag berättade om en kurs jag höll nyligen i en annan stad med en grupp.
Vi hade (som alltid) en runda av reflektioner där alla fick dela med sig av sina upplevelser efter en meditation och energiinkoppling vi precis hade gjort. En person (som varit med länge och nu var med främst som "assistent" och arrangör, tillsammans med en ytterligare person) sade på slutet att hon upplevde det underbara i hur den högre energin förde människor samman så fort. Att hon kunde verkligen se eller uppleva den här enheten som skapades.
Detta kände flera igen sig i, inte minst jag. Detta är verkligen något speciellt med detta energiarbete. Det har inte med det personliga att göra, utan sker genom den högre inkopplingen.
Samtidigt reflekterade hon över "svårigheten med ord", dvs hur alla använder olika ord, och som hon upplevde det att det "svårt" att riktigt hitta de ord som förenar alla.

Detta är förstås helt naturligt och sant på sitt sätt. Den tankeform jag samtidigt såg väldigt spontant, var att det fanns en önskan eller längtan efter "gemenskap" i dessa ord. Kanske var det så att denna längtan efter ökad förståelse och för sina egna uttryck riktades till gruppen istället för till sig själv. Det är en intressant fråga på ett allmänt sätt.
Detta var också ett intressant inlägg i förståelsen för grupputveckling. Det talade om kopplingen mellan ordet-innebörden och dess skapande verkan och hur detta skapar eller påverkar gemenskap.

Vi söker ofta gemenskap eller förening genom ordet. Vi talar, utbyter tankar, känslor, förklaringar, bilder. Vi söker oftast "kontakt", kallar jag det för. Kontakt med mottagaren, men också kontakt med oss själva. För många talar ju egentligen "med sig själva", även när de talar med andra. Dvs många talar med sina egna tankeformer, som de bollar över till andra i försöket att skapa kontakt eller förklara något.
Problemet är att många är så fast dels i sina egna tankeformer, dels i sina egna oförlösta känslomönster (behov som inte blivit tydliga eller förståtts), att de inte kan förmedla det de verkligen vill. Därav att vi förmedlar ofta det vi inte vill, dvs det "bakvända". Vi vill gärna få (eller har "krav" på) det vi önskar eller behöver ändå. Därav många missförstånd och egentligen en grund till "dålig kommunikation".

Som min fru sade i detta sammanhang, att när barn, med hjälp av vuxna som ställer frågor och är intresserade och öppna för barnets verklighet, kan skapa sig ett eget språk för sina känslor och upplevelser, blir de ofta tryggare i sig själva. Detta minskar stressnivån markant (hos vuxna också) och gör att barnet/människan blir mer tydlig för sig själv.
Detta är en näranog självklarhet för dem som arbetar med terapi och mänsklig utveckling på olika sätt. Överlag inom många terapiformer där man använder samtalet på ett både lyssnande och samtalande sätt, blir detta mycket viktigt. Ett exempel bland många är den så kallade "narrativa" terapiformen, där man använder sig av historier och människans berättande som en del av terapin, att kunna skapa en ny historia, en ny vändning, har detta en speciell betydelse.

Men det är kanske inte så ofta varken terapeuter eller människor överlag inser den andliga betydelsen i detta. Detta innebär nämligen, som jag insåg idag ett djupare perspektiv av, att själsmedvetandet, vårt "större jag", också kan ta mer plats inom oss.
"Ordet", också i form av förståelse, uttryck, förankring, jagets kraft i människan, är ett skapande instrument och en direkt länk eller uttryck för den själsliga enheten i allt liv. Inte bara på vår planet, inte bara mellan och i människor, utan i alla livsformer.

"Ordet" står i ett djupare andligt perspektiv för den så kallade "andra aspekten", medvetandeaspekten. Av de tre verklighetsaspekterna - rörelse (energi), medvetande, materia - skapas medvetande genom de två andra. Alla dessa aspekter samverkar och skapar egentligen varandra i sitt utbyte.

Den andra aspekten, dess specifika samlade uttryck, i vår värld och i ännu mer direkt form i högre världar, skapar Kärlek-Visdom-uttrycket. Denna livsenergi, kärlek-visdom, är lika med "enhet" egentligen, varandet av "det enda". Som samtidigt har sin egen högre materia och dess medvetenhet. Det är denna energi som egentligen används genomgående i sin ursprungskälla när vi brukar ordet.
"Ordet" här avser dels vårt uttryck, men snarast "vårt inres mening". Det är denna som är "skapande". Dels i bemärkelsen "attraherande", dels i meningen "sammansmältande", att göra "enhetlig". Vi attraherar (skapar) vårt eget öde genom hur vi tänker, agerar, egentligen hur vi använder vår inre mening.
Vi skapar genom att använda "ordet" enligt det högres tillämpning, genom livets och själens lagar, genom vår egen inkoppling och omvandling.

