Striden mellan könen och överlag inom människan behöver läkas genom ökad medvetenhet och enhetsförståelse

Som sagt, återkommer här om ett tv-inslag från igår.

Tittade med min fru (som så ofta när det gäller dessa inslag) på ett "prat-program".
Detta positivt menat, även om vissa av dessa prat-prgr kan bli ganska ensidiga. Men visst kan det vara intressant ta del av ett människoöde eller olika människors åsikter, vägar och försök till lösningar i sitt liv.
Hellre det än mord, brott, våld, död, dessa evinnerliga serier framförallt amerikanska med stålgråblå inramning och minimal dialog. (Sedan finns det förstås mer bra, spännande äventyrs-action, eller framförallt komedi). Men också förstås alla dessa krumbuktande matprgr (gäsp!), även om det finns undantag även där (engelskt). Eller tråkiga snickar-prgr, som envisas med att ta upp tid.

På så sätt fortsätter utbudet (även om antalet kanaler ständigt ökar) vara förbluffande smalt. Jag har sedan många år en stadig, men neutralt förpackad förhoppning om helt nya prat-program. Överhuvudtaget nya program, som skulle belysa fler nivåer av mänsklig utveckling och människans alla goda möjligheter i den här viktiga tiden.

Vi lever ju faktiskt - egentligen - inte i en släng och skräp-tid. Utan i en av de mest omvälvande och förnyande tider mänskligheten hittills varit med om påd enna planet.

Det prgr jag tänker på nu ("Drottningen bakom Drottningoffret...", fred 21/1 2011, TV2 20.00) var om en av nordens och Danmarks mest lästa, omdebatterade författare, Hanne-Vibeke Holst. Jag kände inte till henne innan, annat än som förbiflygande namn.
Först tyckte jag det var lite sådär allmänt kul bara att se hur den här personen strävade efter vissa mål och hade nått sin personliga prägel. Hur hon stod upp för sina ideal med stor kraft och tydligen har en tydlig effekt på sin omgivning.
Det kan vara stimulerande att ta del av hur människor skapar detta och hur vi alla kan ta fram det vi brinner för på olika sätt.
Också spännande med en författare som är så samhällsengagerad.
Hanne Holst verkligen utstrålade mkt stolthet (kanske på typiskt danskt sätt?), ett slags lugnt patos. Men också en sorts lätt melankolisk glädje, lite som ett ljus glittrade i hennes ögon, fint.

Sen blev programmet lite ensidigt. Eller innehållet snarare. Jag vet inte om det berodde på intervjusättet och programmets upplägg, eller om det får stå helt för huvudpersonen, författaren och aktören själv?

Slutklämmen var dock än mer påfyllande och suggestiv vad gällde fler perspektiv att förstå denna person. Men också på fler nivåer av det mänskliga och denna övergripande fråga kring "striden mellan det manliga och det kvinnliga".
Som oftast speglas något mer omfattande livstema eller kollektiv fråga i en mer välgjord, bra, fungerande dokumentär (och överlag annan film, konst, litteratur).
Visst ni att danskarna fortfarande bränner häxor på bål? Symboliskt förstås, i form av små häxgummor, som placeras högst upp i vårkasen. Det är då man firar "Sankt hans aften", något som tydligen också sker i Norge med "häxbränning". Låter väldigt ålderdomligt och som ger felaktiga associationer. Intressant att ett sånt arv lever kvar, och vad det vill säga.

Inte i första hand att "kvinnoförtryck" lever vidare i samma anda, som Holst vill få det till. Utan om synen på det annorlunda, på det "alternativa", som ju häxor stod för till stor del.
Det kanske inte bara var att de var kvinnor som var signum för synen på deras dåtida "avart". Utan att de hade andra uttryck än det gängse, Kanske botade med händerna (healing), kanske var örtkunniga. Eller överlag tänkte och agerade lite annorlunda i en mycket stelbent, överlag hård tid. Många kvinnor råkade nog också ut för anklagelser från andra kvinnor, som ville hämnas för någon otrohetsaffär t ex.
Där reagerade också Holst i sitt tal med eftertryck. Och även om det blev med det här ganska trötta, anklagande röstläget som knappast leder till en ökad dialog, så kan det ju fylla sin funktion med ett kraftfullt ställningstagande.

Ämnet i filmen handlade alltså mycket om kvinnans rättigheter och manligt förtryck av kvinnan. Det var som att iaf delvis bli plötsligt förflyttad till 70-talet igen, i den miljön där så många tog upp dessa frågor. Jag känner igen dem mkt väl, för jag var också en del av detta då. Jag är sas uppväxt med den debatten och de frågorna.
Mycket av detta är viktigt och hedervärt på sitt sätt. men polariseringen blir alltför snäv och svart-vit. Den drivs så långt att det blir en märklig strid, "ett krig", vilket leder till ett helt felaktigt fokus, tycker jag. Det tycks mer och mer handla om personen själv än "hela mänskligheten" eller "samhället". Jag kan t ex inte se det goda i att män ska ta på sig en "kollektiv skuld", lika lite som kvinnor ska det.

Författaren Holst är uppenbarligen kvinnan som utkämpar detta slag. Kanske inom sig själv till stor del? Detta sas också flera gånger helt tydligt, både om "kriget", men också hur hennes psykiska värld var del av detta.
Kriget mot männen, mot förtryckare, mot orättvisor.
Och det är förstås mkt bra att vilja göra det bättre för de som har det svårt, självklart.
Men att vända hela verkligheten och hela samhällsutvecklingen till en genusfråga har jag så svårt att se hur det kan bli konstruktivt.

Man bör inte förklara alla samhällsfrågor, orättvisor och debattämnen utifrån det "enskilda", dvs utifrån personens bakgrund och sociala och psykiska påverkan. Samtidigt är det svårt att bortse från dessa influenser som förstås har sin naturliga del av hur alla människor formar sina liv.
Detta blev också mycket intressant och starkt återspeglat i denne författares bakgrund och barndom där hennes egen pappa hade stängt ute henne och familjen med ett symtom av alkoholmissbruk som tog över alltmer. Hon beskrev detta öppet, pappan som höll sin dörr stängd, även rent fysiskt, och isolerade sig i sitt eget skrivande.
Detta gjorde också sedan Holst själv, om än i mildare grad, gentemot sina egna barn, berättade hon öppet.

Hela denna familjemässiga och psykiska upprepning blev så klart blixtbelyst här. Hur författarens engagemang och ständiga stridande hängde ihop med hennes egen bakgrund. Detta tycktes hon också se själv, men verkade inte ha mött smärtan i det. Hon kanske ser sig som en sorts "martyr", som måste lida för det kollektiva.
Därav också en eventuell koppling, såg jag såhär helt spontant, med temat i tv-serien Drottningoffret (som jag sett slutet av och en del andra klipp), som ska återspegla en kvinnlig partiordförande som offrar sig, även rent fysiskt.
Symboliken och tematiken är slående.


(En ytterligare del kommer strax, som fortsättning på denna artikel)


© CMM Nya Tiden, jan 2011.