Är vårt land på rätt väg? Kanske omskakningar ändå leder framåt

Det blev lite av en rysare i valet, både i spurten och själva valdagen.
Inte fel med mer spänning ändå. Känns riktigt att det skapas mer tydlighet i den svenska politiken, att man inte bara "förvaltar", från olika håll.
Kanske stämmer det Mona Sahlin sade avslutningsvis på sossarnas valvaka, att "nu börjar det verkliga arbetet".
Kanske ser vi början på ett nytt uppvaknande som kan mobilisera många goda människors krafter, oavsett deras partitro.

SD får en vågspelarroll (svårt kalla det för "våg-mästar"-roll, tycker jag), vilket inte var så oväntat ändå, tyckte jag. Många prognoser hade också förutsett detta.
Det de dominerande partierna gjorde misstaget med, var att inte släppa fram detta missnöjesparti och möta dem i en direkt debatt. Då hade det blivit en mer saklig, direkt konfrontation som hade avdramatiserat det hela. SDs argument hade då också blivit tydliga och enklare att både bemöta och "avslöja".

De gröna får en annan vågspelarroll där redan nu moderaterna bjuder in till samtal. Vad det leder till har vi inte sett ännu, men jag hoppas verkligen de gröna kan vara rakryggade och inte svika sin sociala politik till förmån för några urvattnade miljömässiga löften, som sedan kanske ändå inte infrias.
Politik bedrivs ofta mycket genom kohandel, det får man komma ihåg. Men de gröna har visat var de står och jag hoppas de kan fullfölja det, annars blir det verkligen ett nederlag för deras ideologiska ställning.

Jag befann mig i ett ovanligt tillstånd på valdagen redan från morgonen. Kändes som en väldig energi pressade på, men också en stark sorg, vilket förvånade mig. Det kändes inte som min egen sorg när jag undersökte känslan. Jag tolkade det som att valet skulle utlösa en hel del besvikelse hos många människor i vårt land, precis som för fyra år sedan.
Eller var det vår landsdeva, ungefär som en övergripande riktning, som kände detta? Så kan det vara när något egentligen styr åt helt fel håll.

Ett exempel på en eventuellt närmare nivå kan vara att vår egen högre medvetenhet, vår själ, vid vissa tillfällen kan uppleva en sorts "sorg" när vi väljer mer allvarliga fel vägval i vårt liv. Det är ingen känsla egentligen, utan mer tillståndet av att det kunde gå bättre.
Grunden är alltid att själen inte upplever sorg eller andra mänskliga känslor som många tillskriver detta högre medvetande, t ex "det gör ont i själen". Det är snarast den egna mänskliga, känslomässiga "själen" i så fall, dvs den egna känslokroppens uttryck och också jaget som lider av detta. Men som sagt, i vissa ögonblick kan nog själsmedvetandet ändå uppfatta denna diskrepans.

Jag fick upp en bild senare på kvällen, att detta påminde en aning om när Bush fick makten i USA (tänkte att det var andra omgången, men menade första), vilket påverkade världsläget så starkt på negativt sätt. Det är en helt annan historia, på ett helt annat plan än vårt lilla land förstås. Men att dessa så kallade "högervindar" har ökat i världen, inte minst i Europa, är många överens om.
Det har förstås också att göra med att många länder, som också Sverige nu, har gjort ett alltmer tydligt högerorienterat politiskt vägval senaste åren. Detta stramar åt välfärdsfrågor, man drar ner på allmänna resurser inom skola, vård, omsorg. Genom att sälja ut verksamheter som ändå tycks må bäst av att förvaltas av kommuner och stat, förslits och urgröps deras repsektive värden och också etiska innebörder. Ett exempel är äldreomsorgen där privata aktörer tar över på löpande band men inte kan tillhandahålla samma etiska och därmed också rent praktiskt konkreta vård.
Detta har alltmer kommit att kallas för den "råkapitalistiska liberalismen" som drar fram i världen. Alla får sköta sig själva, samhället ska inte "ta hand" om dess medborgare.

Det finns förstås positiva drag i detta "frihetstänkande" inom rimliga gränser. Att människor behöver mobilisera sina egna krafter och tro på sig själva. Att inte hemfalla åt bidragsberoende för generellt. Det gynnar inte utvecklingen överlag.
Men samtidigt så skapar de ökande kraven på "arbete" som ett välmenat, hälsosamt motiv också utslagning i sig när människor inte lyssnar på sig själva och sina inre behov. Eller inte kan sjukskriva sig för de blir då helt enkelt utförsäkrade.
Detta leder till ökad utslagning, ett större ohälsotal, och därmed ändå ökade utgifter för samhället.

Det finns också som vi sett alltmer tydligt i valdebatten många människor som är för sjuka för att arbeta (se tidigare inlägg här). Det är ett så flagrant exempel på misslyckande i allianspolitiken, att man borde tagit till sig detta tidigare från regeringshåll och rättat till det.

Risken är nu att de borgerliga inte inser värdet av detta i fortsättningen. Att man i svåra framtida vägval, där också SD kommer spela en utmanande roll, kommer att välja att gå samman med än mer konservativa och rent av destruktiva uttryck.
Att man fortsätter lämna detta empatiska ställningstagande ännu mer, som varit ett av svensk politiks mer framträdande, goda drag under lång tid.

Där är Sverige på flera sätt unikt, att man vidmakthållit detta system av medkänsla, stödjande för de som har det svårt, som inte kan arbeta.
Detta måste också fortsätta ha sin givna plats, man kan inte ta bort denna del av välfärden.


© CMM Nya Tiden, sept 2010.