Filmen Avatar - hisnande äventyr med blandad action och kärlek till jorden

Avatar – bara namnet ger mystiska känslointryck. Något storslaget, omvälvande, outgrundligt, evigt.
Avatar betyder egentligen ”från ovan” och innebär en ”gudomlig inkarnation”. Kända avatarer i vår tid är t ex Kristus och Buddha Gautama.

Namnet känns som en tidsenlig och kraftfull fingervisning genom filmens mer ”andliga” impuls. Samtidigt är filmnamnet i alla fall delvis använt som en anspelning på ungdomarnas dataspel, tror jag. Varje spelare har sin ”gubbe” i sina spel som utför dåd och utmaningar i olika världar. Spelaren som en generell definition kallas här ofta just ”avatar”.

Med tanke på filmens upplägg med både förflyttning genom olika världar och också nästan som ett dataspel till sin form, är det därför kanske inte konstigt att detta ändå så ovanliga namn dök upp hos filmmakarna.
Men namnet associerar också med temat i filmen där jordborna kommer från ”skyn”.
Här får vi möta en helt annan värld, en avlägsen planet med det olycksbådande namnet ”Pandora”, välkänt från mytens värld också vad gäller ”asken”. Här ska hämtas en speciell, mycket dyrbar metall för de koloniserande, aggressiva jordborna.

Detta påminner väldigt starkt om jorden med sina pågående konflikter mellan ursprungsbefolkningar som har rik mark, och tungt beväpnade och tekniskt utrustade västerlänningar (här amerikaner) som till vilket pris som helst vill lägga beslag på dessa fyndigheter . De värjer sig inte för att gå över lik och skövlad skog för att uppnå målen för sin girighet.

Hit kommer en rullstolsbunden marinsoldat, Jake Sully, som ska ersätta sin dödade bror i ett projekt att skapa vänskapsband med ”infödingarna”. Han får ingå i en grupp där man genom en maskin lämnar den egna kroppen och förflyttar sitt medvetande till en annan förberedd kropp, likadan som den inhemska befolkningen.
Dessa invånare är långa, blå och liknar något slags indianfolk med långt hår. Håret är format i en fläta som också används som ett avläsningsinstrument, där man kopplar sig samman med naturens olika former, t ex växter, sin häst, sin drake, som en sorts elektrisk kontakt.

Detta folk är mycket godhjärtat och lever som alla naturfolk med naturen som en enhet. Allt liv är heligt och styrs av deras Moder, en ”Eva-gestalt” genom ett underbart träd. Allt detta är mycket fint och vackert. Huvudpersonen som marinsoldat får uppleva starka möten med en kvinna från stammen, som också är dotter till stammens hövding och hövdingfrun, som är det närmaste sändebudet för Eva-medvetandet, den andliga kontakten med naturen.

Allt detta är väldigt sinnrikt och fint upplagt i filmen, orkestrerat på ett näranog makalöst sätt (speciellt i 3D säkert, vilket vi tyvärr inte såg filmen i). Det är också mycket spänning, som pumpar sig fram i ett högt tempo.
Det är också mycket kärlek i filmen, både mellan huvudpersonen och ”indian”kvinnan. Också mellan Sully och den kvinnliga forskaren, utmärkt spelad av Sigourney Weaver. Och det stannar kvar efteråt. Budskapet är också förstås toppen.
Ändå tar historien inte tag i oss riktigt och effekten blir lite enkelspårig. Vi kanske hade aningen för högt ställda förväntningar.

En del vi känner hade talat om att det var en så ”andlig film” och att folket som gestaltades här skulle ha en sann grund i ”mänsklighetens hjälpare” i en avlägsen tid och med speciellt inflytande under en av Egyptens högtidsperioder. Känns tveksamt, inte riktigt som det landar.

Så kanske filmen ändå kan verka på något plan, i alla fall som sinnebild. Den kanske påminner om olika avlägsna förflutna epoker som ringer bekant, om inte annat på vår egen planet med denna oskuldsfullhet och närhet till naturen som funnits. Också kan det finnas kopplingar till deva-medvetandet (Moders-energin i naturen).
Men mycket av filmens upplägg, de bullriga striderna, de ganska grovt uppbyggda karaktärerna av ”ont och gott”, påminner mycket om Disney-stilen. Det var faktiskt vad både min fru och jag sade till varandra när vi kom ut, som vi också hörde från våra barn sen, att mycket av den här historien är ju ett känt tema från Disney, nämligen Pocahontas.

Där finns ”livets träd” med sin andliga visdom genom naturen. Där kommer de ”elaka” spanjorerna/ jordborna och förstör i sin materiella, våldsverkande, till synes outsinliga framfart. Där finns temat av hjälten bland de ”onda” invaderande, som inser det felaktiga i hela projektet och hjälper ursprungsbefolkningen med heroiska insatser. Där finns hövdingapappan och hövdingamamman, också andligt inriktad. Och säkert flera andra paralleller.

Jag menar inte att James Cameron som skapat filmen ”snodde” detta tema (även om andra tydligen påstår det har jag nu sett efteråt, av olika slag), utan han tog det säkert från sitt hjärta. Både som en mer medveten önskan om en bättre värld, en reaktion mot den överteknologiserade världen med sina destruktiva följder, som mänskligt budskap om det godas möjligheter.
Kanske också som ett uttryck från det högre kollektiva, det arkaiska berättandet. Det sägs att han skulle drömt om vissa inslag innan och på så sätt skapat historien. Bild: James Cameron och Sigourney Weaver

Cameron svarar såhär på frågan vad hans viktigaste budskap är: "Att du måste fatta dina egna beslut utifrån din egen moral. Det är det Jake tvingas göra i filmen – ifrågasätta vad han beordrats att göra och ifrågasätta sin egen världsuppfattning, sin egen inre mänsklighet. Det är den resan den här filmen skildrar." (DN 4 mars 2010)


© CMM Nya Tiden, mars 2010