På ett ställe säger den Tibetanske mästaren DK (som en del av vår jords högre gruppstyrda "råd"), att varje ord använder den direkta kopplingen till Sollogos och dess skapande energi i en eller annan mån.
Det innebär att varje ord bär på sin frekvens, och oavsett sitt personliga motiv alltid har sin koppling till denna mycket höga livsenergi. Därav vårt ansvar för vad vi uttalar, menar denna tidlösa kunskap.
Inte bara i symbolisk språklig eller mänsklig mening, utan i allra högsta grad livsskapande mening. Att vi faktiskt är en del av "universum", av vårt eget Sollogos, av vårt eget Planetlogos, och detta genom vår egen själ, vår odödliga ljuskropp och dess högre medvetenhet och energi.

"I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Detta var i begynnelsen hos Gud. Genom detta har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till." Så börjar Johannesevangeliet.

Vi kan alltså säga att vi genom "ordet", inte bara som språk eller intellektuell användning, deltar i en större gemenskap, även om vi inte inser det. Vi utgår oftast från det isolerade intellektets uttryck, som använder de lägre mentala nivåerna.
Det är dessa som bildar bakgrunden till missförstånd, splittring, att inte kunna mötas. Detta helt enkelt därför dessa regioner av människans medvetande, både individuellt och kollektivt, tror sig vara "fulländat" i sig. därav skapandet av isolering istället för gemenskap, enhet.

Detta är ett av den självförhärligade personlighetens stora stup, men också en allmängiltig utvecklingsperiod för alla människor under en mycket lång tid. Då är tankarnas formande fortfarande genom det emotionalas styrning, även om personen inte ser eller märker det själv direkt. Detta är en av grunderna för "glamour", människans egenskapade "dimma" av felriktad självupptagenhet, sammanvuxen med hennes egna tankeformers illusioner. Hon uppfattar inte sig själv eller världen så som den verkligen är.

Det krävs ett nytt, större steg av uppväckande själskontakt där det emotionala integreras i en större helhetskontakt, där personligheten frigörs och jaget får ökad styrning i sin högre livskontakt. Då frigör sig det mentala från det emotionala, vänds mot det högre själsliga (kausala, det ursprungliga) och ökar därmed detta inflytande successivt. Detta markerar också en helt ny förståelse för och användning av "ordet" i människans värld.


© CMM Nya tiden, juni 09

Midsommar - den ljusfyllda formens glädje

Glad midsommar till er alla!

Det är en härlig tid på året. Ljusets högtid på ett sätt med sommarsolståndet snart (den 21 juni).
Allt blommar och grönskan står tät. Det nordiska ljuset som är så speciellt, utdraget (som "förlängd tid"), ibland nästan högtidligt, kanske också "ödesmättat" vid den här tiden.

Vi går från mörker till ljus. Ljuset fyller formerna mer och mer. Allt slår ut i sin prakt.
Den "mogna" känslan i naturen som redan börjar komma efter syrenernas sista farväl. Förgängligheten som finns där samtidigt. Formerna så levande i stunden, och sedan lämnas. Det inre livet som bara fortsätter, i det osynliga.

Nu har det samtidigt regnat mycket, nästan så vi undrade om "syndafallet" är här? Hallå, var är "arken"?
Men så kommer solen. Allt blir med ens annorlunda.

Syndafall ja...sådana har vi genomgått flera stycken i vår långa mänskliga historia. Och nu kanske det snarare är tvärtom, uppståndelse från syndafallet.
Dvs mänskligheten kommer att återinta sin "rättmätiga" plats i sin högre kontant med livet, med själen, med enheten igen...

Detta firar vi idag, i alla fall. Även om molnen drar ihop sig ett tag nu igen och mycket omvandling återstår för oss alla på olika nivåer, så går det verkligen framåt, det är helt klart.

Vi firar det också genom den energi som är här nu, som är enorm. Den är nog en del av Kräftans zodiakperiod, som vi nu går in i. den kopplas också till Tvillingarnas period som vi lämnar med sin luftiga Kristus-energi som varit så god men också bitvis mycket stark och förnyande!

Kräftan som i sin andliga aspekt står just för att "ta form", att låta ljuset fylla ut formen. Att verka med ljuset i formen. Dels formens eget inneboende ljus (den eteriska substansen) som kan väckas och stråla alltmer. Dels det högre ljuset, "själen", allt det högre ljus som vi bär på i våra högre former, men också i vår högre kanal till högre världar - att låta det "stiga ner på jorden". Låta det ta form, använda det.
Rörelsen som fortsätter ge näring, men också befriar.

Vi firar också genom att sända vidare den glädje, välsignelse och kärleksström vi kan uppleva i allt det lila, som samtidigt är så stort.

Nu bakas en sockerkaka. Sedan ska vi jobba vidare med några saker, midsommar eller inte.


© CMM Nya Tiden, juni 2009

Tanken som skapar - också i en större enhet med livets lagar

Många inom nytänkande av olika slag känner till devisen "tanken är skapande". Dvs genom det vi tänker påverkar vi också vår egen situation, vår framtid och vår inriktning i våra liv.
Detta är också något som nya rön inom fysiken tangerar, men från ett annat perspektiv.

Detta är också något gemene man börjat ta till sig i allt större utsträckning, även inom den nyare psykologin. Man fokuserar alltmer på det som skapar och förstärker välmående, hälsa, glädje, livskvalitet osv.
Detta även hur våra egna tankar kan påverka vår omgivning, att vi har ansvar för hur vi kan stötta andra och överlag livet, genom att inte miljöförstöra med destruktiva tankar.

Det här är mycket bra. Samtidigt florerar ofta en aning missledande perspektiv kring detta inom "personlig utveckling" och även inom delar av "andlig utveckling". Vissa sprider budskapet att vi människor kan skapa i princip vad som helst bara genom att tänka det i stunden. Att det kan ske liksom genom att vi "unnar oss det".
Det är inget fel med det i sig och jag tycker förstås att alla ska känna att detta är möjligt att påverka sitt eget liv, det är jätteviktigt! Och att vi kan skapa allt bättre förutsättningar för utveckling på olika sätt.
Men denna framgång blir dock ofta i första hand tolkad i materiella termer, klichéartad och ganska kortsiktig. Den baseras ofta på samhällets sociala värderingar och stereotyper vad gäller ett "lyckat liv".

Detta verkar vara en form av "övertro". Man glömmer eller känner inte till att det finns djupare påverkan som människan är en del av. Denna helhet styrs genom livslagar eller andliga lagar. Det handlar inte om morallag, utan om allomfattande livsprinciper som alltid är verksamma, oavsett om vi tror på dem eller inte.
Människan skapar sitt eget öde. I detta ingår också att vi redan har skapat en rad förutsättningar genom otaliga tidigare handlingar och tankar. Dessa får vi också ta hand om, möta konsekvenser av i vårt pågående agerande.

Naturligtvis är vi glada om vi får pengar eller andra möjligheter som öppnar upp nya dörrar för oss i vårt liv. Framförallt tror jag att vi gläds på djupet av vårt inre när vi skapar genuina förutsättningar för vårt skapande. När vi kan ta plats med det vi verkligen vill ge på ett vist och kreativt sätt, som också andra får glädje av.
Visst, alla är "värda" pengar och framgång i sig. Men när detta sker, även genom vårt eget hårda arbete, brukar det bottna i så kallad "god skörd".

Att få eller vinna pengar i sig är också en stor ansvarsplikt, enligt den tidlösa visomens undervisning.
Jag tror på den skapande kraften inom oss och att vi har stora möjlighet att påverka. Men då tänker jag framförallt att vi har möjlighet att påverka vår egen person, vårt växande och vår större riktning i våra liv. Också hur vi kan bidra till vår värld genom vårt tänkande.
Vi kan höja vår egen energi, som jag kallar det. Ett begrepp som jag fått lära mig rent praktiskt genom spontan, intuitiv högre inkoppling sedan 80-talet, visar hur man kan verka med detta. Där ingår tankens kraft, men mer som en del av ett större förlopp. Man behöver inte fokusera på själva tänkandet i sig, utan snarare på den större inkopplingen, vad som står bakom tanken.
Sedan gäller det förstås också att omsätta detta i vardagen och praktisera om igen. Det händer inte bara en gång och så är det klart. Det är en ständig träning till man når en högre permanent nivå. Och därefter kommer nya nivåer som ska bemästras.

Vi kan använda vår tanke för att styra och höja våra känslors förståelse och nivå. Vi kan lära oss att "tänka större" och "tänka högre". Detta innebär att vi stannar inte vid känslotänkande, utan fortsätter driva vår egen tanke uppåt, framåt. På så sätt inser vi att tanke är vilja till stor del. Tankens grundläggande drivkraft kommer från viljans energi. Inte den personliga viljan egentligen, utan den opersonliga, mer allomfattande.

Vi kan koppla in oss till högre själsliga nivåer inom oss, ta in mer ljus, glädje, visdom, sanning. På så sätt undviker vi dras ner i negativa, skumma gränder av förflutna missförstånd som en del av oss kan tro att vi "måste" upprepa. Detta brukar vi kalla negativa mönster. Som också kan ses som förstelnade tankeformer som behöver frigöras.
Genom vårt växande lämnar vi också dessa nivåer mer totalt på sikt. De omvandlas allteftersom vi integrerar vår högre energi med vårt vardagliga jag. Vårt vardagsjag blir något helt nytt.

Det är detta som är en stor skillnad i förhållande till mer "snabba" eller ytliga former av självutveckling, att här blir det högre inkopplat plus att det lägre också får möjlighet att omvandlas.
Medvetenheten expanderar åt båda riktningarna, inte bara som en materiell "bonus", utan snarast som en existentiell process av pånyttfödelse och därmed ökat liv!

Ett annat, allmänt känt perspektiv, är att allt vi får i livet är egentligen en gåva av livet. Man kan också se det som ett slags "lån". Vi får olika tillgångar, materiella eller imateriella, snarast psykiska eller mänskliga, för att se hur vi kan bruka dem. Egentligen för något större som också gynnar andra.
En god framgångsrik företagsledare t ex som skapar en stor förmögenhet genom affärer, vinner på att skapa mervärde för andra också. Genom att sprida sina vinster till samhällets växande och sin personals utveckling och välmåga, berikar han/hon också ett större livsperspektiv, inte minst hos sig själv.

