Är livet bara en "dröm"?

1 maj 2009

En person tog nyligen upp denna fråga på ett samtalsforum: "Är livet bara en dröm?". Det är en intressant fråga. Kanske bottnar den för många i en känsla i stunden. Men för den här personen verkade frågan ha ett större djup. Hon berättade att hon läst om att allt är "bara en tanke i det gudomliga". Detta i en bok som kallas för "Mirakelboken, "Cource in Miracles, en sorts kanaliserad undervisning.

För att vara riktigt tydlig återger jag frågan här: "I Mirakelboken kan man läsa att våra kroppar, vår värld, hela universum och allting som man kan varsebli bara är projektioner från sinnet. Allt är bara symboler från en enda tanke. Den enda sanna verkligheten är Gud eller ren ande, vilka är synonyma i Himmelriket."

Visst är det spännande?! Och samtidigt lite läskigt och också märkligt... Jag tänkte ägna en viss tid åt att ge mina läsare några perspektiv här på detta. Observera att jag har ingen åsikt om denna omnämnda bok i sig. Jag har inte haft någon som helst dragning till det arbetet. Jag har försökt ta del av materialet för många år sedan, men hittade ingen respons i mig.
För mig framstår det sättet att undervisa på som svårhanterligt, eftersom det inte ger underbyggnad för tanken på ett mer konstruktivt sätt. Men många gillar detta uppenbarligen och det ska de fortsätta med, tycker jag.
Här samtalar jag alltså mer om olika infallsvinklar på denna fråga och dess olika innebörder.

Det dök upp några rader i mitt medvetande som jag då och då har mött från Shakespeare,, som jag här återger i sin helhet.
Här uttrycks själva känslan och tillståndet av förgänglighet på Shakespeares fantastiska sätt, så vist, så elegant och samtidigt så igenkännbart i känsla och på djupet:



Our revels now are ended. These our actors,
As I foretold you, were all spirits, and
Are melted into air, into thin air:
And like the baseless fabric of this vision,
The cloud-capp'd tow'rs, the gorgeous palaces,
The solemn temples, the great globe itself,
Yea, all which it inherit, shall dissolve,
And, like this insubstantial pageant faded,
Leave not a rack behind. We are such stuff
As dreams are made on; and our little life
Is rounded with a sleep.



(The Tempest (Stormen, på svenska) Act 4, scene 1, 148–158. )

Det är en nivå. och så kan vi ju alla förnimma verkligheten/våra liv vissa faser; flyktig, förgänglig, därmed overklig...
Och det kan kännas så väldigt starkt... Och det kan vara viktigt att vara i detta, tror jag, när det är en djupare existentiell upplevelse. Att möta dessa frågor, inte bara känslor, utan också tillstånd, kan vara en koppling till högre nivåer, själen/det gudomliga...

Samtidigt är detta förstås inte hela "sanningen" som jag ser det, i förhållande till denna fråga kring "dröm-illusion".
Jag svarade detta (och återger det här igen):

1: Jag tror inte att allt är en "illusion" eller en dröm. Tvärtom! Jag tror att vår fysiska värld är högst verklig. Samtidigt är mkt också "falskt" eller illusoriskt i den.
Det är två olika saker egentligen (om man vill vara mer exakt) som jag ser det.
Bara denna tanke kräver sin djupare reflektion.

Vidare: Fysiska världen är sann; etern (som rymmer högre världar i det fysiska - behöver förklaras mer), naturen, människorna, djuren, växterna, mineralerna; alla yttringar är uttryck för en enda enorm utveckling, en väldig "plan" med allt liv på en planet. Detta är förstås ingen slump eller illusion i sig.

Samtidigt är det illusoriska det som människan skapat på lägre nivåer, äldre stadier men som både omedvetet o medvetet fortsätter användas som "sanning" men som blir skadligt eller "ont" därför livssyftena missbrukas.
Ett sådant omfattande, här också något förenklat exempel, är tanken att ökad materialism enbart i sig leder till ökad lycka, att detta skulle vara hela utvecklingens syfte i sig.
Denna tanke börjar alltmer inses är osann som livsgrund. Det hindrar inte att vi har stor nytta och glädje av att förstå och använda den fysiska materien, det gör vi ju hela tiden, det är inget konstigt. Men att vi skulle genom att exploatera och upphöja denna användning främst för att skapa egna fördelar, egen-makt, belöningssystem genom enbart pengar, expansion genom materien på andras bekostnad osv, tycks bli ett livssätt som inte attraherar lila många människor idag som förr, iaf i västerlandet.

Vi brottas återkommande med olika typer av glamour (känslomässiga villfarelser) och illusioner (intellektuella tankekonstruktioner). Så är människans vardag till stor del, även om de flesta kanske inte tänker i de banorna, att de behöver eller vill frigöra sig från dessa snedvridna känslo- och tankemönster inom sig.
Samtidigt sker detta ändå i en allt större omfattning i vår tid. Allt fler människor skapar nya livsperspektiv. Man inser nya värden (som samtidigt är "tidlösa" värden)

Fortsättning följer....

(Målningen här ovan av John William Waterhouse, som intog en senare form av den romantiska eran efter de sk "prerafaeliterna", dvs "innan Rafael", 1600-talet)
(Bilden på Shakespeare är den "äldre". Numer börjar nya "förslag", kanske mer sanningsenliga, dyka upp av en ny gestalt...)