Del 1: Vårt inre utvecklingsarbete gynnar demokrati och framåtskridande i vår värld

Bidrar vi till världens utveckling genom att själva utvecklas? Det är en viktig fråga, tycker jag.
Och mitt svar är, om igen, "Ja, absolut".

Många människor kan, av olika skäl, ha åsikten att det är mer eller mindre "egoistiskt" att utvecklas som människa.
Att man ägnar sig åt "navelskåderi". Att man inte bryr sig om världens problem. Att man "flyr" från "livets realiteter".
Dessa åsikter, som de faktiskt är snarare än självklara livsfundament, tycks grunda sig i ett allmänt hopkok av psykiska reaktioner snarare än en genomtänkt, förnuftig livssyn.
Man kan här spåra diffusa drag av att livet "skulle enbart vara nattsvart" och därför egentligen inget man kan eller bör förändra i sig själv. Eller att människan är en egoistisk varelse och därför måste sko sig på andra eller gå under.

Denna åsikt att det kan vara "farligt" eller oönskvärt att utvecklas kan uppstå i en rad olika sammanhang. Inte bara från t ex traditionellt politiskt aktiva håll där man förmodligen vill mena att tron på det egna partiet eller den specifika ideologin skulle vara "lösningen". En västerorienterad "trosbekännare" kanske påstår att "religion är opium för folket", på äldre manér från kinesisk eller rysk gammal kommunism. En högertroende vänder på det och säger att "tron på marknaden" är det som leder till frihet och välstånd.
Båda dessa synsätt är snävt materialistiska, dvs att den fysiska världens materia och dess synbara villkor skulle vara normgivande för människans utvecklingsmöjligheter.

Många intellektuella, akademiker eller kulturarbetare kan också tro sig ha funnit "sanningen" i att vara ständigt skeptiska. Och därför gärna vanhedrar eller misstror dem som berättar om egna andliga upplevelser eller ger exempel på hur man kan råda bot på sitt eget "mörker".
Sedan finns religiösa grupper av olika trosform som kan reagera och motsätta sig denna mer fria utvecklingsmöjlighet. Att man bör tro på deras sätt för att nå kontakt med "det gudomliga", annars är det inte gudskontakt utan något hemskt.
Och sist men inte minst förstås alla de som hyllar naturvetenskapen som en "gud", där det "mänskliga förnuftet" i sig skulle överlägset slå ut alla upplevelser, vittnesbörder och förekomster överlag av en mer omfattande verklighet än den enbart fasta fysiska formens realiteter.

Kanske detta ensidiga urval av vad som ska framstå som "verkligt" helt enkelt beror på att man inte prövat själv? Man har inte skapat någon referens till en egen erfarenhet ännu. Utan endast genom sitt intellekts urval av tidigare inhämtade teorier och sin psykiska bakgrunds prägling tas ett slags beslut. Ett beslut som ofta följer per automatik efter präglingen; bland annat barndom, social erfarenhet och tillhörighet, men också en rad andra bakomliggande orsaker, såsom de själsliga lagarnas påverkan.

Man "bestämmer" sig för en viss identitetsfålla. Dessa människor tror sig också ofta vara ojämförligt "bättre" än de som man rackar ner på eller kritiserar eller inte ens tar in möjligheten av vad deras budskap skulle kunna vara.
Det är den viktiga grundfrågan - att möte i erfarenhet tycks saknas. Och den kan alltid i alla fall nämnas, som ett första försök att återskapa någon viss sorts sund balans i diskussioner som kan uppstå, eller i fall av onyanserade och totalt missriktade och nedsvärtande angrepp.
Dessa kan också ofta vara styrda eller påverkade av obearbetade personliga svårigheter, olika former av missbruk eller destruktiva mönster, framförallt på omedveten nivå. Där kan ingå galopperande maktförhärligande av den egna självbilden.

En annan orsak kan vara att man drar otaliga metoder över en kam och inte har urskillning att se differenser eller nyanser. Många vet t ex inte vad "new age" eller nyandlighet eller inre sökande eller "alternativa utvecklingsmetoder" m fl andra termer egentligen innebär. De tror sig veta det eller beaktar att alla metoder som inte har en akademisk bas tillhör denna mycket lösa, egentligen icke existerande sett som homogen organisation, numer också något äldre begreppsform. Och därför ska "dömas" ut som "farliga" eller "oetiska" osv.
Det är egentligen hårresande hur en sådan debatt kan föras. Och frågan är om den alls förs på något seriöst sätt, utan snarare verkar det vara vissa individer som då och då reagerar genom sin påstådda maktposition, kastar ur sig någon "larmfackla", och sedan är det bra med det. Få verkar bry sig om detta.

Och så kan det nog också få vara, så länge. Samtidigt växer sig denna medvetenhet bara starkare hur som helst. Eftersom den inte ingår i ett styrt eller utprovat eller mänskligt organiserat "projekt". utan, som jag påpekat om igen, har sin grund i en mycket större rörelse av förändring som egentligen är planetär i sin grund. Och som har sin "kosmiska klocka" att falla tillbaka på i en större, bredare förståelse och kontakt.


Nu försöker jag skriva kortare inlägg och därför slutar jag här. Och jag har sagt vid andra tillfällen här på denna blogg, att "jag återkommer" kring ett ämne. Och så har jag inte gjort det. Vilket kan verka aningen förvirrande kanske. Men då har det ämnet så att säga tonat bort. Nu törs jag nog med tydlighet säga, att jag återkommer. För dessa andra stycken är redan klara.


© CMM Nya Tiden, nov 2010.