Ett annat perspektiv är att det tycks alltid vara vårt motiv som styr. Ju mer vårt motiv samstäms med de större livslagarna, desto mer verkar vi i en ökad gemensam ton.

I vår tid de senaste två-tre decennierna har vi sett hur girigheten brett ut sig alltmer skrupelfritt. Den har försökt ta stora andelar av det mänskliga medvetandet på ett allmänt plan. Så mycket att den genomsyrat ett slags tänkande inom bank- och finansvärlden som påverkat en hel världsekonomi. Detta har vi sett många krisartade effekter av senaste året.
Att dessa stora prövningar och förändringar inte bara uppkommit genom denna typ av mänskliga egoism är tydligt och egentligen självklart. Det är stora förändringar i farten på vår planet. Och för att det nya ska kunna ta plats, verkar det krävas att det gamla också rivs ner.

Bakom detta skede står andra mänskliga inflytanden på mer bakomliggande, mer existentiella plan. Och bakom dem, på än högre nivåer, står själsliga och andliga syften, som bara väntar på att människan ska bli mer mottaglig och redo för ett nytt medvetandesteg framförallt.


© CMM Nya tiden, juni 2009.

Terapi i TV-soffan, del 1: Humor ett redskap för perspektiv

Detta inlägg är en uppdaterad text från Herkules nyhetsbrev dec 2008, som här återkommer i i två delar.

Andra delen följer här nedan.

Varför detta tas upp här, är för att nyligen såg jag som hastigast att det program som tas upp här (i del 2), har nu börjat sändas i svensk tv.
Det dröjde alltså inte länge förrän man tydligen köpte in rättigheterna till det som blivit en stor publik framgång i USA, men som först lanserades i Israel, "Be 'Tipul".
Detta går ut på att sända terapi-sessioner i tv. I USA gjorde man dock om dessa med skådisar som spelar sessionerna. De svenska avsnitten är alltså de som sänts i USA.

Terapi har också blivit ett alltmer tacksamt inslag i komedier, något som inte alls bara är till för att driva med ämnet, tror jag. Utan för att det speglar den tyngd och aktualitet som finns där. Många människor möter sig själva mer och mer.Dt ligger också i tiden för att det, kanske omedvetet hos manusförfattarna (?), fungerar som en väldigt intressant plattform för att utforska människans "komiska" psyke. Detta återkommer jag till här nedan också.

" Kulturmagasinet Kobra (avsnitt 8/08), som ibland är riktigt bra, inte minst genom sin lite mer fartiga lay-out och framtoning, hade nyligen ett programtema kring ”ingen har betytt så mycket för kulturen som Freud”. Det är förstås ett mycket tveksamt påstående, men ändå väldigt intressant formulerat, något jag ska försöka återkomma till i något kommande nyhetsbrev på ett eller annat sätt.

I första hand måste vi se det med perspektivet kring vad som avses med ”kultur”, en stor fråga. Kultur i dessa sammanhang handlar förstås så gott som enbart om de konstnärliga uttrycken men där också mediaformen med film, tv osv, får en allt större socialt präglande roll.

Här får jag anledning att återanknyta till föregående texter i detta nyhetsbrev, där alltså det är civilisationsstadiet som präglar vad som anses som kultur i samhället. Detta är väldigt viktigt att försöka urskilja.
Det är därför inte konstigt att många som befinner sig på ett mer genuint kultur- eller högre livsstadium, som alltså passerat detta stadium, har svårt att känna igen sig i dessa typer av "kulturbilder".

Det hindrar förstås inte att man kan uppskatta, glädjas med och njuta av många inslag i denna brokiga flora. För min del är humorn en god ingrediens i detta sammanhang, varför komedier blivit en god följeslagare under många år nu.
Samtidigt är det uppenbart att det mesta av den världsbild och livsinställning som presenteras genom den rådande kulturen är på ett lägre stadium. Väldigt lite program och film görs för att verkligen försöka skapa djupare visdom eller bejaka människans genuint goda eller andliga sidor. Det verkar ändå komma så sakteliga.

Att inslag av terapi som underhållning, men också i viss mån i en läroinriktad form, ökar har nog många som ser på film och tv uppmärksammat.
Det finns vissa serier som tar upp fall direkt på scenen, t ex dr Phil, som startade hos Oprah och nu har en egen show. Det kan lätt bli väldigt ”quick-fix” och ytligt, men kanske ändå kan ge människor en viss inkörsport till eget reflekterande och lite mer ordning i sina liv.

I många serier och filmer söker olika karaktärer upp terapeuten. T ex i den mycket roliga komedin Analyze that där
maffiabossen (underbart spelad av Robert de Niro) börjar gå i terapi hos en psykiatriker (spelad av en av mina favoritkomiker Billy Crystal). Eller serien Sopranos, som jag såg några få avsnitt av, där också maffiachefen på ett mer seriöst sätt söker stöd hos en terapeut.
I komediserien 2 1/2 men går den oförtröttlige kvinnojägaren Charlie hos en ganska rå, härligt överdriven men också klarsynt kvinnlig terapeut.


