Woody Allen var för många år sedan, när jag kanske var lite mer mer engagerad i film, en långsam favorit. Jag såg honom inte som någon speciell stor filmskapare, men ändå väldigt synliggörande, och humoristisk förstås. Jag har alltid gillat hans lite trötta, psykologiska, men samtidigt så nerviga sökande efter något.
Sedan kom en rad filmer som jag inte engagerade mig i, flera som jag inte heller sett. Det här var dock en av de bättre av hans nyare filmer, som jag ser det.
Denna eftermiddag fick vi uppleva flera väldigt underbart dråpliga, existentiellt tokiga sekvenser som verkligen var så komiska. Var det nästan bara vi som skrattade i salongen då? Nja, några fler var det nog. Många kanske var mer tagna av allvaret bakom skrattet.
Det här är alltså ingen humorstänkare på det sättet. Snarare väldigt personlig, ofta varm och inkännande. Men också penetrerande undersökande och aningen osminkat direkt i den mänskliga karusellen av missriktade begär och misstolkade möjligheter.
Med denna brett upplagda skådespelarensamble (som så ofta i hans filmer) med många kända namn som Anthony Hopkins, Banderas, Naomi Watts och flera andra, så blir det förstås en extra tyngd åt historien.
Som så ofta är det de små rörelserna som tycks engagera och driva Allen i hans skapande. Där finns den ständiga "döden" med, det existentiella perspektivet. Frågan om vad som skapar mening är alltid närvarande.
De jazziga klarinettonerna bildar en lite avspänd distans till det stimmiga, också ytliga och ständigt rastlösa relationstänkande New-York, denna gång som på senare tid dock förlagt till ett trevligt London.
På flera sätt blir därför hans filmer ofta lite av pastischer, sedda från iakttagarens förbipasserande vinkel. Som deltagare i filmen bjuds man in att vara med i dessa förvirrade, men tänkvärda och aldrig bortslösade liv.
I denna film tycks den mer humoristiska ådran i klarseendet få växa till sig. Därmed också vissa livsfrågor. Temat av relationer som inte finner sin riktigt rätta plats från tidigare filmer återkommer här med större positiv tyngd.
Nästan alla gestalterna strävar efter någon förnyelse. De vill mer i sina liv. Och de vill ha det av någon annan, inte med den de är med i sitt liv.
Den enda som inte söker på detta sätt är den äldre kvinnan, härligt spelad av Gemma Jones. Hon blir lämnad av sin förmögne man (Anthony Hopkins, välspelande som alltid), som tycker att hon pratat tillräckligt om hans stigande ålder. Han vill erövra nya marker och det blir då förstås i form av en yngre kvinna, som ska få symbolisera det tidlösa, hos honom själv. Att detta välkända tema är en illusion vet de flesta. Men tydligen inte alla de män som efterlever denna dröm, om igen.
Den övergivna frun faller ner i en djup depression, tror sitt liv vara meningslöst. Men hittar en väg att stärka sig själv genom att finna stöd i ett mediums "budskap". Dessa är egentligen som positiva affirmationer eller kognitiva budskap av hur hon kan tro på sig själv, tro på sin framtid. De andra aktörerna i dramat, ser detta som humbug eller falsarier, som många människor uppfattar detta. Det kan förstås kännas överdrivet med dessa "spådomar" och kanske har de ingen verkan. Men, säger filmen och dess berättare, inte minst på slutet som en ihopsamlande kvintessens; detta kanske ändå fungerar. Och det bättre än vanliga mediciner för att läka och att tro - på sig själv och skapa sin framtid.
För, som kvinnan säger i en replik till sin dotter, att hon gått till otaliga "psykiatriker" (inte mer allmänna "terapeuter" som man slarvigt översatte texten med), och "de sitter bara där" och stirrar (ungefär) och tjänar stora pengar.
För det är den här kvinnan som ändå lyckas gå vidare i sin utveckling, som min fru skickligt påpekade. Medan de andra karaktärerna kastas ut i mycket olyckliga följder av sitt eget handlande där deras självcentrering och egoistiska sinnelag har fått styra för mycket, ofta på ett obehagligt omedvetet sätt.
Det är därför en i dessa sammanhang mer annorlunda, knappast "meningslös" agenda, som Allen därmed dirigerar uppmärksamheten mot.
Inte att vi ska söka upp fler medier i sig, förstås. Men kanske att vi kan tro lite mer på det mystiska, eller i alla fall dessa inslag av hopp, fantasi och skapandekraft av olika slag inom oss.
Den karakteristiska Allen humor-stilen med de många förbipratandes människorna i ständig Brooklyn-anda, en oavbruten, ström dialog som ofta blir ett slags brus, har ofta återspeglats i hans filmer. På ett genialiskt, men ganska påfrestande sätt, speglas hur människor inte möts. Det är ibland mycket kul, och observant, i sparsamma doser. Som t ex i de skruvade, men också mycket underhållande och bitvis milt spännande, deckarpasticherna som Manhattan Murder Mystery (-93), Skorpionens förbannelse (2001) och Scoop (2006).
Alla dessa tre tycker jag är härliga historier, lätt udda briljanter, tillsammans med flera av Allens äldre filmer förstås, som t ex Alice som vi såg om på dvd för inte så länge sedan. Det är verkligen fint berättade historier.
Och det är nog ett signum för Allen; han är en berättare, om än ibland ganska lättsam och ibland för självplågande. Inte någon episk sådan, mer en rastlös betraktare som inte lägger sig i så mycket i dessa märkliga människoöden. Inga förslag på lösningar eller svar ges egentligen, trots att dessa människor febrilt söker något mer. Och ibland också kan finna det, om än på säregna sätt.
© CMM Nya Tiden, okt 2010.
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar