Up in the air - den verkliga människan föds, långsamt, på sin resa genom overklighet

Jag nämnde nyss den här bilden av ett flygplan som startar, vrålande motorer, trycket, suget när man lyfter. Hmm, att vi är i en sån period nu.
Vi människor trotsar ju faktiskt gravitationslagen varje gång ett flygplan lyfter.
Vill man inte använda ordet "trotsar", för det handlar ju knappast om det, kan man förstås säga "omvandlar".

Så det passar bra med fortsätta på temat kring filmen Up in the air som jag var inne på för ett tag sedan i ett inlägg.
Verkligen bra film på sitt sätt. Blev positivt överraskad. Starkt tempo i mellantonerna. ”Budskapet” medryckande och känslig närvaro i gestaltningarna.


Ingen helt förutsägbar film, även om en hel del förstås känns igen i storyns upplägg. Men den fungerar mer än så. Den tar oss med i olika djup, samtidigt med sin charmiga, lite skruvade och samtidigt på gränsen till skoningslösa inblick i den stereotypa företagsvärldens likriktade mening, eller meningslöshet.

Det är så människor stöps, i dessa köpande former. Och får skapa mening, i detta stilla kaos av icke-kontakt med det verkliga, med det sanna, både inom sig och med andra.
Detta gestaltas av Ryan Bingham ( George Clooney i sitt esse), konsult i företagshjälp när man ska avskeda folk, ständigt på resande fot. Här i en högaktuell miljö av konkursdrabbade USA med milsvida problem, frmaställd i hård blåtonad belysning. Denne man med sin identitet snyggt paketerad i en expertutvald minimal resväska på hjul (förstås), har som sin hemliga dröm att nå ett ofattbart högt antal resmil på sitt kort.

Hela hans värld förändras när hans företag får upp ögonen förr en ung medarbetare, Natalie (excellent spelad av Anna Kendrick), som kan rationalisera ännu mer, tycks ännu mer effektiv, avskeda folk ännu mer besparande via tekniska lösningar på datorn.
Men även hon visar sig mer levande. Hon blir hans utmaning, men också del av hans uppvaknande, att se det fruktlösa i det meningslösa, det omänskliga i detta omänskliga system i helhet.

Bingham tror också ett tag han har hittat "den ultimata kärleken" (spelad av Vera Farmiga, mycket bra). Någon lika rotlös som han själv, som han törs ge sig hän åt. Därmed den fasta punkten, "meningen" kanske. Han vågar släppa på sin roll av meningslöshet, som han tränat sig in i under många långa år, ständigt på resande fot.
Men som jag trodde, kvinnan har redan familj. Allt var bara ett äventyr för henne, också på sitt sätt i hennes överlevnadsstrategi. Hon menade att de hade kommit överens om "det knapplösa knullet", att han levde i en illusion som inte såg hur han själv var, hans val.
Det var nog sant, han levde sin roll, på sitt sätt till fulländning. Så bra att den blev tom, icke-levande. Och hon? Tydligen också i sin illusion. Alla dessa illusioner…

Slutet aningen korthugget kanske, men ska förstås ge fria associationer och utrymme för möjligheter. Han blev en inre resenär kanske? Kanske han träffade en kvinna som verkligen kunde matcha hans inre potential, som han nyss själv började upptäcka och värdesätta.

Och hans jobb? Knappas något han kom tillbaka till.


© CMM Nya Tiden, aug 2010