Man får förstås inte glömma den fabulösa, omåttligt populära serien Frasier, som direkt använder sig av traditionella psykoterapeutroller genom de ofta nervösa, överspända två bröderna som med sina underbara manér spelar ut olika dråpliga livssituationer med mycket värme och mänsklig insikt i vardagen.

I vissa filmer är det terapeutiska temat gestaltad på ett mer uttalat, genuint sätt, t ex den gripande Will hunting med den alltid närvarande Robin Williams och Matt Damon, som gör den unge begåvade mannen med en speciell matematisk begåvning som han inte vill använda sig av i sin protest mot föräldrar och en inre smärtsam saknad. Han ger sig dock med hjälp en okonventionell psykolog och en stridbar matematikprofessor (spelad mkt bra av Stellan Skarsgård) av på en inre resa mot utveckling.
Eller den sinnrika Don Juan de Marco med Marlon Brando som den coola, men livströtta psykiatrikern som får ny livslust genom sitt fall som han ska försöka hjälpa på 10 dagar, spelad av den härligt intensive Jonny Depp.
Osv osv – listan kan göras lång. "


© CMM, Nya Tiden juni 2009

Terapi i TV-soffan, del 2: Israels befolkning ökar sin försonings- och utvecklingsvilja?

Del 2 (läs gärna del 1 först)
(Detta är i mycket nyskrivet, men också hämtat från Herkules Nyh-brev dec 08)



Nu finns ett annat slags program där tittarna får följa med in i terapirummet i HBOs tv-serie "In treatment". Det är en serie med skådespelare som agerar klienter och terapeut. Det har nu också kommit till Sverige. Verkar gå kl 19.00 på 1:an i tät följd.
Denna idé kommer från ett israeliskt program, Be 'Tipul, där man haft inblick i och filmat riktiga sessioner tydligen, om jag förstod det rätt.
I programmet Kobra (avsnitt 8/08) visades genom olika intervjuer hur den israeliska inställningen börjar förändras hos folk. Hur man långsamt kan titta på sina känslor, inte bara följa en mer dogmatisk tro på ett lands överhet. Och hur man ska handskas med problematiken i ett sådant land som Israel, med en sådan historia, t ex förhärligande av krig, tog den israeliske psykoterapeuten bakom programmet upp. Mycket händer i Israel som vi tyvärr inte får så mycket inblick i i övriga världen.

Jag har nu själv sett några av dessa program (juni 09), och en intressant iakttagelse är att även om de är amerikanska, så har de som en annan atmosfär med sig, en annan påverkan. Detta är nog den israeliska, antar jag. Den är tyngre, mer allvarsam i sin existentiella inriktning, samtidigt också väldigt dramatisk och oförlöst på något sätt. Samtidigt är närvaron väldigt intensiv, mycket skicklig regi och skådespeleri.
Och ändå... det är något överdrivet i dessa sessioner som jag inte riktigt kommer ifrån. Det speglar något, funderar jag.
Dels kan det vara denna typ av psykoterapi som förs fram här. Den kan kännas i vissa fall levande och humanistiskt, men också tungrodd, överdrivet lidande och gammeldags fasthållen.
Ett annat perspektiv (kanske i kombination med detta förra) kan vara inslag från Israels stora problematik med främst dess politik, men också hur dess folk tycks ha fastnat i detta slags gamla lidande...? Det är förstås samtidigt något högst mänskligt, men som denna folkgrupp (som tydligen ändå tillhör den arabiska folkgrenen i ett större perspektiv) kanske också fått stå för, men också som de "tagit på sig" denna roll, med olika konsekvenser.

Frågan är om denna historiebild är verkligt sann, dvs om israeler/judar är "mer utsatta" eller "mer utvalda" än andra folktyper? De flesta folk har genomgått stora lidanden. Många folkgrupper i modern tid har utsatts för enorma förföljelser och massmord.
Jag tror överlag att israeler eller människor med en judisk bakgrund i många fall får lida av denna uppdrivna polarisering. Och i många fall önskar befria sig från den. Och istället Ingå i det enhetligt mänskliga bara. Men vissa intressen tycks också rida på denna bild av "utsatthet" och vilja fortsätta utnyttja den i ett politiskt maktspel.


Hur det ska gå för staten Israel och överlag mellanöstern är fortfarande ett stort frågetecken, eftersom landets politik kvarstår som ett hot mot ständigt nya fredsförsök i regionen. Den omdebatterade muren som ännu mer åtskiljer och splittrar är en av dessa handlingar, förutom de ständiga humanitära kränkningarna, t ex tvångsövertagande av bostäder och mark, avstängning av all el, ständiga razzior, våld mot oskyldiga osv. Obama tog också upp detta nyligen på sitt besök i Egypten.
Naturligtvis behöver också våldet från raketbeskjutning upphöra från extrema (eller förmodligen snarast desperata) arabiska inflytanden. Men dessa tycks helt ha upphört nu, och även innan var deras militära effekt marginell.

