Tidlösa mantras inte "manipulativa" - mer om mantrats betydelser

Tagit upp detta om mantras tidigare (se "Grön Tara"), men utan att gå in på vad ett mantra kan vara – och inte vara.
Att ta upp Grön Taras mantra här tidigare var främst för att framförandet är så väldigt vackert (!), dels för att det verkar allmänt välgörande.
För min egen del är det inget jag använder dagligdags (som en "tro"), mer som en upplyftande kvalitet i stunden då och då.

En person jag hörde av ville inte lyssna på mantrat alls, sade hon, för hon visste inte vad orden betydde. Hon menade att hon kunde bli ”manipulerad” på ett eller annat sätt.
Men mantrat är inte skapat i vår tid. Och det är inte skapat av någon person i sig, utan mer en andlig kunskapstradition (den tibetanska buddhismen). Det har inga "världsliga" eller egoistiska motiv, det verkar så främmande och otroligt långsökt för mig att kunna tolka in detta.

Överlag finns inga egoistiska bakomliggande motiv med de gamla mantras som finns, t ex från Buddha Gautamas läror eller via de gamla vedaskrifterna eller de gamla urkunderna i den indiska kulturen.
De är till för att höja vår mänskliga frekvens, att samstämma människans dagsmedvetande och genom vissa ljudformationer förena med högre livsnivåer, det är mantrats uppgift.

Så här lyder en tolkning av mantrat mer specifikt som jag fann på nätet:

Om=Tara sacred body,mind and speech
Tare=liberating from all discontent
Tuttare=liberating from the 8 external fears and 8 internal fears
Ture=liberating from duality
Soha/Svaha=may the meaning of the mantra take root in my mind/may the power of mantra achieved/praise to the mantra

So-ha (eller So-ham) är också ett mantra i sig; "Jag är det", dvs identifikationen med själen som det kausala/buddhiska tillståndet av enhet, kärlek-visdom.

Man får komma ihåg att vår tids västerländska kultur föddes i det som nu är Indien och har sitt ursprung där. Dess första begynnande kärna av denna folkbildning (den indoeuropeiska kulturen) startades där för cirka en miljon år sedan i sin första kärna, och utvecklades under cirka de senaste 100 000 åren till de folkslag och deras uttryck som vi har idag, framförallt i västerlandet. Med det menar jag inte att alla ska uppleva den indiska kulturen som sin "egen", utan bara att vi har med oss dessa rötter inom oss, även om de såg helt annorlunda ut då förstås.

Det kan ändå vara en sund reaktion att ifrågasätta. Detta även om jag tycker man kan lyssna på något först och bedöma sen, i det här fallet om inte annat för skönhetens skull.
Men vi lever i en tid då många ska vakna upp och omvärdera "allt", vilket kan vara både nyttigt och smärtsamt. Där kan det ingå att känna sina egna gränser mer tydligt, att få "säga ifrån". Detta kan också ha djupare psykiska bakomliggande skäl, även om de kan vara omedvetna i stunden.

När det gäller mantras överlag är det också bra att vara försiktig att inte använda vad som helst. Jag tror som sagt inte mantras är "uppfunna" med egoistiska begär, det strider mot själva sakens natur och verkar helt ologiskt. Däremot kan det förstås vara bra att undersöka ett mantra först, se vad det ger för effekter, inte bara ta in vad som helst man inte känner till.

En annan aspekt som dyker upp nu i mitt medvetande hände för många år sedan. Jag var i början av mitt mer andliga utforskande då, runt 15 år. Jag hade fått ett mantra genom TM-metoden som jag höll på med i några år. Den meditationen hjälpte mig mycket på vissa sätt, men jag slutade helt med TM sedan för det var inte min väg. Jag hade en vän då, en teaterlärare, en mycket härlig person, och hon uppfattade det som att man kunde meditera på "vad som helst".
Det var den tiden då, och kanske är det för vissa fortfarande säkert, att man ville gärna göra lite "revolt" på alla livsområden. Man ville göra saker på sitt eget sätt, inte styras av andras åsikter eller av samhällets "krav" osv.

Och det är förstås mycket bra när det gäller mycket. Samtidigt är det vanskligt att tro att man vet "allt" i förhållande till det man inte behärskar eller har medveten erfarenhet av. T ex mantras och meditation om man inte sysslat med detta innan.
Det hade inte den här kvinnan. Hon mediterade på ordet "gran". Och tydligen gick något snett för hon hade problem att komma tillbaka, berättade hon sen. Vi träffade henne i vår grupp nära inpå detta hade hänt och hon var mycket tagen.
Sen slutade hon med det "mantrat", som förstås inte var ett riktigt mantra, utan bara ett vanligt ord, som hon skapat som sitt mantra, utan någon djupare medvetenhet om syfte eller riktning med detta.
Det rekommenderar jag att inte göra.

Vi lär oss att sanskrit-språket och dess omfattande betydelser har en speciell frekvens i sig, men också tydligen behöver uttalas väldigt precist för att kunna ge de goda, rätta effekterna.
Detta gäller också det allmänna, omfattande mantrat Om, som inte ska förväxlas med ”Aum”. Den djupare betydelsen av detta mantra kan man ta del av i boken ”Strålarna och invigningarna” av Alice A Bailey.


© CMM Nya Tiden, maj 2010