Fest - med våren, nytt år, och nya steg. Skratt med Skatan också kul

Jag fyllde år nyligen. Det var en härlig fest i två dagar, kan man säga. Hade först tänkt att inte fira alls, men kändes viktigt och kul. Även för att manifestera en ”god energi”, som en sorts ritual, en kraft, en glädje som skulle fortsätta spridas i vårt ”gäng” och för vår familj.
Insåg sen (på ett nytt sätt) att den här perioden är precis timat med nya starten i Vädurens energi och överlag det "nya året" - avsluta det gamla och gå in i det nya. Där är jag född i denna period av vårdagjämning.

Folk kom från olika tider och grattade, åt av detta underbara överflöd av tårta och fruktsallad, kakor och ostar. Och fyllde vårt hus med blommor och skönhet, skratt och överraskningar. Men ingen alkohol. Helt enkelt därför ingen dricker.

Fick sedan bland annat den härliga överraskningspresenten att gå på showen med Skatan på Rival i Stockholm av min fru. Det var faktiskt andra året vi var där, såg förra showen också (även det en present från min fru). Nu var ungarna med också, väldigt kul.
Det känns alltid trevligt att komma till dessa mina gamla hemtrakter vid Mariatorget. Rival är en skön plats där.
Dock överraskande att detta ställe erbjuder alkohol på en eftermiddag för att se en humorshow. Som om folk inte skulle kunna koppla av och roa sig utan alkohol? De som känner mig vet att jag inte tänker så här pga moraliska skäl, utan energimässiga. Klart folk ska få dricka om de vill. Men helst inte i en allmän lokal där man ska dela atmosfären.

Skatan-föreställningen var bra som så ofta, även om inledningen var seg och skämt om Michael Jackson inte fungerade alls. Och att man körde en del gammal skåpmat – varför?
Sen kom det igång mer. Inslaget med ”favvobandet”, nu kallade Facebooks, helt otroligt roligt. Skrattade så tårarna rann, utan att jag märkte det.
Sen när det övergick i parterapi för Ulf och Kristina kippade jag efter andan. Det var tydligen inte så många som uppskattade den scenen ändå, salongen var ganska tyst, utom vi, även ungarna, som tjöt av skratt.
Terapi-svängen är viktig för att läka, men också så humorinbjudande i sina olika mer stela, traditionella former (även om de kan vara alternativa också).

De är ett bra gäng, mycket hjärta, ni vet Johan Glans, Vanna Rosenberg m fl. De är härliga. Och nu också Eva Röse som inhoppare. Eva känns ju gedigen, mer som en ”riktig” skådis, om man kan säga så.
Ibland blir det lite väl mkt studentikåsbakgrund som sipprar fram, även om Glans o Batra och de andra äldre medlemmarna som jag tror också varit med och filat fram material, skapat mycket av en egen stil med sina underfundigheter och dessa ofta halvtokiga karaktärer.

Eva Röse har också blivit ambassadör för Unicef fick vi veta först av allt. Och att man nu ville bidra till världen; de olycksdrabbade på Haiti.
”Det är inget skämt”, sade Johan Glans glatt. Fniss i publiken.
”Nej, det är verkligen inte det”, lite mer bestämt. Ännu roligare.
Svårt blanda samtidsengagemang när alla är inställda på rak underhållnings-humor. Men det gick det med.

Först kändes det lite…udda. Så tänkte jag ”men varför det?”. Varför inte blanda?
Intressant det här med tankeformer, hur vi kan ha en bild. Som sedan byts ut.
Tydligen var det första gången de testat med något slags parallell koppling till världen. Och det på deras 80:e föreställning av denna uppsättning. Och där var vi med.
Tacka Röse för det. Hon känns som hon har ett äkta engagemang, glädje och styrka. Gillade henne i filmen ”Göra en pudel” också.

Bravo Skatisar, ni behövs i denna tid, även om inte ”budskapet” är speciellt djupt, så är det verkligen härligt att skratta.


© CMM Nya Tiden, apr 2010