Thrillern Strindbergs stjärna: Kan mänsklighetens förflutna helas? För att nå "den inre jorden" behövs försoning.

En bok som tar upp en hel del intresse hos många just nu, är den nyligen utkomna titeln Strindbergs stjärna.

Skriven av en svensk SVT-journalist med enormt honorar i förskott (10 miljoner sägs det) och en rad utlandsförsäljningar redan innan boken kommit ut.
Ja, då blir det förstås en uppsjö reaktioner hos litterära Sverige och överlag alla som läser en bok då och då. Någon menade på i en recension att det skulle kunna vara så till och med att författaren är enbart en "yttre fasad" och att boken skrivits som ett beställningsjobb - av någon annan. Det låter förstås otroligt.

Samtidigt verkar boken så hackigt skriven, så inkonsekvent i flera delar, både i rollgestaltningen och i förloppet, att det känns som en starkt påskyndad historia. Det hindrar inte att den är bitvis både spännande och suggestiv, men helhetsintrycket är väldigt förenklat och blir svårt att ta till sig. Om man nu verkligen ville skapa en riktigt hållbar, fördjupad och kraftfull roman, så hade man väl jobbat mer med den?

Det här är inte rätt plats för att bena ut detta fenomen i sig. Inte heller hur vissa böcker når denna nivå av kommersiell uppbackning och spridning och vad som avgör det. Men jag kan undra lite vad som gjorde just denna bok så intressant och viktig för förlaget (Bonniers)? Enbart för att den sågs som en potentiell kassako? Eller något mer också?

Min tanke här är främst att knyta an till några mer övergripande tankar kring boken och den recensionstext som jag nyss lade ut på SoulBooks (själva recensionen här).
Vill boken försöka ge något mer än bara en spänningshistoria? Vill den, som jag skrev på slutet av min recension, försöka trots alla sina svårigheter och oklarheter, ändå skapa en bild, en förmedling av läkande på slutet?
Jag hoppas det. Annars blir boken en ganska meningslös, men också onödig upprepning av gamla konflikter.

Huvudpersonen som bär sin farmors öde av lidande från kriget som judinna tycks vara en bärande ingrediens för boken. Om detta är verkligt för författaren själv eller bara en metafor spelar förstås en stor roll, men kan kanske fungera vilket som.
Det intressanta är, tycker jag här, att detta öde skulle påverka så starkt och kanske söka en vilja till försoning. Detta sökande efter försoning, eller sökande efter rättvisa (?), bärs fram av bokens huvudpersonen i boken.

Men frågan om hämnd dyker också upp. De "onda" i form av olika tyskar och andra (ursprungligen norrmän) som missbrukat under kriget (första och andra v-krigen) får dö på slutet i underjorden, medan huvudpersonen som är jude, får överleva som genom ett "gudomligt" ingripande. Denna förenklade bild av rättvisa funderade jag över om den är så klok. Om man vill skapa försoning alltså.
Att ständigt utmåla tyskar som "hatiska" och despotiska känner vi igen från otaliga filmer inte minst, t ex Indiana Jones. Dessa är förstås gjorda med glimten i ögat och fyllde sin roll av underhållning när de kom. Samtidigt så känns det här temat väldigt uttjatat. Och kanske också mer negativt polariserande än förlösande eller sant rättvist.

Mycket av mänskligt beteende går fortfarande ut på hämnd om man ser till etniska konflikter i världen. Och det är säkert också ett tema i många relationer, i mindre utsatta, men ändå påverkande situationer.
Att överge hämnden är en stor seger. Inte bara där detta sker, utan för oss alla.
Jag tror författaren är ute efter en ganska enkel bild av "rättvisa" (som så ofta i spänningsromaner, de relativt få jag tagit in).
Och där används denna metafor, kanske också för att ge en bild av möjligheten till frigörelse inom människan.

Huvudpersonen får på slutet lämna det ok han burit från sin farmor, som också tycks prägla hela bokens handling genom huvudpersonens vilsenhet, tablettmissbruk och egentligen oförmåga att vara närvarande i sitt liv.
Det påminner om ett tema som återkommer allt oftare nu i media och som förstås är uråldrigt; att läka sin bakgrund och få frid med sin familj, sina rötter, sina förfäder.
Att på så sätt också få tillgång till den kraft som finns lagrad i det bakomliggande "systemet", som man säger ibland på terapi-språk i dessa sammanhang. Dvs familjens och också släktens rörelse av liv, av kärlek, som funnits där hela tiden, men blivit dold av de förvrängningar, missförstånd, olyckor och svåra öden.
Som har påverkat och förskjutit allt det goda, ofta på helt omedvetna plan. Ibland åt helt tokiga håll, in i mer eller mindre destruktiva avarter istället.

Detta är aktuellt för mig själv i och med att vi jobbar en hel del med metoden Familjekonstellationer, som har jsut dessa syften och effekter, att läka både individens och familjens (släktens) ofta omedvetna "hål". DEt är dessa hål eller mörka avlagringar som kan suga så mycket energi för oss. Som kan ligga bakom otaliga symtom och svårigheter i vårt liv.

Man kan förvillas tro att detta är enbart en fråga för individen, och därför som vissa kritiker förmätet kastar ur sig, att det är en form av egoism eller självupptagenhet. Men att hela sitt förflutna, hela sina outvecklade sidor att förnyas,förbättras, träda fram i nytt ljus, är också ett försök att ta ett större ansvar.
Det leder också till att det förflutnas påverkan, de äldre, kollektiva tankeformerna av separation, negativa konflikt och gamla sår också läks inom mänskligheten - i stort.

Inget av detta framhålls på något sätt i romanen, det måste jag säga tydligt. Så att ingen springer och köper boken och saknar detta underbara. För det skulle de nog göra. Det här är mina egna funderingar, som jag fortsätter med genom boken som en viss utgångspunkt.
Det går att säga mer om detta, men jag stannar där så länge. Kanske återkommer till detta snart, om det känns fortsatt aktuellt.


© CMM Nya Tiden, okt 2010