Dum-ironin lämnar scenen: Inte inne längre vara ”dryg och omöjlig”.

Om humor som möjlighet


Ironin, ett tveeggat svärd.
Kan verka spännande, kul, ”farligt” i bemärkelsen gränsbrytande. Kanske hisnande. Men kan också slå tillbaks väldigt hårt om man driver det som en image. Speciellt massmedialt. Inte naturtroget, egentligen.
Och vem saknar det egentligen. Grabbiga grabbar och grabbiga tjejer…

Jag välkomnar humor, precis som konsten, avsikten, rörelsen, med mer hjärta, med mer genuin efterklang. Med värme, vision, intresse för möjligheter. Inte depravering utan avsikt.
Är inte denna enkla metod att framhäva sig själv på andras bekostnad något av en mänsklig klassiker som under dessa år renodlats förbi sina egna syften?

Kanske också som en viss spegling av tidsandan som rått. Den mer självupptagna hållningen börjar få stryka på foten. Det är helt enkelt inte så kul längre.
Att "låtsas" att inte bry sig om något, är ute nu. Det kan lika gärna gälla som ett slags försvar för att undvika känna mer inom sig själv.
Och sedan brukar ifrågasättare av nytänkande och inre utveckling tjata moraliserande om att det är så ”självcentrerat”. Men hela denna västerländska kultur är ju självcentrerad.
Vissa har sagt ”Jo, men den ironiska (elaka) humorn fyller en roll att avslöja människors dumhet”. Kanske kan det vara så, om det är gjort med hjärta och lite mer fördjupad insikt. Kanske också egna erfarenheter av hur det är att ha det tufft själv och gå igenom det.

Humor är något underbart och fantastiskt i sig. Att skratta får oss att uppleva distans till oss själva och våra egna problem. Att kunna skratta åt vår litenhet är en ventil.
Deepak Chopra (läkare, förf, fristående nyandlighets-guru) sade i en lite annorlunda stildokumentär 21 mars 2009, att humorn kan vara en väg att möta ”döden”. Dvs skräcken för det okända, för det hotfulla, för det som vi inte kan förstå, de existentiella villkorens oundviklighet.
I denna utmärkta och avspända dokumentär möts på ett varmt, innerligt och sårbart sätt Choopra och komikern Mike Myers och hans skådespeleri (kul, duktig killa, mest känd från filmerna om "Waynes world", "Austin Powers", ”LoveGuru”).
Även kan humor förstås ibland fungera väldigt bra som politiskt medel (Betnér t ex har många poänger då och då).

Jag skrev för några år sedan i ett nyhetsbrev, hur just typen av mer hjärtlig eller visionär humor tycktes saknas ganska ofta i svensk tradition. Jag menar inte att ironi alltid är fel, absolut inte. Men det beror på hur den används. Att t ex kalla filmen Masjävlar för en av de bästa svenska komedierna, säger en hel del om den svenska synen. Det var ju en tragedi, ett drama, som tycktes sakna all glädje, humor, skönhet.
Meningen var förstås tittarna skulle känna igen sig i detta erbarmerliga lidande och skratta åt det. Ja, bra, men då måste man ha med mer hjärta, mer äkta humor, inte bara sprit, skrik, självmordsförsök med blåaktigt sättningsljus och dunkel "Utvandrarna"-miljö i modern tappning.
T ex Scyffert och hans ”grabb-gäng” gjorde säkert en del bra på sitt sätt. Kul i början vad jag kan minnas, men hur det tycktes urarta alltmer.
Sedan finns det förstås en rad undantag från denna "regel". Glans, Batra och andra från Skatan, har lyckats bättre, iaf när de gjort grejer ihop. Eller en av dessa tidlösa guldkorn som "Sunes sommar", unik med sin enkla regi och samtidigt fingertoppskänsla i både tystnad, repliker (underbart manus) och igenkännande. Och sedan finns det förstås en mängd bra humor utomlands.


