Påsken – att omvandla lidandet, frigöra sig och ”återuppstå”

Denna påsk är det solens högtid, både fysiskt sett (härligt!) och i det inre. Kan solen lysa inuti? Självklart!
Jag märkte av att Långfredagen var aningen tung på morgonen. Nej, mer "tom" kanske. Frågade min fru vad som var på gång, om hon hade någon koppling. Det hade hon. "Det är ju långfredag, du kanske får in det kollektiva". Så sant, hade glömt det.
Därmed var det lättare att urskilja vad som var vad. Sedan lättade det. Och jag kunde jobba bra.

Överlag har denna påsks energier varit relativt lugna tycker jag. Det är intensivt, mkt också på grund av Vädurens fullmåne strax innan. (Förstår inte det som vissa får det till, att vi nu skulle befinna oss i Vågens fullmåne, alltså tvärs över zodiaken? Baseras på...? Känns som en konstruktion).
Det är samtidigt en hel del aktivering av "gamla mysterier" nu, som Påsken tycks inbjuda till i sig. Influenser av det vi kallar "tidigare liv" (på ett eller annat sätt, beroende på hur vi själva ser på detta) kan bli mer påtagliga och återaktiverade. Det är också olika kollektiva minnen kring "gamla tider", hur vi kan ha levt för vår "tro" (inte bara i "religiösa" termer, snarare andligt livsmässiga) och vår inre kontakt som kan komma att bli mer belysta i denna period.
Kanske detta helt enkelt beror på att dessa energier, både Vädurens som går djupt in i våra liv, också rent fysiskt, och med Påsken, intensifierar ihopkoppling och klargöranden.

Under Påsktiden möter människan mysteriet med livets ”mysterier”, ”döden”, och kanske också dess omvandling.
Traditionellt sett står påsken mycket för ”Kristus lidande”. Denna fokusering på lidandet i sig, den händelse som här symboliseras av ”kors-fästelsen”, har följt oss under de senaste 2000 åren. Men egentligen har denna väldiga händelse en mycket större innebörd, som visas genom ”uppståndelsen”.
På ett sätt har fokuset på lidandet skett som en direkt återspegling av allt det elände som mänskligheten ägnat sig åt. Detta också med ett starkt drag av skapat miss-förstånd och utnyttjande från destruktiva krafter.
Inom religionerna som kristendomen och katolska kyrkan har det lidande inslaget tagit upp för stor plats. Människans roll var aldrig menad som lidande! Och Kristus hänger inte på något kors!

Detta överdrivna lidande har väldigt många människor reagerat på, och därmed tagit avstånd från kyrkan. Därmed har många också avsagt sig kontakt med all slags andlighet överlag.
Vi lever i en sekulariserad tid, på gott och ont. Det är bra för vi har frigjort oss till viss del från de gamla religiösa dogmerna och påbuden som styrde mänskligheten på ett negativt sätt. Det är mindre bra då ”allt” av högre existentiella värden sopats bort från den västerländska samhällsformen.

Samtidigt ökar det många kallar för ”privatandlighet”, dvs att man skapar eller ”bygger” sin egen tro. Det är egentligen en fråga om livsåskådning, något som de flesta människor ändå har en uppfattning om i sitt eget liv, även om man kanske inte direkt praktiserar den.
Definitionen av ”andlighet” är som jag ser det, att välja att utvecklas mer medvetet. En stor lärare säger att detta inbegriper egentligen utveckling oavsett vilken nivå man befinner sig på. Önskan och viljan att röra sig i en riktning som skapar utveckling kan alltså uppfattas som ”andlighet” egentligen.

Därför har också människors eget sökande och uttryckande av andlighet kommit alltmer i fokus i denna tid. Detta är inte bara ett uttryck av ”vilsenhet” och ersättning, som en del forskare, akademiker och psykologer etc tror sig kunna utröna och dogmatiskt fastställa (som del av ett nytt slags livsbegränsande ”prästerskap”?) utan att själva ha upplevt något av denna verklighet.

Denna rörelse av uppvaknande sträcker sig förbi och även transformerar i snabb takt tidigare former av religion och tro på en rad olika sätt inom mänskligheten. Ser vi på förståelsen för lidande och möjligheten att omvandla lidande till en kraft istället för ett förlamande ok, har samhällsutvecklingens många goda frukter också samtidigt bidragit med starka tendenser att försöka dölja det mänskliga, ”naturliga” lidandet, t ex i döden.
Istället har vi till stor del i mänsklighetens officiella rum, mycket genom medier och underhållningsbranschen, fått en ”meningslöshetskultur” där det tillfälliga, exploaterade, fördummande, förnedrande sätts i första hand. Och så talar man om att ”andlighet” vill förslava människor!

Det vi kan se är att mänskligheten på många sätt frigjort sig från vissa bojor, men ännu mer kämpar för att inte gå vilse igen!
Detta speglas också hos många uttryck av ”new-age” där människor gjort uppror mot samhällets och tidens socialt förtryckande tendenser på olika sätt genom att välja andra sätt att leva både i det yttre och inom sig. Samtidigt tycks man ibland lite förenklat försöka ”hoppa över” lidandet eller svåra utmaningar. Självcentreringen i att enbart nå ”den egna lyckliga utvecklingen” har fått stå i fokus.
Detta förändras alltmer under senare år. För många följs denna fas av ett mer omfattande, mer genuint själsligt uppvaknande.
Där intar också en djupare insikt plats vad gäller mänsklighetens behov, en större väg. Vi kan inte isolera oss i vår egen utveckling, utan snarast dela den.

(Material hämtat ur ett av Herkules Nyhetsbrev Påsken 2005, uppdatering påsken 2008 och påsken 2009)