Om barn och (den nya tidens) andlighet. Del 1

Tar upp Nina Matthis artikel här som skrevs 2008 om barn. Fick impulsen när jag såg att en person tagit upp denna artikel på en chattsida på nätet (där artikeln också finns med sedan tidigare). Läste lite av den igen och tänkte att den här kan fler behöva få ta del av.

Dels för att den är väldigt bra i sig. Dels för att ämnet alltid är aktuellt kring barn, barnens rättigheter, hur vi vuxna bemöter barn och hur vi kan lära av dem. Dels för att området kring förståelse för människan överlag och därmed barnet utvecklas snabbt. Här kommer många nya perspektiv in kring så kallade "nya tidens barn". Detta tar Nina upp på ett väldigt sunt, avklarnat sätt, att det inte handlar om att upphöja vissa barn t ex eller överdramatisera barns "andlighet" osv.

Det här är en lång artikel så du kan klicka på länken här (även längst ner) och få upp hela artikeln (som ligger på vår hemsida www.herkules.nu Under "Soul Word"/ "Artiklar" i menyn finns fler artiklar att läsa om du vill).

Jag har gjort ett utdrag här i två delar. Här följer en första del:


"Om barn och (den nya tidens) andlighet

Länge har jag tänkt att skriva något om barn och om den nya tidens andlighet, men dragit mig för det eftersom det har tagit emot att skriva om ”de andliga barnen”, när alla barn är andliga då alla människor har en själ och ett högre medvetande. Det är så lätt att det blir missförstånd. Och det finns en sundhet i att låta barnen få vara ifred från våra ”vuxentankar” om dem. Det finns så mycket tankar redan, om vad som är rätt och bra för barnen. Tankar som förändras efter fem, tio år eller tjugo år och som kan verka nästan skrattretande när de nya tankarna har etablerats och framstår som självklara. Det är så lätt att ha tankar om vad som är bra för barnen, eftersom de knappast säger emot. De är intresserade av helt andra saker än teorier om ”deras bästa” – att ”bara vara” till exempel, det som många vuxna går på kurs för att lyckas med.

Att skriva om barn och andlighet har som sagt sina risker. Vad är egentligen andlighet? Några kan tro att det har med religion att göra. Några kan tro att det har med medialitet att göra. Några kan få för sig att ”andliga barn” är mer intressanta än ”vanliga barn” och börjar att utveckla förödande klassificeringar.

Några värnar om ”de andliga barnen” med ett emotionellt patos, som om de vore synd om dem på något sätt. Några av dessa pratar mest om sitt eget inre barn, som inte fick tillräckligt med respons i barndomen. Barnfrågor kan uppröra oss väldigt då vi alla har ett litet barn inom oss, helt enkelt för att vi alla en gång har varit barn. Det är bland annat därför som det kan vara en sådan balansgång att skriva om barn. Det berör oss ofta så starkt, att vi har svårt att samtidigt vara klarsynta.

Om vi återgår till frågan om vad andlighet egentligen är, så skulle mitt första svar vara; överfysisk verklighet. Andlighet kan beskrivas som verkligheten, på det vis att det finns överfysiska verkligheter som vi inte kan se eller ta på, men som ändå existerar. På så sätt finns det inget ”mystiskt” med andlighet. Det är en verklighet av en mycket fin, för oss osynlig materia, som inga vetenskapliga instrument ännu kan registrera. Den andliga verkligheten kan vi endast uppfatta inom oss, genom upplevelser och erfarenheter av den.

Men andlighet är också utveckling, att allt mer bli det som vi potentiellt är. I vår kärna finns den visdom, den villkorslösa kärlek och det enhetsmedvetande som är universellt och som är vår födslorätt att upptäcka. Andlighet handlar om att bli det vi egentligen är, långsamt och grundligt, genom våra upplevelser och erfarenheter.
Vi är alla andliga varelser eftersom vi hela tiden utvecklas och allt mer avtäcker vår ”gudomliga natur”. Det enda som egentligen skiljer oss åt är hur gamla vi är som själar, alltså hur mycket erfarenheter som vi hittills har förvärvat och vaskat fram livsförståelse ur. Detta innebär att vi inte bara föds en enda gång utan att vår egen själ har ett ”födslodatum” årtusenden tillbaka, och att vi om och om igen ”får en kropp” att göra dessa nödvändiga livserfarenheter med.
Din själ och min själ har inte samma födelsedag. Alla själar har sitt eget datum för sin tillblivelse. Allt annat är sig annars mycket likt; vi återföds vid vissa tidpunkter, blir barn på nytt, växer upp och gör nya erfarenheter, lämnar vår kropp igen och förbereder oss för ett nytt jordeliv. Vi vandrar alla mot vår egen fullkomning – att stegvis bli vår universella, gudomliga natur. (Text fortsätter i artikeln)


Att börja med sig själv

Om vi som vuxna vill hjälpa barnen att utveckla sitt medvetande, får vi lov att börja med oss själva. Det viktigaste är inte vad du säger till ett barn utan vad du själv ser och upplever hos barnet.
Om du själv utvecklar din egen andlighet eller snarare din egen medvetenhet, så kan du inte undgå att stimulera dessa kvaliteter hos barnen omkring dig – bara genom din närvaro.

