Människor förändras fort i den här tiden. Ibland talas om att det är olika ”vågor” av kollektiva medvetandeförändringar som tar plats. Inte bara hos enskilda individer, utan större rörelser.
Idag handlar det om den ”tredje vågen”, menar många som har olika sorters högre kontakter. Detta är bara ett slags namn som inte säger så mycket, men ändå är ett försök att beskriva något av dessa kollektiva uppgraderingar.
Ibland får människor olika sorters uppvaknanden. Jag har läst om vissa som ser detta och tolkar in sina upplevelser enligt den äldre indiska illusions-filosofin advaita. Jag vet förstås inte hur de tänker riktigt eller vad det baserar det på, men advaita är nog mycket mer omfattande än vad många inser, iaf tror jag det är så.
Ett uppvaknande kan vara att stå på en äng och plötsligt uppleva en väldig sällhet. Vinden blåser genom håret, färgerna blir starka, allt blir som förenat i en sorts enhet, ett enda stort nu. Detta är en stark upplevelse av livet, av att vara levande, att vara också en andlig varelse i ett större sammanhang, kan det vara.
De flesta av oss har en eller flera gånger haft sådana upplevelser. Eller att tiden känns som den bara är i ett enda nu, ingen tid alls. Eller att vi upplever som en ”reva” genom tiden. Där vi också kanske blir rädda eller osäkra. Plötsligt har vi ingen kontroll som vi brukar med vår vanliga beteende, dvs våra invanda tankar och reaktioner.
Det är inget konstigt eller ”overkligt” i detta. Vi byter helt enkelt frekvens en aning i vårt eget medvetande. Vårt personliga medvetande korresponderar med helheten, dvs den kollektiva nivå av medvetenhet som existerar. Då utgår vi framförallt på vår egen planet med dess olika världar (ibland kallade ”dimensioner”, även om det också är lite missvisande).
Ett djupare uppvaknande är något som håller i sig inom oss. Det inte bara ger oss frid och glädje i stunden, utan också insikt om vår plats i ett större sammanhang. Vi blir sammankopplade med vår högre natur, vår själ, som är ett uttryck för en större livsordning. Det är själen (det kausala, kausalhöljet, och dess ledsagare, Solängelns medvetenhet och energi) som vägleder oss, som ger oss denna enorma möjlighet att inse; vem är jag.
Många tror i ett sådant här uppvaknande att de är ”gud”, dvs ”ett med allt”. Och visst, så är det på ett sätt, i viss mån. ”Gud” är dock väldigt relativt. Gud är egentligen "alltet", om vi med detta menar den oförstörbara högsta livsenergin och dess första princip, den bakomliggande orsaken.
Därefter följer många steg, ändå i en tydlig ordning, av skapandeprocesser där denna enhet delar sig. Samtidigt är dessa ”delar” ändå bärare av samma enhet, men i olika former och uttryck. Många representanter för ett förverkligat högre medvetande anses också vara "Gud"; Kristus och Buddha Gautama och flera andra är exempel på detta. Många "gudar" som t ex Krishna är också uttryck för denna ordning, ibland som olika inkarnationer av samme höge individ (Krishna anses i esoteriken vara en av Kristus inkarnationer, egyptiske Toth en av Buddhas inkarnationer t ex). De är samtidigt egna individer, om än på väldigt hög nivå. De är samtidigt en återspegling av vår egen gudomlighet, en påminnelse, men också en direkt verkan i världen, dessa stora och mindre avatarer, de "gudasända".
Helena P Blavatskys ”Den hemliga läran” beskriver detta på en rad sätt, genom religionernas former, genom de äldre Vedaskrifterna, genom myter och legender som bärare av uråldriga, odödliga symboler som skildrar nycklar till denna omfattande visdom. Men också naturvetenskap och andra mänskliga former får sina mer sanna bakgrund här.
Andra former av ”den tidlösa visdomen” förmedlar också denna omfattande livsbakgrund, framförallt tänker jag på Tibetanens undervisning genom Alice Baileys böcker.
Ofta när vi får en gudsupplevelse är det en själskontakt vi får. Detta är vår närmaste ”Guds”-form egentligen. Själen är allvetande på sitt eget plan i förhållande till människans världar. Själen är ett med allt på så sätt, och uttrycker gudomlig kärlek-visdom på denna nivå., en allomfattande intelligens på ett relativt sätt. Sedan kommer fler ännu mer omfattande och högre livsnivåer och världar.
Ett uppvaknande kan ske som för en kursdeltagare som var med hos mig på en utbildning för många år sedan i början av 90-talet. Hon kom tillbaks och berättade att hon suttit i soffan och tittat på tv en vanlig kväll. Plötsligt var det som en väldig kraft tagit tag i henne, hjärtat började slå i 180 km och hon trodde hon skulle dö! Hon åkte in akut med ambulans, läkarna gick igenom alla prover, kollade hjärtat på alla tänkbara sätt. Och de hittade inget fel.
Jag såg detta som en direkt energihändelse, att hon hade varit med om ett slags uppvaknande. Detta är något helt annat än vad många nyandliga beskriver som ett ”uppvaknande” som ofta tycks enbart rosenrött och enkelt, att de bara plötsligt känner sig väldigt välmående och glada. Vilket ju är jättebra i sig, absolut inget fel med det. Men frågan är om det är ett genuint uppvaknande? Det låter mer som en början till en inre förändring som sedan följs av många andra steg och förnyelseprocesser.
Även dessa energihändelser är förstås inte fullständiga på något sätt, men de kan vara en stark inledning till ett uppvaknande. Och ibland innebär de ett uppvaknande, helt konkret i sig. Det är viktigt att inse att det är ofta flera steg, inte bara ett. Det är en lång process snarare än bara en enskild händelse.
Dessa följs ofta eller inleds med någon form av kris. Kristillstånd, t ex ett symtom av panikångest, kan vara en inledning till ett uppvaknande, en djupare själslig process.
© CMM Nya Tiden, maj 2009
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar