Fortsättning: "Är livet en dröm?"

Jag lovade att jag skulle återkomma kring "Är livet bara en dröm?". Läs gärna första inlägget innan, om du inte redan gjort det för att få större helhetsbild...

Tanken att allt skulle vara en "dröm" (overklig) är också ibland en sorts tankekonstruktion kan jag uppleva. Beror på hur man använder denna tanke.
Den kan fungera välgörande o befriande då vi använder den med insikt, vishet och förståelse. Den bringar oss då distans och urskillningsförmåga. Vi får perspektiv på det vi egentligen lämnat, som vi inte ska använda i vår medvetenhet längre. Som egentligen blivit destruktivt för oss, därför det är passerat. Det är så "illusionstanken" kan användas mest effektivt som jag ser det.

Tror vi verkligen att allt är illusion kan en hel del också bli ganska meningslöst, i olika grader förstås. Det är inte en konstruktiv riktning i det, som jag ser det. Världen behöver alla människor som vill ge med sitt hjärta, människor av "god vilja", det är andlighet i verkan egentligen.
Världen behöver inte frånvaro eller frånvändhet som ett andligt uttryck i vår tid. DEt kan förstås vara så periodvis för många av oss att vi behöver dra oss undan, det är en sak. Men inte som en allmängiltig filosofi, tycker jag.


Från en högre nivå är det lägre en sorts dröm när vi ser tillbaks (oavsett vilken nivå det handlar om som vi befinner oss på).Detta är en sorts "esoterisk sats". För en så kallad "högre invigd" t ex ser det mänskliga ut som en dröm förmodligen, inget egentligt verkligt. Samtidigt är det ngt som den invigde känner stor kärlek till, den mänskliga ansträngningen, utvecklingen, men utan att bli uppbunden av dess yttringar.

Likadant när vi ser på våra barn, känner vi medkänsla, glädje och kärlek med deras framsteg. Vi går med dem, vi äter med dem, vi leker med dem. men vi försöker inte själva bli barn igen (även om vi kan älska att busa och skoja osv) (och även om vi alla kan ha behov av att gå igenom o läka våra "inre barn).


Jag tror denna tanke är framförallt en sorts andlig-filosofisk stöttesten långt tillbaks i tiden. Ibland brukar man kalla detta för advaita-filosofin. Det är ju framförallt ett slags system (som sedan gått vidare i många andra former, på sitt sätt i Course in Miracles också, tror jag). Advaita = icke dualism, något som går igen överlag i många österländska skolor, men också inom gnostiken och andra former av västerländsk mystik.

Många likställer vad jag förstått advaita och Vedanta, men de verkar ändå ha en viss skillnad.
Veda består av fyra böcker (eller delar: Rigveda, Samaveda, Yajurveda,Atharvaveda. Veda anses traditionellt vara en "helig skrift", men liksom alla dessa äldre skrifter (bibeln, koranen, kabbala osv) handlar det om flera omtolkningar med tiden. Inget av detta kommer från "Gud" i sig, utan är alltid skrivet av människor.
Det är snarast omskrivningar och förnyelser, men också ofta degenerationer av ett äldre omfattande material. Detta visar Helena Blavatsky i sin "Den hemliga läran" hur alla "urkunder" mer eller mindre härstammar från en och samma tradition av "den tidlösa visdomen".

Det går förstås säga mycket mer om detta, men jag är inte rätt person att göra det, iaf inte just nu.
För den som är intresserad av perspektiv på advaita och hur den kan misstolkas, kan läsa sista delen av "Den invigde" ("I mörka cykeln") där författaren ger prov på hur Krishnamurti som tydligen hade en stor möjlighet att tjäna världen och den andliga utvecklingen, tog en helt annan väg och lärde ut denna "desillusionsfilosofi" på sitt eget sätt. Detta ställde tydligen till det mkt för högre nivåers arbete. Samtidigt sade man att det också banade väg för något nytt, som skulle ske.


© CMM Nya tiden, maj 2009.