Att stötta de tyngda genom "återfödelsens" tomma rymd. När ska samhället vakna upp för nya lösningar?

Denna sista period har känts som en väldigt tuff tid för många och att mycket ställs på sin spets.
Det gäller människor i vardagen, det gäller människor som tagit flera inre steg tidigare, det gäller samhället och världen.
Detta har sina orsaker i de stora förändringar som tar plats på vår planet i denna tid, som mänskligheten är en del av.

Just denna senaste periods turbulens (senaste veckorna) kan vi eventuellt också spåra i vissa stjärnkonstellationer (den större astrologin, som energipåverkan, inte veckotidningsmässigt).
Tydligen skedde ett starkt uttryck genom oppositionen Saturnus och Uranus i förra veckan (Tisd 15 sept. Senare på fred var det också Jungfruns nymåne), då denna konstellation hade ett maximal utbyte och "konfrontation", kanske också förlösning, från varsin sida av himlavalvet.
Vi kan förstås inte förstå innebörden av detta (och andra kosmiska energiflöden), men kan ändå ha nytta av att orientera oss en smula och också se hur våra egna och världens reaktioner och händelser i livet kan höra samman med dessa väldiga bakomliggande syften.
Denna opposition pågår fram till 2011 (Detta material hämtat från Roxlins astroblogg, en sida med ibland intressanta övergripande perspektiv.). Jag återkommer förmodligen till det astrologiska perspektivet framöver.

Dessa förändringar gäller oss alla, men på olika sätt, i olika faser. För min del kan jag uppleva att jag gått igenom en hel del "spetsar" tidigare. Platser med brinnande eld, både inifrån och utifrån. Detta är förstås inte klart på något sätt, men har med åren gett större perspektiv.
Likadant med förnimmelsen och synen av världen som den "brinnande platsen" återkommer.
Den kom för många år sedan, redan då jag var tonåring och fick se igenom som en "hinna", kallade jag det för. Jag såg hur en kraft verkade i världen som ville hålla tillbaka utvecklingen. Hur människor på oftast omedvetna sätt fastnar i roller eller spelformer där deras liv blev till en sorts dröm. Där de inte nådde fram med sina verkliga jag, med sin inre potential.

Min vision (och mitt hjärta) som väcktes alltmer då var att vilja bidra till en ökad utveckling för människor. Jag försökte också tidigt i tonåren att omsätta denna inre drivkraft i olika handlingar; i relationer, i samtal, genom politik, konstnärlig aktivitet, andlighet, sökande, skrivande osv.
Detta var ett slags uppvaknande, som även hade direkta inre korrelationer. Senare kom jag också att få uppleva olika sorters djupare omvandlingar där olika mönster och former av den vanliga världen och dess bilder "rämnade", och jag fick uppleva mig vara direkt del av en större verklighet, ett direkt levande ljus.

Detta var i sina inledande skeden förstås en tidlös upplevelse, inte minst för en tonåring, känslan av att "se igenom". Och kanske det heller inte är annat än naturligt, även på ett själsligt plan, för den livsperioden. Människan i den fasen får ofta gå igenom det som brukar kallas den "emotionella perioden" som varar ungefär mellan åren 14-21. För en del startar det också tidigare.
Det är upplevelser som kommer inifrån, som kan vara själsliga "frön" som slår ut. Det kan vara svåra, obekväma och kanske smärtsamma upplevelser, men det kan också vara stärkande och brusande livskrafter som tar plats.
Dessa erfarenheter ska och i många fall kommer de också sedan att förankras genom det mentala och högre uttryck i människans fortsatta liv. Men många fastnar också i denna emotionella fas, trots sina nyfunna, ofta instinktiva insikter. De förblir på sätt och vis "ungdomar", med olika hindrande mönster som de inte medvetandegör mer omfattande, går igenom och integrerar i den större livsrörelsen.

Många människor i vår moderna tid (och även förr förstås) fastnar därför i den "materiella tiden" som maler fram sin verkan i den fysiska formen och genom de mänskliga "charaderna". Man tror man lyckas i ekorrhjulet, man skaffar sig positioner, men kanske sviker sina ideal och sin "inre röst".
Man följer det yttres värderingar istället för att lyssna på vad som verkligen vill utveckling. Man vill bryta sig fri, kanske från konventioner, krav och destruktiva mönster. Men bryter istället med sig själv.
Man bryter sina gamla löften, som man kanske en gång ställde fram i sitt själsljus, innan man kom hit till detta liv.