Hjärta, empati, glädje, inlevelse, förnyelse, engagemang – varför inte? Att bejaka måste inte vara ”hemskt”.
Även om det kan vara en enkel historia, hellre det med en riktning som talar om möjligheter, som kan visa på svagheter men inte som ”kulturellt förstatligande”, dvs som normgivare för ett helt folk i armod. Vi vet redan den gamla historien. Vi behöver snarast nytt liv!
Låt humorn vara mer fri och självständig. Spegla det uppriktiga eller det revolutionära, men inte bara det ensidiga ironiska.

På något sätt är det här så märkligt, och intressant. Hur det vi ger ut, kommer tillbaks på ett eller annat sätt. Avsikten, intentionen. Men också innehållet och effekterna. Detta är något många i dessa kändiskretsar tar upp nu senaste tiden.
Dessa ironister och många andra slags artister, olika etiketter, i viss mån ångestfyllda, gör något slags avbot. De ångrar ”ingenting” (förstås), men säger sig ändå i vissa fall ”skämmas”.


En möjlig bakgrund blev belyst genom Schyffert i ett intressant tv-program vi råkade se för något halvår sedan ungefär. Ett av de verkligt tunga kulturprogrammen med en utmärkt programledare, Eva Beckman. Fyra herrar diskuterade vad som är ”pretantiöst” inom konst och media och om det är så farligt att vara just pretantiös.
För vissa av dem betyder ordet i det här sammanhanget att ha en seriös avsikt och stå för den. Två äldre herrar, Ranelid och Kaj Pollak, med lite mer positiv livstyngd, även om de verkligen också är lustigt pretantiösa på många sätt i bemärkelsen att ta sig själva kanske aningen för allvarligt (?), stod för den åsikten. Något de också fått mycket på pälsen för av olika ”experter” inom olika kulturetablissemang.
Pollak som någon sorts självutnämnd landsfader för ”glädje” och nytänkande, vad jag fått höra från många som precis börjat ”tänka nytt”. Men också tyngd av sitt stora allvar?
Nej, Pollak har inte patent på nytänkande inom andlighet eller personlig utveckling (om han nu vill påstå det själv?, medan andra kanske tror så), men är säkert bra på sitt sätt.

Schyffert å andra sidan med sin vresiga bullrighet och provocerande svada, stod för ”det radikala” här, försöket att riva ner gamla barriärer hos dessa ”cementerade 40-talister” (gammal känd sociologisk konfliktkliché).
En intressant episod uppstod, när programledaren höll starkt fokus riktat mot Schyffert och pressade läget en aning, inte fel alls. Då berättar denne (relativt sett) unge man att mycket av det han gjort kan ha handlat om ett slags utdraget tonårsuppror, ett slags rebelliskt uttryck.
”Mina föräldrar hade redan gjort allt. Det fanns inget mer att göra uppror mot. Hur skulle jag bräcka dem och göra mitt uppror? Hur skulle jag visa att jag kunde?!” (ungefärligt återgett). Ett genuint ”Rop på hjälp”? Vilsenhet, mod att visa känslor, ja varför inte? Samtidigt glimten i ögat, återigen en ironisk ”fälla”?

Oavsett vilket –ändå intressant. De nya generationerna behöver hitta ett helt nytt fotfäste. Det egna genuina.
Kanske inte bara dessa komiker. Något som denne Schyffert nu verkar ”ta igen” genom att stundtals vara helt oironisk/okomisk, bara rakt upp ner på scen i sin senaste föreställning (som han berättade om i familjeprogrammet ”Babben”/råkade slå på efter jobbet, 4 april)

Är detta snarast en form av ”allmänhetens terapi”? Som samtidigt används/”utnyttjas” till också något publikt.
Det verkar så, i båda riktningar. Termen ”terapi” återkommer i olika sammanhang kring dessa ämnen, intervjuer etc som jag stött på.
Inte fel, tror jag. Jag välkomnar dessa förändringar hos mediafigurer, kollektiva figurer, även politiker, tjänstemän, affärsmän osv.

Bortvändheten som får mer ansikte.
Det overkliga som blir aningen mer verkligt.
Som också, ändå, kan ha viss positiv påverkan på människor.


@ CMM Nya Tiden.