Ett perspektiv kring detta kan bottna i hur denna politik tycks härstamma från den gamla myten kring denna folkstams utvaldhet av ”gud” och dess ”överhet” i förhållande till andra.
Kristendomen och därmed den västerländska civilisationen har i stora mått anammat den äldre judiska mytologin som den uttrycks i gamla testamentet, vilket länge skapat problem på olika nivåer. Dels för att den kristna läran, liksom alla religioner, egentligen borde vila på Kristus genuina ursprungliga budskap om enhet, frid och tolerans för alla människor oavsett ras eller tro. Dels för att den ”hämndlystna guden” som beskrivs där inte verkar vara en gud alls?
”Gud” (oavsett vilken nivå som avses av det gudomliga) kan endast älska allt liv, eftersom detta högre väsen är en aktiv del av sin egen skapelse och det gemensamma livet genomströmmar alla livsformer. Många av dessa tankebanor och symboler hämtades vid tiden för den babyloniska fångenskapen. Vissa symboler är uråldriga och belyser mänsklighetens äldre dolda historia, t ex om ”paradiset” och ”syndafallet”. Men de har tydligen förvrängts och omtolkats till ett annat sammanhang.

Olika slags förtryck av den mänskliga själen kan endast förlösas genom en ökad ny kunskap. Det är den kunskapen vi får till skänks genom dels vår egen inre kontakt av ljus och kärlek (allt livs själsliga gemenskap). Dels genom den högre livsvisdomen (tidlösa kunskapen) som kan ge direkt upplysande perspektiv.
Det är fortfarande centralt för hela mänskligheten att lösa frågan om fred i mellanöstern. Detta sägs enligt esoteriken vara en nyckelfråga för att ”Kristus återkomst” ska kunna manifesteras och därmed att den nya tidsåldern kan manifesteras allt snabbare och mer öppet.

Den amerikanska politiken under Bush-adminstrationen visade sig inte vara någon ”lösning”, vare sig för mellanöstern eller för Israel i sig. Frågan är om det ens var avsikten, vilket är tveksamt med tanke på de uppenbara ekonomiska intressen som uppdagats varit del av USAs syften. Och nu får vi se hur det går för Obamas alltmer tydliga försök att skapa förändring och tryck på Israel.
Att kalla detta, som Bush och hans administration gjort otaliga gånger, för ett ”heligt krig” eller att man ”skyddar freden”, verkar som hämtat från de gamla korsriddarnas budskap. Denna koppling sägs också ha använts som en aktiv metafor av Bush i dessa sammanhang.

Att världen idag får möta andra slags israeliska skildringar som tar upp andra värden hos detta lands folk, som visar på en gemensam sårbarhet och också en mer ödmjuk önskan om fred och samarbete, är lyckosamt.
Det sägs också pågå väldigt mycket av olika fredsförsök och samarbeten inom Israel och tillsammans med palestinier, men tyvärr får dessa sällan mer belysning.

Kanske är detta en avgörande del av den förlösande utvecklingen, förr eller senare, att behovet av förändring och frid måste komma inifrån folket självt. Israels många problem och dess regim av i många fall långvarigt förtryck kommer inte kunna fortgå utan allt större reaktioner även inifrån Israel.
Och där behovs nog mängder med "terapi" för att läka dessa gamla sår, inte bara i traditionell mening, utan snarast på ett själsligt omvandlande sätt.


© CMM jun 2009

Den stora invokationen - Tvillingarnas fullmåne 7 juni

– En av vår tids stora ”andliga nycklar”
och skapandet av en ny livsordning på vår planet genom Kristusenergin


I samband med fullmånen nu på söndag 7 juni, som brukar kallas för ”Kristus högtid”, är fokus också riktat extra mycket på Den stora invokationen (Invocation Day).
Detta betyder att i Tvillingarnas fullmåne (den period vi befinner oss i nu i zodiaken) tas tillvara de speciella energier som leder fram och attraherar ”Kristusmedvetandet”, dvs vårt själsmedvetande och inkoppling med högre världar.
Dessa energier kommer inte från månen i sig, utan leds genom månen som en "lins".

”Kristus återkomst” är också ett tema som blir starkt aktiverat och upplyst genom dessa energier. ”Kristus” här menas dels alla människors högre gemensamma medvetande (kopplingen till högre världar), dels vår planethierarkis ledare och världsläraren.
”Kristus” är också kristendomens namn på denne representant för det högre. I öst kallas han Maitreya Buddha, den Kommande Buddhan och inom islam Iman Mahdi. I sydamerikas återupplivade indiantraditioner finns kopplingen till Quetzalquatl och det finns flera andra namn inom olika religioner.

Denna text är ett sammandrag av en längre artikel, som finns på sidan Själens Visdom, ett forum för längre artiklar kring ”den tidlösa visdomen”. I den längre artikeln tar jag också upp mer kring vad ”avatarernas återkomst” innebär.
Mer material om denna invokation finns också på: www.goodwilltriangel. org

Den stora invokationen har getts till mänskligheten i vår tid för att påskynda och förstärka utvecklingen på många sätt. Det finns flera intressanta och viktiga aspekter på detta som jag tar upp här nedan.