I denna tid - som jag och många andra återkommer till som en framväxande "ny tid" - känns det som inte mycket plats finns för att dra ut på saker. Inte tveka och vara orolig, t ex "vad ska andra tycka". Eller "jag borde gjort si eller så".
I många omgångar har dessa genombrott i intensiteten vuxit fram hos många människor, inte minst de andligt sökande.
Men nu tycks detta bli alltmer ihållande. Förändring i världen, förändring i människor.
Det är ju också det här vi vetat om länge ska ta plats i en allt större skala.



Det känns som det är dags att verkligen ta dessa förändringar mer på allvar, framförallt för “de andliga” som ju kan och ska hjälpa mänskligheten, hur man nu än väljer att göra detta.
De flesta så kallat "vanliga människor" kan ju inte förstå vad som händer. Många behöver stöd, nya perspektiv, klargörande information för att få en chans att orientera sig på nya sätt.

Mycket av det nya motarbetas också. Även om det ser ut att främst vara pga människans okunnighet verkar det finnas krafter som mer medvetet går in för att försvåra denna stödjande process. På så sätt kan många människor misstolka eller missförstå denna tid. Man tror dels att det inte finns några alternativ, dels att om man söker dessa alternativ så kan man bli sedd som en "kuf" eller värre en "charlatan".

Man kan alltid säga - och det med rätta - att förändring skapas inifrån var och en. Vilja till förändring uppstår i samspelet mellan personen och dennes inre, själen. Och vi vet väldigt lite om när en person ska ta ett eller annat steg. Det vet egentligen bara människan själv.
Men det är ofta också som personligheten väjer undan för det som träder fram. Man lyssnar inte. Man avleder. Man väljer det som har en annan route, kanske som verkar trevligare, roligare, mer välbetald eller vad det nu kan vara.
Man undviker att förnyas, att omvandlas, att följa med i en större utveckling (även om detta steg kan vara förhållandevis litet).


Vi kände en kvinna som bodde nära oss, som också var mamma till flera barn som vuxit upp med våra barn förr i tiden. Hon mådde väldigt dåligt och förstod inte vad som hände henne. Hon verkade genomgå en sorts inre rening, men hon kunde inte följa med i processen.

Hon fick tabletter av läkaren, som så många i denna tid, om det nu kan kallas kallas "medicin", för att få lugn. Men hon blev inte lugn, hon verkade egentligen må sämre. Det går inte att döma när det kan vara rätt att ta dessa tabletter som kallas för många olika saker, nervlugnande, antidepressiva, neuroleptika, "lyckopiller" osv, det måste var och en bestämma.
Det olyckliga är när läkare slentrianmässigt skriver ut dessa utan att förordna någon annan behandling, t ex terapi.
Eller hur läkare sällan känner till och kan ge stöd för en större inre process som i många fall vill ta plats, att det inte bara är en "depression" på grund av yttre stress eller materiella orsaker.

Till slut orkade hon inte längre med sitt inre tryck, den tyngd som tycktes svälja henne. Hon verkade inte kunna urskilja att detta var något hon kunde frigöra sig från. Kanske genom att "spränga det", gå i terapi, nå en djupare tryckpunkt, koka över, förändra sitt liv. Kanske hade hon behövt på ett tidigare stadium lyssnat mer på sitt eget inre, kanske ta reda på vad hon egentligen ville djupt inne i sig själv, bortanför detta vacuum hon bar på?


Det är ingen lätt process som jag beskriver här. Det kan vara fruktansvärt. Det kan vara som det värsta mörkret att genomkorsa.
Och just därför kan det också vara en själslig rörelse som står bakom. Det kan vara en resa mot en total existentiell förvandling,
Tyvärr valde vår vän att lämna allt och gå en annan väg.
Vi vet inte exakt vad som hände, men hon tycks ha tagit sitt liv.
Eller - var det "medicineringen" som tog detta hemska "beslut" åt henne?

Vi sörjer henne, och vi sörjer med hennes familj. Detta var något fruktansvärt. Kunde några instanser ha fångat upp dessa signaler bättre innan?
Samtidigt tror vi att varje människa är en del av ett "opersonligt öde" som rymmer en större mening, även om det är svårt att se i stunden.


Hur ska vi som har en litet större rymd att tillgå, som varit med om lite fler händelser av ett större liv, kunna hjälpa de som inte förstår denna process av "återfödelse" som alltfler människor kommer att genomgå i denna tid?
Hur ska vi som genomkorsat en del djupare smärtor och omvandlat lite mer av "lidandets mörker" och nått ett nytt ljus, en ny horisont av insikt, förståelse och medkänsla, kunna bidra till att samhället vaknar upp mer och ger mer aktivt, medvetet stöd för de som genomgår dessa svåra faser?


© CMM Nya tiden, sept 2009. (utlagd 22/9, uppdaterad 23/9)