Fars dag och några tankar om den "manliga" och "kvinnliga" energin inom oss. Och lite om den lättade svenske kungen.

Fars dag - oj, vilken dag! Hade gått mig spårlöst förbi att den skulle firas på ngt sätt. Känns inte speciellt viktigt så. Men, det blev ett riktigt firande.

Vår dotter kom hem med vackra violettrosa blommor, mmm! Och sen åkte frun och sonen och handlade god sushi med bubbel (dock inte champagne, utan Pommac, mkt bättre) och glasstårta som efterrätt.
Vi hade en härlig middag och sen en riktig skratt- och myskväll med gamla avsnitt av Hey Baberiba, som gjorde såna underbara skojiga imitationer, bland annat av kungafamiljen som de flesta säkert minns (!).

Det kändes som det passade in bra det här med kungen också. Han var ju tydligen på sånt gott humör i Kina nyss, skrattade med journalisterna. Och inte ett ord om att Kina fortfarande är en av världens svåraste diktarurer. Det passar uppenbarligen inte in i denna märkliga försäljningsstrategi.

Också att kungen såg så lättad ut, noterade vi förvånat. Jag känner inte någon "moralisk indignation" över det som kommit fram senaste tiden i sig. Men vi trodde nog att kungen ändå tog sitt uppdrag för Sverige lite mer seriöst. Nu känns det ännu mer som en ganska förljugen situation. Hur ska förhållandet till svenska folket och denna symbolism, som kunde vara ärevördig och mer sant betydelsefull, upprätthållas trots denna urvattning och kanske till och med missbruk?
Frågan är om inte dessa händelser och överlag denna onaturliga situation - som en egentligen överspelad epok med sitt smussel och koketteri - leder alltmer mot en förnyelse nu?
Och kanske är det också så kungen och andra har önskat att det ska bli. Att denna "franska" kostymbal ska ta slut.

Denna tankebana är intressant på flera sätt - med "Fars dag" och den energi vi kan kalla för den "manliga polen". Hur den manliga kraften i samhället under lång tid var "ockuperad" eller missriktad. Inte så ofta av män själva, som vissa krafter i samhället vill få det till idag. Att liksom "hänga ut" män på ett generellt sätt som "förtryckare" osv. Utan mer frågan om hur den manliga kraften ska användas, både av män och kvinnor.
Jag tror många män i olika negativa maktpositioner gärna valt andra möjligheter. Men kanske det varit deras öde att utgöra denna kraft på ett sådant sätt där makt ofta missbrukas eller förskjuts från ett högre syfte.
Därmed inte sagt, att det måste alltid vara så. Eller att samhällets strukturer komma styras på det sättet för alltid.

Det är väl klart att kvinnor också dras in i denna virvel av maktmissbruk. Och då också bli mer "manliga" på det sättet.
Ändå tycks den kvinnliga polen inte ha samma intresse för maktuttrycket. Vilket också kan återspeglas i kvinnors behov i vardagen, överlag, att mer hämta hem sin kraft, sin "inre makt". Även om detta behöver ske på kvinnans egna villkor, dvs inte efterlikna den traditionella stereotypen av mannens sätt att "förverkliga sig" i världen genom karriär.


Tänker igen på hur vår värld har båda dessa poler, kvinnligt och manligt, och att denna dualitet egentligen inte är något "problem" som det tyvärr ändå ofta blir gestaltat i de förenklade samhällsdebatterna kring "könsdemokrati". Det handlar förstås inte om hur många kvinnor som kan sitta i styrelser, utan om att kvinnan behöver respektera sin egen energi - och den manliga polen i sig själv, och hos män. Annars blir det tyvärr lätt så att kvinnan blir bitter och försjunker i hämndbegär (precis som en man också kan göra). och detta gynnar varken henne själv eller kvinnlig frigörelse rent allmänt.

Fadern - som ibland kallas "den förlorade fadern" eller den "dolde Fadern"- syftar inte på de många fäder genom historien som inte kunnat fylla sin roll som fader, pappa, åt sina barn. Eller som inte kunnat ta sin plats som en "landsfader", en god, rättvis, sann, upphöjande regent, statsminister, ledare, chef, vad det nu kan vara för position, som man. (Även kvinnor kan förstås också ha dessa platser. Danska drottningen tycks vara ett gott exempel på detta.)
Det syftar på att den manliga energins andliga pol har blivit dold under längre tid.
Det är inte en manligt eller kvinnligt polariserad fråga, ingen social fråga, utan en energifråga, en livsfråga. Hur den högre aspekten av den andliga "makt"-energin som en genomlysande, omvandlande och uppbygglig kraft, ska kunna nå fram mer och ta sin rätta plats i det kollektiva mänskliga medvetandet och i världens utveckling.

Det är därför mannen behöver anknyta till sin "fadersenergi" inom sig - men också i världen (!) - för att bli mer hel som man. Detta är enklast att förstå på ett psykologiskt plan, dvs genom att hedra sin egen far, och de manliga förfäder han har. Han behöver hedra och respektera likväl sina kvinnliga energigestalter, sin mor och dennes förfäder. Men många män har tappat bort sin manliga pol, sin manliga förebild, i den här epoken i världen. Detta som jag nämnt flera gånger för att den manliga energin på dessa nivåer i formen ofta har missbrukats.

Detta psykiska perspektiv blir tydligt i flera metoder av inre utveckling, familjeterapier och på andra sociala sätt. En metod som kan hjälpa i många fall - både män och kvinnor i deras djupare identitet, deras kraft och förverkligande inifrån - är den befriande och kärlekslösande metoden Familjekonstellationer.
Här kan på ett enkelt, men effektivt och genomlysande sätt kontakt skapas mellan de olika polerna som behövs i olika situationer. Som i sin tur påverkar omgivningen, familjen, relationerna, välståndet, de goda frukterna.

Till sist handlar det förstås också om individen och dennes plats i sin större utveckling. Hur vi har kunnat tillgodogöra oss våra erfarenheter, utjämna vår skörd, inse och gott använda vår "själsliga ålder". Och därmed kunna befrukta våra insikter om vad som är viktigt i livet.
Att ge vidare av allt det vi kan ge, för helheten, för vår omgivning, vår familj, samhället.
Att växa alltmer medvetet, fritt, inifrån vårt genuina centrum.


© CMM Nya Tiden, nov 2010.