Vad är det The girl in the Café säger egentligen? Våra möjligheter till demokrati, att tala och verka mer fritt

Såg en engelsk film häromkvällen med min fru, The Girl in the Café. En annorlunda, ganska märklig romantisk film med ett samtidigt både politiskt och psykologiskt budskap.

Frågan om massvält kommer här i fokus, och vad politikerna egentligen gör, som t ex genom G8-mötena, som skildras här. Och om kraften i kärleken, mötet med det outgrundliga mänskliga; närheten, möjligheten till kärlek, viljan till det goda.

Min fråga här, som kom upp mer spontant, är också vad som låter sig sägas. Vad som får sägas mer öppet, mer direkt, i samhället, inom all denna demokrati som vi ändå har (eller sägs ha).
Detta gäller förstås också inom alla mindre, vardagliga sammanhang också, t ex att vara ärlig i en relation, att våga vara öppen, att dela med sig till en vän. Men också att respektera gränser, ibland osynliga, för hur ett samtal förs, olika regler. Och hur man ibland ändå måste bryta dessa regler, för att nå fram, för röra om i grytan, för att våga se sig själv i spegeln.

Den kände manusförfattaren Richard Curtis står bakom denna enkla, men ändå sammansatta och djupgående historia som både överraskar och berör.
Curtis som många känner till från mega-filmsucceer som Love actually, Notting Hill, Fyra bröllop, Bridget Jones, och Mr Beans många ansikten.

Lawrence är en tafatt tjänsteman som tjänstgör under engelske finansministern. Gina är en ung, udda, lite mystisk, men samtidigt enkel tjej med ett jordnära sätt. Hon har en varm, ungdomlig skönhet, men verkar ha gått igenom svårigheter och är försiktig.
De möts trevande på ett café. Lawrence blir väldigt förtjust i kvinnan, men ska samtidigt hålla sig till det engelska manéeret av gentleman och försoffad osäkerhet.

Gina följer med på G8-mötet på Island och får möta flera politiker. Hon blir chockad över den formella och byråkratiska agendan där beslut tas som berör miljontals människor och som säger sig vilja skapa en ny värld, men frågan är om detta verkligen sker.
En av frågorna som står högt på dagordningen är massfattigdomen. Man käbblar om detaljer, den goda viljan till verkliga sanktioner och goda handelsavtal försvinner i kompromissandet för att inte stöta sig med varandra som länder, speciellt stormakten USA.

Detta som Curtis var inne på i Love actually, där Hugh Grant som engelske statsministern, får ge en känga åt USAs bufflige president och visa på den engelska tågan och nationellt stolta hållningen.
Det är något som Curtis återkommer till, den engelska charmen, den goda hedern, det mer ärliga, renhåriga uppsåtet. Samtidigt som den gamla engelska kulturen häcklas förstås, snobberiet, de missriktade sexualtabuna (från Victorianska tiden), de överdrivna idealen.

Denna aktuella film trodde jag var av ett äldre format, men den kom faktiskt så sent som 2005. Den har en väldigt sparsmakad scenframställning, långsamt tempo, inte så många repliker, speciellt i början. Sedan växer filmen ut alltmer.
Här är det intressant att notera, kanske självskrivet från författarens och regissörens hantverksperspektiv, hur denna torftiga inledning, så sparsmakad på rörelse och starka uttryck, återspeglar dessa två individers inre liv.
Båda berör sedan varandra starkt och deras dittills invanda mönster, deras instängdhet, deras oförmåga att leva mer tydligt och öppet, vänds upp och ner i ett ökat tempo. Det är bra gjort, inte minst från aktörernas sida förstås (Billy Nighty, Kelly Macdonald).

Det blir skandal, men en uppväckande sådan. Först och främst för tjänstemannen Lawrence som får ifrågasätta sitt gnetande, sin lojalitet till staten och sina överordnade, men för vad? Att inte nå en riktig ståndpunkt, att inte stå för sin sanning? Både som individ sett, men också i de ändlösa mötena, i förhandling efter förhandling.
Detta tema återkommer sedan i en stegrad intensitet när Gina trots starka reaktioner ändå säger fortsätter säga sanningen. Det ”Kollektiva Samvetet”. Att inte bara kompromissa. Att inte bara vara tyst och ”spela med”.
Där kan dessa människor sedan ändå mötas. Även genom en hoppfull förändring i det politiska spelet, som tar plats där fler människor (engelsmännens ”revanch” – wohow!) rannsakar sin ställning och om de verkligen ändå inte vill utgöra en större förändring för kommande generationer.

Dessa frågor är högst angelägna idag. Många är tysta, bokstavligen eller genom att spela med i olika spel på olika scener i samhället, inom politiken, inom de olika kommersiella maktcentran.
Det är inget konstigt i sig, så har det alltid varit i den mänskliga utvecklingen, hittills i alla fall. Men idag är frågorna i världen och samhället så aktualiserade på så många plan. Och många försöker också påverka på nya, bättre sätt, säkert en hel delpolitiker också.

Frågorna som leder framåt är idag mycket mer förankrade hos fler människor. Större intressegrupper som också kämpar för större ideal och ökad öppenhet, mer samarbete och en god, ny ordning för planetens och mänsklighetens bästa. Detta sker inte minst genom nätet når vi också olika sorters information mycket fortare och i en enorm bredd.

Där får våra val också en ökad tydlighet. Att vi kan välja. Att vi också bör välja den framtid som är mest gemensamt stärkande och utvecklande för flertalet än för de små isolerade själviska intressena.
Det speglar vår tid som en skiljelinje av enorma förändringar. Vi lämnar en ”äldre tid” tanke- och värdemässigt, och går in i ett helt nytt kapitel i mänsklighetens historia.

Låt oss sprida dessa positiva, uppbyggliga bilder! Ge material till de som ”bygger” både inom mänskligheten och av andra slag, att skapa och tillvarata denna nya riktning, denna värdefulla insats för det bästa, för fler.



© CMM Nya Tiden, mars 2010.