Barnen ”blir” det som du uppfattar och ser hos dem. Så din egen medvetenhet kommer ofrånkomligen att påverka dem. Din egen inre förståelse och ditt allt mer befriade jag, kommer att stimulera barnens förståelse och få dem att känna sig mer fria. Det är på sätt och vis en fråga om energi. Din egen ”energi” av ökat medvetande skapar ett medvetandefält hos dig, som barnen omedvetet ”plockar upp” och införlivar i sitt eget medvetandefält.

Ju mer du befriar dig själv från gamla, begränsande tankeformer och expanderar din kärlek och din medvetenhet, desto friare och lugnare blir barnen i din närhet. Därför kommer den här texten inte bara att handla om barn. Den kommer även att vidröra sådant som stimulerar din egen inneboende visdom. Om du vill hjälpa barnen, måste du också hjälpa dig själv.
Det här skriver jag utan betänkligheter, därför att vi lever i en tid när människors medvetande expanderar i rekordfart och det finns ingenting att ”vänta på” eller ”skjuta upp” vad gäller detta område. Denna tid bjuder också in många ”gamla själar” till att födas och växa upp som barn, för att möjligheterna till ytterligare medvetandeväxt är så gynnsamma. Hur ska vi då göra för att på bästa sätt välkomna dessa barn? blir den naturliga frågan. Först och främst, som jag ser det, att öka vår egen kärlek och medvetenhet.
(Text fortsätter i artikeln)


Att stödja barnen

När vi själva inser att vi ”är ljus”, eller snarare att vår innersta kärna består av ett kosmiskt ljus som kan förlösas och befria oss från begränsande medvetandenivåer, blir hela livet oerhört rikt och intressant. Det ger också perspektiv på vad som är viktigt i livet. Livets mening blir uppenbar för oss; som människans oavbrutna medvetandeutveckling. Vi förstår att vår egen utvecklingen hör ihop med den stora, kosmiska utvecklingen, och att den för oss allt närmre vårt gudomliga ursprung där vi är ett med allt utan att förlora vår egen individualitet.

Vi blir till sist medvetna medhjälpare till den stora, kosmiska plan, som utvecklar liv. För varje utvecklingssteg befriar vi oss allt mer och ingår i Det Stora Samarbetet som pågår på högre nivåer av utveckling. Nivåer som vi ännu inte vet mycket om, men som vi blir allt mer förtrogna med ju mer vårt medvetande expanderar. Vår allt mer utvecklade kärlek gör bekantskapen med dessa nivåer möjlig, för utan villkorslös kärlek kan vi inte hantera den större informationen och kunskapen. Vi kanske skulle missbruka dessa kunskaper om vi fortfarande styrdes av vårt personliga ego. Så alltså hålls vissa dörrar stängda tills vår inre nyckel passar till ”det kosmiska låset”. Det är vår medvetandeutveckling som är nyckeln. Det är den utvecklingen som gör det möjligt att följa den erbjudna vägen till vårt gudomliga och verkliga jag.

Vad har då detta att göra med barnen, kanske du undrar. Allt, skulle jag vilja säga. Barnen är inte en isolerad grupp minimänniskor utan de ingår i den stora kosmiska utvecklingen, precis som alla människor gör. Ett barn har relativt nyligen satt sin fot på jorden. Men inte för första gången. Och inte för sista gången heller.
Barnet är här för att vidga sin medvetenhet, så mycket det bara kan. Beroende på barnets själsliga ålder och på de uppgifter det har planerat att ta itu med under sin jordevandring denna gång, har det vissa existentiella mål för sin nuvarande existens. Dessa mål är förstås olika från barn till barn, från människa till människa. Men alla barn har, som jag ser det, rätt att få veta mer om sin egen själsnatur.

I den här tiden, då det återföds många högt utvecklade barn eller vad man enklare kallar för ”gamla själar”, är denna rättighet kanske ännu mer väsentlig än tidigare. Om vi som vuxna kan återspegla deras djupa visdom, kan deras utveckling gå betydligt fortare och lättare. Det innebär inte att vi börjar att undervisa dem om allt som själva har förstått.
Vi har inte rätt att pracka på barnen ”våra sanningar”. Det har redan religiösa fantaster gjort i historien, och vissa naturvetenskapliga fantaster fortsätter i samma anda och säger ”sanningar” till barnen, som de inte får ifrågasätta utan att verka dumma.
Men vi har alla möjlighet att väcka barnens fantasi, att fråga dem vad de tror och upplever utan att korrigera deras svar. Vi kan som vuxna lyssna på barnen med den djupaste respekt, för vi vet inte vem som sitter framför oss – kanske är det en själ som är tiotusentals år äldre än vi själva, en liten flicka vars livsförståelse ännu så länge bara lyser och gnistrar i hennes ögon. Flickan vet förmodligen inte om sin kunskap, men ju mer meningsfulla frågor vi ställer desto lättare kan hon upptäcka sig själv.
(Text fortsätter i artikeln)

