King´s speech: mästerligt om mänskligt växande och den genuina rösten

Tänkte att denna film var överreklamerad; 12 oscarnomineringar lät överdrivet. Hur kan en film vara så bra? Det måste vara en Hollywood-skröna.
Filmens tema kändes verkligen hedervärt, men också svårodlat som engagerande filmämne. Men låt er inte luras av detta yttre. Vilket jag nästan gjorde, och ändå drogs till att se den, också mkt tack vare min kloka hustru.

Filmen är väl värd sina nomineringar, och vinner nog också flera av dem, tror jag.
Här byggs ett levande drama upp i underbar engelska stil, också med tidsandan, i stram tillbakahållenhet. Men också med en stark värme, mänsklig dignitet och ödesmättad kraftfullhet att fylla sin plats. Samtidigt är det också bitvis mycket komiskt kvicktänkt i typiskt engelska ironiska passus.
Jag blev gripen från första början och njöt hela filmen igenom, också stundtals rörd av den mänskliga kärleken, växandet och vänskapen som skildras här. Att skådespeleriet vilar på gränsen till fulländning är förstås en stor del av framgången, men också den enormt välgjorda filmandet utfört i regi av Tom Hooper.

Historien är i det yttre ganska enkel, fokuserad, och vad jag kan förstå tydligt förankrad i verkliga händelser från tiden innan andra världskriget i 30-talets England.
Hertigen av York, sedermera George VI, spelad av Colin Firth, måste ta kungens plats när hans far dör och hans äldre bror förförs (?) av en lättsinnig kärlek och väljer bort sin plikt som tronarvinge.
Hans stora problem är hans handikappade tal; han kan inte uttrycka sig, han stammar. Detta kommer inte riktigt fram i filmen som "vanlig" stamning, utan handlar mer om en sorts talförlamning, att inte få fram orden.
Den blivande konungens hustru tar kontakt med en talpedagog; okonventionell, "ovetenskaplig", men mycket framgångsrik.
Det blir snabbt tydligt att fokus ligger på det psykiska planet, inte i någon fysisk skada eller störning, som man dock traditionellt gärna vill tro.

Filmen skildrar deras möten och George VIs, eller Bernie som han kallas av de närmaste, process; egentligen att få växa som människa. Hans vedermödor att axla sin roll, att våga tro på sig själv, att inspirera folket i denna svåra tid inför kriget, är viktiga delar av detta. Men också att börja läka sitt förflutna, erkänna de starka känslor av ensamhet, föräldrarnas frånvaro, olika ersättningar från sin barndom.

Filmen handlar också om terapeutens roll, Leonard Louge, perfekt framförd av Geoffrey Rush. En luttrad yrkesman med stark integritet och stolhet, också med solkiga skådespelardrömmar i bagaget. Som brinner för upptäcksresan i människans inre, att frigöra de kvaliteter och styrkan som finns där. Och att ta sig igenom de uppbyggda bariärer som hindrar människans uttryck, hennes genuina röst.
Han får också möta och tackla det traditionella högadliga, pompösa, av ålderdomliga konventioner tyngda arvet, människan förstenad i rollen.

Detta lyckas successivt, också mycket genom de båda fruarnas stöd på varsitt håll, i varsin helt åtskild social klass.
Barnen fyller också en viktig roll med sin färgrika närvaro och äkthet i de respektive familjerna.

Det är också en underbar skildring av en terapeuts vedermödor, även om det i detta fall i det yttre ska handla om en talpedagog. Denne är dock inte alls imponerad av sina kollegors resultat och arbetsformer, utan väljer en mer intuitiv arbetsstil och ett mänskligt komplext sätt att skapa botande, genom närhet och äkthet.

Överhuvudtaget är detta en mycket genomtänkt, vacker, rik och samtidigt mångbottnad film med flera underbara "budskap" om människans möjligheter att växa.
Att förvandla sitt öde och sina handikapp till en tillgång istället för att lamslås.
Missa den inte.


© CMM Nya Tiden, febr 2011.