Detta är främst från mästaren DKs undervisning, men överlag ett grupparbete från Planethierarkins sida, ett led i den nya tidsålderns undervisning och återupprättandet av ”den uråldriga visdomen” på vår planet inom mänskligheten.

Detta är en kunskap som förmedlas med många syften, vilka kan sammanfattas med minst tre innebörder:

1. Inkoppling till den egna själen, men också det kollektiva själsmedvetandet.
2. Att verka för och skapa ökad utveckling inom alla mänskliga områden (”tjänandet”).
3. Aktivera och fullfölja den gudomliga planens effekter av förnyelse och läkande utbyte, som alltmer återupprättas inom mänskligheten. Detta sker också mellan mänskligheten och högre livsnivåer (där ”högre kontakt” i olika former tar form; det rena sinnet/ det högre intuitiva), kärleken-enheten, den högre Viljan).


Den stora invokationen

Från Ljusets punkt i Guds Sinne
låt Ljus strömma in i människornas sinnen.
Låt Ljus stråla ned på jorden.

Från Kärlekens punkt i Guds Hjärta,
låt Kärlek strömma in i människornas hjärtan.
Må Kristus återvända till jorden.

Från det centrum där Guds Vilja är känd,
låt människornas små viljor ledas av ett högre Syfte,
Det Syfte som Mästarna känner och tjänar.

Från det centrum som vi kallar mänskligheten,
låt Kärlekens och Ljusets plan ta form,
och må den försegla dörren till det onda.

Låt Ljus, Kärlek och Kraft
återupprätta Planen på jorden.


Bakgrund
Den stora invokationen ses framförallt som en ”bön” för att på ett allmänt sett skapa fred och harmoni på jorden. Att den är så mycket mer än det, blir tydligt då man studerar mästaren DKs omfattande beskrivningar, som finns utspridda i de böcker som han förmedlade genom Alice A. Bailey under 30 år, från 1919 till 1949.

Denna åkallan finns spridd i vår värld idag som ett sätt att länka sig samman med de krafter i vår värld som läker, skapar fred, och önskar visa fram mänsklighetens för alltid obrytbara förbund med en större helhet. Dessa krafter verkar genom själen, och genom själens högre uttryck.
Med ”själen” menas här ”det kausala”, dvs ”ursprunget”, ”människans sanna hemvist”. Ibland kallas detta mer allmänt för ”det högre jaget”. Själen är Kärlek, men också Skapande intelligens, och i sin högre koppling Gudomlig Vilja.
Denna invokation tillhör ingen speciell grupp eller religion, utan är fri för alla individer, alla grupper och trosriktningar.

Några betydelser
Den stora invokationen är ett instrument för denna respons, för utbytet med högre världar. Det sker inte bara i förhållandet mellan mänskligheten och planetens förmedlande ledning, Hierarkin, utan också i förhållande till det högsta planetära centrat, Shamballa. Men det går också vidare till högre nivåer, vilka därmed kan bidra genom det planetära högre medvetandet. Detta skedde också alltså i slutet av andra världskriget. /…/

Den stora invokationen är ett instrument för en rad olika faktorer och energier. Den är alltså inte ”bara en bön” för fred, utan tydligen mycket mer än så.
Den stora invokationen sägs vara ett redskap för vår förmåga att framskapa denna nya tid. På ett ställe berättar mästaren DK hur den sjunde strålen är den energityp som står bakom manifesterandet av Den stora invokationen. (Esoterisk psykologi 1; AAB, s. 119).
Denna stråle är huvudstrålen för denna utvecklingsperiod, som många vet idag. Det är den samlande energi vi nu alltmer går in i samtidigt med Vattumannens tidsålder, som pågår under cirka 2 500 år. Den verkar samtidigt, som alla strålar gör i vårt solsystem, alltid tillsammans med den andra strålen, kärleks-visdoms-energin, som är den bakomliggande tonen.


@ CMM Nya Tiden, juni 2009.

Det skapande barnet - Hellsing 90 år

Grattis till Lennart Hellsing, barnboksförfattare, färgsprakande ordvändare, magisk barnaberättare, idag 90 år! Och så alert, skapande, liksom tidlös.
Vi minns alla Krakel Spektakel, Här dansar Herr Gurka, Kusin Vitamin och många andra klassiker. Men själv kallar han sig ofta för "poet", det är lite kul.
han står tydligt på de växandes sida, barn, ungdomar, det udda, det konstnärliga, "kärleken till livet": "Det fordras ganska mycket för att kunna överleva nio år i skolan. Jag ville ge dem något de kunde överleva med i det här smala..." (samhället).

Och hans underbara, roliga fru Yvonne Lombard. T ex när hon berättar om när hon skulle presentera sin nyblivne man för sin pappa, som var mer traditionell professor i språk. Och pappan sade; "Förklara det här för mig, Yvonne, Krakel Spektakel, kasta sig i en gardin..."