Det viktigaste vi kan göra är att stärka barnens självtillit. Det handlar mindre om att berömma dem när de gör vissa saker som vi uppskattar, och mera om att vi på djupet öppnar oss för deras inneboende kvaliteter och att vi uppmärksammar dem. Självtilliten hos barnen ökar när vi riktar vår energi mot dem. Vi gör det inte på grund av att vi vill ha vissa bestämda resultat av dem; att de ska vara duktiga på fotbollsmatchen eller för att vi förhör dem på skolläxan. Det sistnämnda är förstås också bra. Men den energi jag talar om här, innehåller den kärlek och öppenhet som man riktar mot någon man verkligen uppskattar – inte för att den personen presterar något som faller oss i smaken, utan för att vi förnimmer dess obegränsade väsen.
Vi släpper alla föreställningar om vad ett barn ”är”, och öppnar oss villkorslöst för den person som vi har framför oss. Vi släpper vår roll som ”uppfostrare”, så mycket som vi förmår, och låter vår kärlek och respekt ”lyfta” barnet till att känna kärlek och respekt för sitt eget jag. Vi stödjer barnet med vår energi, ansträngningslöst, till att upptäcka och lita till sig själv.
(Text fortsätter i artikeln)


Att inspirera barnen

(Text fortsätter i artikeln)


Det är vi vuxna som efter decennier av social anpassning, har glömt vår egen andlighet och som kan återuppliva vår andliga grund. Vi kan inte göra barnen till något som vi själva inte är. Vi kan inte förvänta oss att barnen skall ha empati, om vi själva är fyllda av konflikter. Vi kan inte ”uppfostra” barn i andliga värden om de inte ser att dessa värden är naturliga hos oss vuxna. Vi kan inte forma barnen till något, som vi själva inte förmår att vara.
Barn är inga degklumpar som vi kan knåda till efter våra egna behov, även om våra föresatser är ”upphöjda och goda”. Barnen reflekterar oss själva. Den insikten är grunden för vår samvaro med barnen, och för alla våra goda försatser. Vi kan inte skapa ”paradiset på jorden” med våra teorier.

Om vi som vuxna vill förändra världen måste vi förvandla oss själva. Efter egna inre energiomvandlingar kommer vi att märka att ingenting utanför oss själva behöver ”knådas till” över huvud taget. Önskvärda förändringar sker automatiskt, när vi förlöser vårt eget ljus. Så om du vill göra barnen en tjänst i deras utveckling, se då din egen, inre utveckling, som nyckeln till barnens utveckling. Men låt också din egen ökade förståelse ta plats i din samvaro med barnen, så att du inte gömmer undan ditt ”nya jag”. Ditt ökade medvetande är som näring för alla omkring dig; andlig näring, som alla människor växer av.


Medan du tar hand om din egen inre utveckling, står livet inte stilla. Du kanske har egna barn eller arbetar med barn, och vill förstås deras bästa på alla vis. Som jag ser det, är det mest väsentliga vi vuxna kan göra att stärka barnens självtillit. Självtilliten är grunden till deras egen själskontakt. Det är självtilliten som gör att barnen lyssnar till sitt inre och får kontakt med sitt eviga själv.
Om ett barn är alltför upptagen med rädslan för att göra fel eller tror att all viktig information kommer utifrån, försvagas den inre kontakten – det som själskontakten vilar på. Om det uppfostras till att tro att de vuxna alltid har rätt, även när det känns fel för barnet, börjar barnet att tvivla på sin egen intuition – direktkontakten med sin högre medvetenhet. Självtillit uppstår när barnet får utrymme att expandera både fysiskt och psykiskt.

Den fysiska expansionen innebär exempelvis att det får utrymme till fri lek. Att det får fysiskt utrymme att vara för sig själv med sina tankar. Att det får använda alla sina sinnen när det upptäcker den fysiska världen. Den psykiska expansionen innebär bland annat att barnet får förtroendet av de vuxna, att klara av saker efter eget förstånd. Att det slipper vara rädd för arga vuxna. Att närvaron och kontakten med vuxna är stimulerande, bejakande och har sin egen tid.

Att barnets känslor blir bekräftade av vuxna. Att det får spegla sin egen kärlek i sin omgivning. Dessa expansioner gör att barnet automatiskt ”släpper ut” sin aura – sitt eteriska livs- och förnimmelsefält. Detta innebär också att den inre kontakten förblir ostörd, att barnet med större lätthet kan uppleva ”sitt eviga jag” och stärkas av sina redan förvärvade kvaliteter. Det ökar i sin tur barnets livsaptit och koncentrationsförmåga, och gör att det lättare kan urskilja och uppmärksamma den information som det verkligen växer av.

(Fortsättn del 2 här på bloggen) Hela artikeln kan läsas här.

© Nina Matthis, dec 2008


(Om du vill maila till Nina Matthis angående ämnet barn och andlighet, skriv till: nina.ma@comhem.se)