Jo, Den Goda Viljans energi är verklig. Och fortsätter spridas trots olika former av motstånd och maktmissbruk.

Hur ska den väldiga massfattigdomen och de ökande klyftorna i världen lösas?
Hur ska världen utvecklas vidare?
Jag tänker de tankarna vidare dels utifrån föregående inlägg kring Branson och miljardärens möjligheter att bidra, men också denna rolls svårigheter och begränsningar utan ett större politiskt stöd.
Det räcker förstås heller inte med att bara ”ge pengar”, något som Branson kanske länge vetat och som han också praktiserar i sin filantropiska verksamhet.

Ett annat exempel är Mohammad Yunus, som skapade Grameen Bank, något han fick Nobels fredspris för 2006, tillsammans med bankverksamheten. Yunus idé går ut på att fattiga får ett microlån som möjliggör att de kommer igång med en verksamhet som i sin tur bibringar dem inkomster. Yunus var också deltagare i den globala världsförbättrargruppen ”The Elders” där Richard Branson också deltar på något hörn (se tidigare inlägg).

Ja, de många goda initiativen tycks bara bli alltfler för att ta frågan vidare om världens utveckling och lösningen på de olika väldiga problemen, t ex massfattigdom och svält.
Samtidigt som detta är goda tecken på alltfler människors medkänsla, delaktighet och vilja till förändring, krävs också nationers politiska beslut.

Rent politiskt och ideologiskt verkar två mer framträdande riktningar vilja ta plats för sina politiska lösningar.
Den ena vill lösa problem och utveckling genom ökat statsinflytande och kollektiva lösningar. Den andra vill bygga mer på individen och fri handel.
Den förstnämndas tanke är att "tillsammans löser vi saker bättre". Vi delar på utgifter och inkomster genom statens rättvisa styre.
Den sistnämndas idé bygger på att individen vet bäst själv och kan ta ansvar för sina handlingar och därmed odla det bästa på så sätt.
Detta är i sin tur uppdelat i en rad olika fraktioner på "vänster-höger" skalan.
Bakom de flesta politiska läger ligger både viljan att bidra till helheten, folkets bästa, men också viljan till makt och att styra.
Viljan till makt hos människan har, som vi vet, oftast inneburit en grogrund för konflikt och skapat dåliga förutsättningar för ett sant, gott ledarskap som gynnar flertalet snarare än vissa grupper.

Dessa här enkelt skisserade politiska huvudperspektiv har båda sina för- och nackdelar förstås och de möts i en mängd olika styrelseskick runt om i världen vad gäller kulturell och trosmässig inramning. Frågan är om något av dessa i sig borgar för en allomfattande lösning på alla problem, varken i teorin eller i praktiken. Och finns det inte högre former av mer verklig "demokrati"? Vi ser istället hur dessa politiska poler tycks närma sig varann i en allt mer otydlig massa. De utmynnar i det som många idag kallar för en allmän "västerländsk kapitalism".

Fallet Kina är ett exempel där man menar att denna utveckling inneburit ökad demokratisering och borgar för ett mer sant, öppet samhälle än det tidigare kommunistiska styret. Men är det verkligen sant? Och då menar jag inte att jag lovsjunger kommunism på något sätt, inte alls, det verkar inte vara rätt alternativ. Men förtrycket kvarstår i Kina, trots eller lika mycket fastän de "västerländska idealen" med ökad konsumism och miljöförstöring har tagit ett stadigt grepp om detta väldiga lands utveckling.

Det är som i fallet Sveriges närpolitik där Socialdemokraterna blivit mer av en luddig form av den gamla social-liberalismen. Och moderaterna med sin satsning på åtgärder mot ”utanförskapet” och att bli ”Sveriges nya arbetarparti” försökt tagit över rollen som ”en folkrörelse”.
Om detta har lyckats för högeralliansen är tveksamt, vad vi kan se på de senaste årens ändå alltmer tydliga traditionella högerpolitik.

När vi t ex läser DNs förre chefred Hans Bergström skriva på DNs ledarsida idag, att lösningen på världens svältproblem ligger inte i bidrag, utan i ökad handel, får man en ganska bra bild av denna fråga, visad från detta håll.
Detta är enligt traditionell politisk definition det liberal-konservativa-värdet, i den numer allt oftare styrande råkapitalistiska inriktningen.
Bakgrunden till Bergströms drastiska förespråkande för att helt enkelt ta bort allt u-landsstöd kan förstås till viss del om man tänker på misskötsel, byråkrati, missriktade och ineffektiva projekt. Han har också rätt genom sina citat från olika ”experter” i att människor behöver en verksamhet, inte bara ”pengar”, att bidrag kan riskera passivisering. Där håller jag med och där är många goda experiment som exemplet med Grameen Bank.
Men frågan gäller dock en mer sammansatt inställning, inte bara det ekonomiska.

Dessa medel ska förstås användas väl, men kanske också gör det i större utsträckning än vad personer som Bergström och andra kan eller vill se. Och då tänker jag inte bara i kortsiktiga resultat, utan i längre perspektiv. Jag tänker också i humanistiska termer, att stötta med avsikt, med goda intentioner, att verka för sociala kontakter och närverk på detta sätt, också förstås har ett stort värde.

Att odla medmänsklighet och medkänsla, att ge vidare av sitt eget överflöd kan inte vara fel, om det är ärligt menat.
"Den goda viljans" politik har ett värde och är en kraft i sig.


© CMM Nya Tiden, maj 2010