När vi ser denna dokumentär om Lennarts skapande och liv, så blir det samtidigt också så tydligt hur denna tid är svunnen. Utan sentimentalitet, utan direkt saknad, mer med glädje för allt det som fortsätter verka genom denna barna-kraft, genom dessa former för världen, för alla som växer upp...


Se gärna dokumentären på Play TV 2.
Eller läs mer om Lennart på hans förlag Rabén

Själen vet... och väntar...

Vem vill jag vara? Vem kan jag vara?

Frågan är motsägelsefull, och speglar därför ett perspektiv av detta dilemma vi möter i vår utveckling. Det handlar om viljan kontra begränsningar.

Vi vill vara den vi upplever inifrån vårt sanna jag är vår stora möjlighet. Samtidigt möter vi svårigheter och hinder. Dessa uttryck är rester av vårt förflutnas misstag och missförstånd som återkommer för att bli läkta och integrerade. Möjligheter kontra gamla programmeringars krav och omedvetna "löften". På ett djupare plan om Själens signaler och personlighetens reaktioner.

Vissa kanske kallar detta "personlig utveckling" i första hand. Men faktum är att vår personliga upptäcksfärd och process av växande går hand i hand med den själsliga, även om vi inte ser det till att börja med så tydligt.

Ju mer vi aktivt arbetar med vår person, desto mer medvetna blir vi på sikt om vår inre kärna. Ju mer vi renar våra höljen, ser igenom våra spel, masker och roller, och förnyar oss i en stadigt uppåtgående ström av klarhet, desto mer själslig blir denna "resa".


Själen, vårt "högre jag", vårt odödliga jag, vad vi nu vill kalla det för, är "det tysta vittnet" som ser och vet, förstår och kan skapa förändring. Men - det måste gå genom oss själva.
Detta blev mycket tydligt när vi nyligen jobbade med en av våra SoulWork grupper inför sommaruppehållet.
Vi använde metoden Familjekonstellationer, men med vår eget SoulWork-perspektiv; fokus på mötet med Själen.
Det är väldigt enkelt. En person ställer upp sig själv och en annan person som får vara själen (eller någon annan representant för högre utvecklingsriken). När vi göra denna övning - som också kan vara en direkt frigörande eller upplysande process i stunden - blir det ofta ett liknande rörelsemönster; själen står stilla medan personen rör sig runt om eller mot själen.

Vi hann göra två stycken såna här uppställningar denna omgång, och båda visade något mycket liknande utifrån själens perspektiv. Själen bara väntar. Är fullt närvarande med sin höga energi och sin kärlek, men på ett helt neutralt sätt. Själen lägger sig inte i. Drar inte, pushar inte på. Är inte "missnöjd" eller "nöjd".
Själens enda önskan är att utveckling skapas. Att finnas till för att personligheten kan nå mer enhet med sig själv, som är detsamma som att öka kontakten med själen, livet.
Denna neutralitet är så otroligt vacker, så genuin. Varje gång jag får se detta är det lika nytt, lika äkta.

Likadant tror jag det är i våra pågående liv. Själens närvaro är där, alltid. Ju mer närvarande vi själva är, ju mer vi skalat av våra personlighetsmönster och hinder, desto mer kan vi ta emot och uppleva direkt kontakt med själen.
Själen kan under långa tidsmått vara vänd mot sitt eget, högre plan. Som en stor lärare säger, att "själen är upptagen med att se in i högre världar och själv lära och omfatta". När detta sker och överförs till personligheten (jaget i inkarnation), skapas en väldig spänning och intensitet för personen, ofta på ett tumultartat sätt. Själen hämtar nämligen högre energier, högre impulser som kommer de lägre nivåerna till del. Men det sker ofta omedvetet för personligheten.

När personen/jaget nått en viss nivå i sin mer omfattande utveckling,vänder sig själen alltmer tydligt mot "sitt instrument". Då börjar själen ta sitt på sikt alltmer tydliga "grepp" om personen. Detta grepp sker genom medvetenhet, men också genom energi (högre viljeuttryck).
Själens syfte som den också når genom sin egen meditation och inkoppling till högre världar, blir alltmer en realitet. Personligheten växer in i själen, själen ger gensvar. Detta är både en tid av stor förlösning, men också vånda och kamp. Personligheten reagerar och vill återgå till sin gamla "frihet", det som den är van vid att uppfatta som frihet.
Med tiden lär den sig dock att den enda friheten är att släppa taget, ge efter, ta emot. Detta sker alltmer intelligent och moget. Under långa faser sker det först genom känslornas svall, genom att söka högre och högre personlig lycka. Sedan ett alltmer altruistiskt perspektiv, det gemensamma. Detta tar sig på sikt alltmer integrerade uttryck och blir inte längre något att söka, utan mer att vara, att leva, även för andra. Personen intar sin plats som själ i en större ordning.

Då har själen för länge sedan nått svar på sitt oåterkalleliga "rop", en signal som förstärks alltmer med tiden. Detta efter vändpunkten, som sker flera gånger i liv efter liv, till den blivit permanent i personen. Själen behöver inte vänta, utan är "det levande livet" på jorden, i formen, ändå fri från formen.


© CMM Nya Tiden, maj 2009