Det mentala är inte hindret i andlig utveckling

För att kunna ta nästa steg behöver man alltså se åt det håll där vägen finns.
Om vi inte ser åt det hållet, tja, då blir det grumligt.

Vad är då "vägen"? Det är den energiform som vår högre natur, kalla det "själen" om du vill", i samverkan med alla högre aktuella instanser, skapar för ett liv.
Detta liv är ju inget enskilt egentligen, som många av oss tror, inte minst många "andliga". Det är en direkt del av enheten.
Många sökare har siktet riktat mot "den egna upplysningen" och därmed tanken om att det är "bara jag som finns" i detta stora steg.

Detta är vad jag kan se, ett missförstånd och en något missriktad tanke. Jag tror att i många fall är dessa upplevelser och idéer i dagens nyandlighet en sorts produkt av det jag tog upp som hastigast nyligen här i bloggen, nämligen advaita eller veda-filosofin. Att våra liv är en sorts illusion. Att vi egentligen bara behöver släppa taget om vårt "mind" eller vårt sinnes programmeringar, så är vi sjunde himlen och egentligen helt upplysta. Vägen hem är klar!
Hmmm, ja, kanske är det så för vissa, de har kanske nått "hem".
Eller - så är det ett mindre steg på vägen? Och vägen fortsätter egentligen...

Detta spelar förstås ingen roll i ett perspektiv av "rätt eller fel", det är inte min tanke här. Det kan bara varje individ bedöma själv, förhoppningsvis i ljuset av sin egen själsinkoppling (eller tolkning av denna) så mycket det är möjligt.
Men det verkar också finnas möjligheter att skapa fler perspektiv kring detta.
Ett moment av detta är advaita - att se bortom dualitet. Ofta blir dock detta i en väldigt förenklad form i den västerländska nyandligheten. Det är inget fel, men kan också vara förvirrande för många som inte känner igen sig där eller behöver något annat.

Det var denna insikt kring icke-dualitet som Krishnamurti ville lära ut och ge som sin gåva till världen, som jag förstått det. Han ville inspirera alla att lämna alla auktoritetsband, till samhället, till gurus, till föräldrar, till allt och alla. Problemet är bara att de flesta människor ändå har band, helt enkelt därför de behövs och för att de inte nått de stadierna ännu att de varken kan eller ska lämna alla former.

Band i sig är inte negativa. Former i sig är inte negativa. Band till våra föräldrar t ex är inte en skada eller plåga i sig. Det är minnet av vad som utspelats inom dessa band så som vi ser det som kan vara plågsamt. Vi kan dock möta dessa känsloformer och möta våra föräldrar på ett nytt sätt. Vi kan läka vårt förflutna och ta emot den djupare andliga och själsliga innebörden av vårt livsöde, att vi valt dessa händelser som steg på vägen.
Detta kan ske på ett enkelt, kraftfullt och konkret sätt genom metoden Familjekonstellationer. Jag tar upp mer om denna metod strax, och det finns mer info om den på vår hemsida också (http://www.herkules.nu/text1_21.html).

Jag tror vi har stor nytta och glädje av dessa perspektiv av att "se igenom", självklart. Vi har stor nytta av att lämna illusioner både inom oss och de som vi ser i världen.vi har stor glädje av att hitta oss själva i ett större varande och i en frid "över allt förstånd". Men jag tror också många (de flesta) behöver också sammanhang för att kunna integrera detta och också praktisera det på sätt som passar vår tid. Vi ska inte och kan egentligen inte hoppa över några steg i vår större medvetenhetsutveckling. då blir det en illusion.

Andlighet, som jag ser det, handlar därför inte om att "försvinna", upplösa sig för att "uppgå".
Sådana faser uppstår spontant i det jag kallar "själsprocessen", då vårt "högre jag" (själsmedvetandet) tar greppet kring personligheten och omvandlar hinder, lägre former, för att kunna skapa nytt liv.


"Andlighet", säger en stor mästare, är att utvecklas där man är och ta nästa steg i rätt riktning, oavsett vilken nivå detta är".
Andlighet är inte att "sluta tänka" t ex, utan att tänka på ett nytt sätt. Att använda tänkandet (det mentala) i en ny form, en ny nivå.
Det mentala finns i minst tre större nivågrupper. Den lägre av dem är det vardagliga sinnet (lägre intellektet) som ofta skapar konflikter därför det är dualistiskt och vill "ha rätt". En stor esoterisk författare kallar denna nivå för "principtänkande".
Många andliga har detta tänkande fortfarande fastän de säger sig vara "upplysta", helt enkelt därför de har inte nått de högre mentala nivåerna än.

Detta sker då med ett annat slags perspektiv, "uppifrån" (eller "inifrån") Det sker spontant. Det jagas inte efter, utan nås genom att leva mer där man är, med sina relationer, med sina band, med sina ansvar, med sina uppgifter, med sina förmågor.
Det kan ske genom kunskap (visdom), genom kärlek, genom inkoppling till Syftet, högre viljan. Dessa tar sig alla uttryck genom högre former, inte genom tänkande eller känsla i sig, t ex inte genom enbart tillstånd av "rofylldhet". Detta senare är snarare förstadier av högre emotionella tillstånd av enhet, som dock sedan fortsätter i högre former av enhet, genom det mentala och högre nivåer. Processen sker genom inkoppling av energier som sker från högre nivåer, inte från personen själv. Detta kan också ta sig uttryck genom ljus.


Allt är ett enda flöde. Steg inuti steg, nästa andetag.
Samtidigt "den som vet", ser.
När den seende och den som tar steget blir densamme upphör dualismen.
Men endast för ett tag i spiralen. I nästa nivå återkommer den, ännu mer förfinad.
Dualismen är inte problemet i sig, utan hur vi kan handskas med den på respektive nivå.


© CMM Nya Tiden, maj 09