Ett väldigt genomslag har ett blogginlägg nyligen haft på nätet. En dotter vars mamma blivit utförsäkrad och trots sin allvarliga sjukdom måste söka jobb via arbetsförmedlingen upprör många. En uppgift var att 70 000 personer besökte bloggen under en dag, om det var i förrgår.
Bloggen har ett ganska olustigt namn ("Klamydiabrevet") och vet inte varför skribenten valt detta (förmodligen ska det vara något slags skämt, kanske ungdomskul?), men är du intresserad kan du läsa sidan här.
Ett inlägg efteråt bland många lät såhär: "Ella said... En stor varm kram till dig och din mamma. Jag har också en kronisk skada pga felbehandling i vården och väntar besked från PSR. Fem år har gått och jag utreds ännu. Är inte lika illa däran som din mor, men kommer troligen inte att kunna jobba heltid i a f. Jag som var karriärist. En duktig flicka. Så jag förstår vad ni går igenom. Och lider med er. Håller alla tummar och tår för att den här historien får ett värdigt slut. Att ni får rätt. Och frid att leva vidare, även om det är tungt. "
Bloggaren själv har också fått utstå många allvarliga och vad jag kan förstå det som, helt orättvisa och svartmålande anklagelser om att hon gjort detta som ett politiskt utspel. Hon har tydligen krävts på "avbot" och rättningar på det man kallar för "felaktiga skildringar". Men hon hade ju ingen egen avsikt med detta, hon skrev bara det som hänt med sin mamma på sin blogg. Och hon kunde förstås inte innan räkna ut vilket gensvar det skulle bli - alltså hur skulle det då kunna vara uträknat? Dumt och helt ologiskt.
Detta sätt att argumentera och också därmed förstöra goda människors spontana vilja till positiv förändring har tyvärr blivit alltmer vanligt på nätet, ofta från reaktionära krafter i samhället/världen. Dessa "spelare" som sällan är politiker själva, för de följer oftast en mer välgrundad, respektfull överenskommelse kring debatt, tycks ofta vara fyllda av ren förstörelselusta snarare än vilja att diskutera sakfrågor.
Det är osmakligt i sig, men också intressant hur människor lever i så totalt olika verkligheter, att man inte kan känna, eller vill försöka, uppleva medkänsla.
Jag läste inte allt, det blir också en historia som tynger väldigt mycket, men jag blev starkt berörd och som min dotter började jag också gråta redan i början av texten. Detta är något många tydligen har gjort när de läst detta.
Detta exempel togs också upp av de röd-gröna i slutspurtens valdebatter som vi sett en hel del av där vissa frågor ändå blev allt tydligare. Jag tycker dessa debatter var ganska bra, bättre än jag hade förväntat mig. Det är några saker som ändå tycks bli mer klargjorda i sista stund. En av dessa är just försäkringspolitiken, som ju inte är något nytt, men som ändå smugits fram allt mer och med allt hårdare och svåra krav och följder.
En del moderata kommunalpolitiker (kanske andra också) har tydligen också hoppat av sina uppdrag och kanske också sitt engagemang för detta parti efter att de sett dessa konsekvenser ta allt större plats.
Jag tar inte upp det här för att "demonisera" något parti eller Alliansen. Jag tror alla partier har en hel del gott i sina budskap och sina försök. Samtidigt verkar det vara tydligt att det är olika inriktning. Man kan tycka det är en självklarhet, men som vi sett under många år blir tendensen allt tydligare att blocken går åt konvergens, dvs strålar samman inom allt fler områden och frågor. Och att därmed skillnaden blir alltmer luddig och odefinierbar.
Man frågar sig då, helt naturligt, om valen är en sorts skendemokrati? Eller är det så att detta visar på en ny rörelse mot ökad enhet? Att det helt enkelt krävs en större enhetlighet för partier och överlag grupper att samarbeta. Och att viljan att sträva mot ett gemensamt håll, snarare kan vara en stor fördel egentligen än ett utslag för något "odemokratiskt" eller "maktfiffel". Det är en viktig fråga som ännu inte utforskats mer djupgående, också med ett mer existentiellt perspektiv.
En del som sågar allt det officiella samhället gör menar att valet är liksom mycket annat en sorts fars och ett spel för att dölja mycket större problem. Detta kan verkligen ha sin riktighet på vissa sätt, men är också ett ganska dumt påstående eftersom man inte kan dra alla aktiviteter över en kam och påstå att det är så mörkt uträknat.
Dessutom är valproceduren ingen nyhet i sig. Även om man anser hela den svenska konstitutionen trots alla möjligheter, ändå som "odemokratisk", så har denna funnits med ett bra tag och kan inte utgöra någon plötslig händelse till "maskering" i sig.
Det är snarare så, som jag nämnt här flera gånger, att många politiker, inom alla partier, tror de gör verkligen goda insatser. Och att de vill också göra det bästa, enligt sin tro, det är mitt intryck ofta. De tycks inte se den större bilden, eller kanske de inte vill möta den mer klarseende. På så sätt medverkar de i ett spel som kan ha negativt inflytande på många människor. Men det gör många, ja, de flesta som agerar inom samhället på olika sätt.
Men - en politiker, likväl som vem som helst, kan också följa sin inre övertygelse och få stöd för detta inifrån sig själv på en djupare nivå som går bortanför de kortsiktiga, materialistiska utgångspunkterna och mer egoistiskt förankrade besluten.
Liksom alla människor har de ett val. Samtidigt kan en person inte handla mer riktigt än sin egen utvecklingsnivå. Man kan lära sig, naturligtvis, och ofta gör man det den hårda vägen, genom sina misstag.
Politikerförakt i allmänhet är ingen bra grogrund för kommande utvecklingsfaser och överlag inte givande för människorespekten.
Samtidigt vore det förstås välkommet med ett ökat uppvaknande och större ställningstagande bland politiker att se till helheten mer, till längre perspektiv och grunda sina beslut och sina debatter i ökad medkänsla och förståelse för hur olika slags människor kan ha det.
© CMM Nya Tiden, sept 2010
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar